Myten om den eviga återkomsten

Det är och kommer vara relativt mycket nu för mig de kommande 1–2 veckorna i och med att Vem Är Warren: Börskrascher, Riskhantering och Kapital därefter skickas på tryck. Såldes hoppas och ber jag om en viss förståelse för att det kan vara lite längre glapp mellan inläggen. Jag skulle mer än gärna vilja skriva om några bolagsrapporter som har imponerat, däribland ett bolag, Brookfield Asset Management, som jag tog in då det särnoterades samt därefter ökade i relativt kraftigt senvintern till och med våren 2023. 

Idag, lillördagen den 12 februari, släppte bolaget sin årsrapport för räkenskapsåret 2024 och eftersom jag fokuserar på utdelningar, som jag bedömer kunna växa över tid och där utdelningsandelen inte är oroväckande hög, blev jag extra glad. För ett år sedan, då bolaget släppte sin rapport för räkenskapsåret 2023 höjdes utdelningen med 19 %. I dagens rapport meddelar bolaget den trenden fortsätter och denna gång blev utdelningshöjningen 15 %.  

Människan lever i två parallella tider, den profana och den heliga. Ömsom avancerar vi på en linjär tidsaxel, ömsom vandrar vi samtidigt på en cyklisk sådan. Exemplen kan göras många, men några tydligt utmärkande här i Sverige är påsken, Midsommar, kräftskiva och julafton. Nu är förvisso inte kräftskiva och midsommar inga kristna, religiösa högtider, men låt oss för enkelhetens skulle räkna in dem i kategorin ”helig”. Trots att åren går (linjärt) och vi blir äldre och äldre, återkommer många cykliska inslag. Således går det att hävda att vi lever på både en linjär tidsaxel och en cyklisk sådan.

Myten om den eviga återkomsten
Diskussionen är central i Mircea Eliades (1949) bok Myten om den eviga återkomsten, som är en av de böcker som jag läste under julen. Eliade undersöker hur olika kulturer och civilisationer genom historien har förstått och relaterat till tid, evighet och återupprepning av mytiska handlingar. Längre tillbaka i vår tideräkning uppfattade samhällen ofta tiden som snarare cirkulär än linjär. Detta manifesterades återkommande ritualer och ceremonier, vilket ger samhällena och därmed världen mening och ordning. Detta kallar författaren för "den eviga återkomsten".

När jag läste boken vandrade vissa reflektioner iväg till att tänka att även börsen – och därmed media som rapporterar om nämnda - är lika cyklisk som linjär. Varje år är det samma visa att media skriver att utifrån mönster baserade på femioelva år så tenderar börsen att sluta året på plus/minus beroende på hur den första handelsdagen går, eller att ”detta är den viktigaste rapportperioden på evigheter”. Detta är bara två av många exempel.

Trots att vi har sett och i varierande grad fått uppleva det antingen direkt eller indirekt så är även lån, inflation- och därmed räntechocker med mera något som är cykliskt. Trots att vi hade en stor fastighets- och därmed finanskris i Sverige under början av 1990-talet påminde den i mångt och mycket om liknande som skett än tidigare. Det börjar ofta med att pengar blir lite billigare och räntorna lite lägre. Adderar vi till detta banker som mer än gärna vill öka sin volymtillväxt och en avarage Joe som såklart inte vill vara sämre än sin granne och därmed ska ha VVV - Villa, Volvo och Vovve - så saknar vi bara en stekpanna för att steka pannkakassmeten och se pannkakan ta form.

Det jag skriver om ovan 1990-talskris syntes till mångt och mycket vid finanskrisen, om än att just fastighets- och bostadsdelen var mer kraftig i USA än i Sverige. Geografi som geografi, men det ändrar inte att den linjära tiden tycks omhuldas av cykliska sådana. Vad styr? Psykologi, som i mycket annat. På ett eller ett annat sätt släpper några få aktörer på girighetens hållhakar och andra tar snart efter. Detta upprepas igen och med en ständigt ökande girighetsgrad. Inflationen är svag och således sänker centralbanken räntan och vips vädrar rovdjuren ”snabba och ’gratis’ pengar”. Ett par år av flockmentalitet och FOMO senare befinner sig världen vid en ny kris. 

Även om vi kan tycka att tre av flera kriser, Söderhavsbubblan, den stora börskraschen 1929 samt den stora finanskrisen 2008, torde ha brännmärkt människan gör hon verkligen allt för att leva upp till Twains ”history doesn't repeat itself but it often rhymes”. Såklart kan vi addera Voltaires ”history doesn't repeat itself. Man does.”

Det tora bankrånet
En annan bok som jag läste under julen är Det stora bankrånet (2009), som är författat av Knut Kainz Rognerud. Till sitt yttre är det lätt att tro att boken enbart avhandlar Swedbank och dess roll vid och under finanskrisen 2008, men det som utmärker boken och som gör den synnerligen läsvärd, är att Rognerud skildrar Sparbankernas etablering och tillväxt från tidigt 1800-tal; hur det i nästan 150 år var noll procent fokus på vinst och kraftig lånetillväxt, utan istället på att ”hjälpa andra hjälpa sig själva”. Det var under de här åren som ”kyrkotornprincipen” växte fram, vilken säger att ingen bank skulle låna ut pengar till de vars bostad inte gick att se från kyrktornets högsta punkt. Lån byggde – och bygger(!) – på tillit, vilken skapas via relationer. Nämnda var som starkast i den lilla byn, staden et cetera. 

Det skildras även hur Lyckoslanten med dess två aktörer ”Spara och Slösa” växte fram samt hur Swedbank, efter dess bildande och notering, successivt gjorde allt i sin makt att arbeta bort och införliva de små, från en början över 600 små, sparbankerna, i den större koncernen. Från decentralisering till centralisering. Från fokus på kunden och dennas bästa till vice versa.

Swedbanks roll i Baltikum och köpet av Hansabank ges såklart en stor plats och det finns med intervjuer från låneoffer i såväl Lettland som Estland – låneoffer som ”lurats” av bankens aggressiva utlåning som idag kan jämföras med hur diverse bolag gör reklam för sms-lån eller dylikt. Såklart är de som intervjuas påverkade av sin utsatta ekonomi och det är alltid lätt att skylla ifrån sig på att ansvaret är någon annans (läs: Swedbank), likväl var bankens marknadsföring extremt aggressiv under början av 2000-talet. 

Swedbanks iver att växa utlåningen visste inga gränser. Folkets vilja att ta lån och kunna ”leva det liv man alltid velat”, eller i alla fall ett drägligt sådant lockades till de gratispengar som erbjöds. Addera därtill den psykologiska aspekten av att mer vill ha mer, inte minst när grannen renoverar sin Villa, köper ytterligare en Volvo och låter Vovven få sällskap. Här måste vi också beakta att de baltiska länderna länge hade levt under Sovjets styre och när väl det brakade samman fick alla för första gången uppleva… hopp. Hopp om bättre tider och att man efter alla hemskheter nog var förtjänt av VVV.

I boken nämns de ”gamla” bankerna, såsom Götabanken och Nordbanken, vilka var ledande i utlåningshaussen under 1980-talet. Titta gärna på den Götabankens tv-sända reklam. Inte lite påminner den om hur flera bolag idag ropar ut att ”låna är enkelt” och att ”du förtjänar X” med mera. Sedan 1980 har åren passerat, men människan bestått. Linjär och cyklisk tid, för det vi har sett/läst om sedan vi har urkunder är att ekonomin i form av lån och räntor, vilka på ett eller annat sätt driver börshausse, är återkommande. 

Jag har fler gånger tryckt på vikten av att intaga ett metakognitivt förhållningssätt, läsa och studera idé- och kulturhistoria men också vara medveten om sin egen psykologi. Risken är annars att man själv är en av de som ryms med i Voltaires ”Man does”.

Jag vill i samband med detta inlägg, med dess boktema, nämna att Bokrean är igång. Flera av mina böcker handlas till ett rabatterat pris hos såväl Adlibris som Bokus. Bland annat kostar min första, Börspsykologi (2020) 99 kr och den fristående uppföljaren, MER Börspsykologi (2021), 34-39 kr.