Lite mer; lite till
Tänk dig ett samhälle där det största måttet på värde är hur upptagna vi är. Hur länge vi sitter med näsan i rapporter; hur mycket vi läser; hur ofta vi uppdaterar oss om bolag X, Y eller Z och dess respektive aktiekurser. Ett samhälle eller i detta fall en börsmarknad där prestation snarare mäts i timmar än resultat. Kanske behöver vi inte ens föreställa oss – kanske lever vi, du och jag, redan där?
Föreställningen att framgång är direkt proportionerlig mot nedlagd tid är bedräglig. Det är lätt att tro att ju mer vi gör, desto bättre blir vi. När tid snarare blir ett självändamål än ett verktyg för utveckling, fastnar vi i ett evigt ekorrhjul – just det som flera oss har som mål att lämna hellre snarare än senare. Vi springer fortare, jobbar mer, fokuserar hårdare – men vad händer när målet i sig är att bara fortsätta springa? Hedonistisk adoption och det hedonistiska löpbandet är lika gällande som fördärvliga om vi dels inte lär oss att upptäcka dem, dels acceptera och förhålla oss till dem.
Tänk på Carol Lewis Alice i Underlandet, där nämnda Alice springer hand i hand med den Röda Drottningen. De springer så fort de kan, men när vår protagonist tittar sig omkring ser hon att landskapet inte har förändrats. De har sprungit i full fart, men är fortfarande kvar på samma plats. "Här måste man springa så fort man kan bara för att stå kvar där man är", förklarar drottningen. ”Och vill man ta sig någonstans, då måste man springa minst dubbelt så fort som alla andra.” Det här är en mästerlig allegori för vår samtid och för nyss nämnda hedonistiska, psykologiska fällor.
Det finns en bild av att det alltid går att påverka sin situation om man bara anstränger sig tillräckligt mycket, det vill säga detta ständiga ”lite mer; lite till”. Och visst finns det en sanning i detta, men inte en sådan som inte kräver sin modifikation. Absolut finns något lika viktigt som vackert i att vara ihärdig, men när viljan att utvecklas förvandlas till en jakt att vara den första och främsta, istället för på det egenvalda målet och syftet med investeringarna/portföljen blir framstegen tomma. Du når nya nivåer. Du klättrar – men har glömt vad toppen skulle betyda. Någonstans mellan start och där blåbärssoppan och energibaren serveras har du gått vilse. Du går och går, ja, men vart och varför?
Kanske är det här vårt största misstag: att förväxla rörelse med riktning. Vi stirrar oss blinda på att och hur snabbt vi rör oss. Således tappar vi bort frågan om vart vi är på väg och varför. I själva verket kanske vi bara springer för att alla andra gör det, för tänk om vi skulle sticka ut från flocken!? Herregud… då kan vi ju lämnas ensamma på savannen med följden att döden är nära förestående. Även om vi rör oss likt alla andra känner vi oss likväl stillastående i jämförelse. Följden blir att öka takten. En paradox där vi inbillar oss att vi måste springa dubbelt så snabbt – inte för att vinna, utan bara för att inte halka efter. Ännu en gång blir fokus på att springa; att göra något, men frågan ”varför” och ifall den extra rörelsen kommer att leda oss till vårt mål på ett bättre och mer långsiktigt hållbart sätt glöms bort.
Det här är en djupt mänsklig fälla. Vi bygger vår självbild på våra prestationer; vi mäter vår identitet i resultat. Vi blir det vi lyckas med, men också det vi misslyckas med. När allt reduceras till svart eller vitt – duger eller duger inte – förlorar vi nyanserna som gör oss till människor istället för maskiner. Där någonstans, i gränslandet mellan det svarta och vita, tappar vi vårt eget, unika fokus. Jag har mitt unika syfte och mina unika mål med min portfölj. För att nå detta krävs X, Y och Z av mig och det är just dessa jag skall fokusera på, inte vad ”alla” andra tycks göra, skriva, skrika sig hesa om et cetera. Om jag ser andra göra det jag gör, men med skillnaden att de tycks göra det lite… snabbare, betyder inte det att jag så också måste göra. Mitt liv, det vill säga mina råvaror tid och energi, har inte exakt samma förutsättningar som nämnda.
Tänk om det inte handlar om att lägga mer tid, utan istället är så svårt likväl enkelt som att lägga ned rätt tid på rätt uppgift? Om att se sitt liv som något mer än en prestation att mäta? Att rikta sin energi dit den faktiskt gör skillnad – inte bara dit där den syns mest.
I en värld där förändring är det enda konstanta, är det inte den starkaste som överlever – utan den mest anpassningsbara. Det gäller människor, det gäller företag, det gäller hela samhällen. Men anpassning kräver inte alltid mer hastighet. Ibland kräver den insikten att både inse samt acceptera att vi springer åt fel håll och modet att stanna upp, vända om, välja något annat. Ibland krävs insikten att både inse och acceptera att det, för att citera Warren Bueffett, finns flera pitchar som vi inte bör, eller ännu mera sant; ska eller måste slå på.
Det finns en sorts kraft i att inte alltid jaga. I att se över sina vanor och våga erkänna att vissa mönster kanske inte leder någonstans. Den kraften är inte lika synlig som flitens lampa, men jag tror att styrkan och ljusskenet, för att inte glömma hållbarheten, är mycket mer långsiktigt pålitlig här. Att göra mer är enkelt. Att göra rätt med minsta lilla energislöseri – det kräver något annat.
Det blir förvisso taget ur sin kontext och kan kanske upplevas som något stretchat, men Bill Gates har ett träffande citat om hur han ”… choose a lazy person to do a hard job. Because a lazy person will find an easy way to do it.”
Efter att igår ha sett Berkshires årsstämma och idag lyssnat på utvalda delar från den slår det mig gång på gång hur Buffett, numera bortgångna Munger, Greg med flera är duktiga på att springa, men till skillnad från många andra har de aldrig glömt bort vikten av att springa smart. Långsiktighet hör inte bara ett portföljbygge till, utan allt – relationer, hälsa… ja, livet.