House of Huawei

Jag är en läsande individ och jag har alltid en bok pågående. Jag älskar att läsa och inte bara en viss genre, utan såväl fakta som skönlitteratur konsumeras beroende på humör, energi och arbetssituation. Tidigare i våras snappade jag upp att det har kommit en bok om Huawei och efter lite läsande om och kring den samt efter att ha lyssnat till författarens insats i Chinese Whispers (en podd som jag hittade via att just söka på boken/författaren + podd) valde jag att klicka hem den. Det visade sig vara ett bra beslut, för boken var bra och är klart läsvärd. 

I House of Huawei skildrar Eva Dou, reporter för Washington Post, en imponerande detaljerad företagsbiografi över ett av världens kanske mest omstridda teknikföretag de senaste åren - Huawei. Med ett bra tillika rakt och tydligt språk samt vad jag upplever vara en fast förankring i fakta, arkivmaterial och intervjuer, målas ett brett och inte minst djupt porträtt av Huawei upp.

Huawei är kanske mest känt som tillverkare av smartphones, men är i grunden en av världens största leverantörer av nätverksutrustning – en aktör som byggt delar av infrastrukturen för fiber, 4G och 5G globalt. Samtidigt är det också ett företag som blivit symbol för den växande geopolitiska konflikten mellan Kina och västvärlden. Efter att USA 2018 anklagade Huawei för att spionera åt det kinesiska kommunistpartiet, har företaget blivit föremål för omfattande sanktioner, bojkotter och global misstro – inte minst från USA:s allierade, såsom Storbritannien.

Boken inleds dramatiskt med gripandet av Meng Wanzhou, Huaweis finanschef och dotter till grundaren Ren Zhengfei, på begäran av amerikanska myndigheter. Händelsen blir en symbol för det storpolitiska spel som omgärdar företaget – ett spel där ingen sida tycks stå utan skuld, för som alltid har ett mynt två sidor och även om många av oss här i väst anser de kinesiska företagen vara ”onda” och dansa efter Xi Jinpings pipa, finns nyanser av det svartvita. Även om det märks vilken vinkel som Dou själv intar, är hon noggrann med att inte dra förhastade slutsatser. Sagt med andra ord spekulerar inte boken, utan håller sig konsekvent till verifierbara fakta och välgrundade resonemang.

Huaweis grundares, Ren Zhengfeis, livshistoria fungerar som en sorts bakgrund till Huawei som företag. Född under enkla förhållanden och uppvuxen i skuggan av kulturrevolutionens förföljelser, avancerade han genom militärindustrin och grundade Huawei 1987. Från att ha varit ett litet bolag som tillverkade telefonswitchar, växte det till en teknologisk jätte, inte minst tack vare det kinesiska kommunistpartiets stöd till privat företagande under 1990-talet. Just detta är intressant, för även om bolaget inte är börsnoterat, utan istället är ett privatägt bolag, framkommer det mellan raderna att den kinesiska staten har inte så lite att säga till om. Även om nämnda utåt inte äger några aktier är den likväl bolagets garant för dess fortsatta existens, inte minst sedan händelserna under 2021.

På detta tema lyfter Dou lyfter fram många av företagets interna motsägelser. Huawei har, som vad jag förstått gäller alla(?) kinesiska bolag, en intern partikommitté som fungerar som en sorts parallell HR-avdelning – vilket väcker frågor om politisk lojalitet och självständighet. Samtidigt visar Dou hur Huawei faktiskt samarbetat med brittiska underrättelsetjänsten GCHQ för att öppet visa upp sin kodbas, något som västliga konkurrenter sällan gör. Den så kallade "Cellen" – ett hemligt testlabb i Storbritannien – hittade, enligt boken, inga oöverstigliga säkerhetsproblem i Huawei-utrustning.

Något som stärker Dous alster är att det också problematiserar västs egen roll. Amerikanska företag som Cisco och Google har, liksom Huawei, skapat teknologiska bakdörrar åt sina regeringar och NSA har, enligt Snowden-läckorna, hackat Huawei sedan 2009. Dou menar att USA:s hårdföra linje mot Huawei knappast handlar om mänskliga rättigheter, utan om att – trumvirvel - skydda sin egen teknologiska dominans

Huawei är inte heller något oskyldigt offer. Dou visar hur företaget aktivt bidragit till Kinas övervakningssamhälle, inte minst i Xinjiang där ansiktsigenkänning har använts (och fortsatt så gör?) för att identifiera uigurer. Huawei har även sålt liknande teknik till Iran, i strid med USA:s sanktioner. Företaget är alltså både ett bevis på Kinas teknologiska framgångar och en symbol för dess auktoritära tillämpning av den.

Styrkan och förtjänsten med House of Huawei är att den inte erbjuder några enkla svar, eller att ”öst är värst, väst är bäst”. Jag upplever mig istället att själv lämnas till att värdera utifrån de moraliska och politiska komplikationer som uppstår när affärer, teknologi och geopolitik flätas samman. Ömsom finns här amerikansk moralism, ömsom kinesisk nationalism – båda som ofta döljer mer än vad de avslöjar.

Precis som Shoe Dog och flera andra ”founder/company story” lyckas Dou med att göra företagsinformation mer levande än torr, till exempel genom berättelser om tekniker som släpar 5G-utrustning till MountEverest basläger, eller chefer som förbjuder överdrivet golfande bland anställda. I centrum står dock hela tiden frågan: är Huawei ett vanligt företag, eller en förlängning av den kinesiska staten?