Portföljens största innehav
Jag noterade att det var ett tag sedan jag skrev om portföljens största innehav. Om jag inte ser och minns fel var senaste tillfället vid årsskiftet 2024-2025. I det inlägget lyfte jag fram att jag mer och mer går mot att fördela såväl nysparande som erhållna utdelningar till dels ETF:er, dels fonder, varav båda nämnda ska erbjuda utdelning i kontanter.
Anledningen att jag, sedan 2023, har börjat investera såhär diversifierat och i vissas ögon ”fegt” är tämligen enkel. För det första vet jag vad jag har och jag är inte beredd för att utsätta det för en alltför stor risk. Såklart och i linje med att alla mynt har två sidor betyder det att jag sällan kommer få vara med om någon sorts raket, men det är en kostnad jag är beredd att ta. Det handlar om att väga det ena mot det andra och därefter utgå från sig själv, sina ambitioner, mål men också behov.
För det andra vill jag utsätta mig själv för mindre potentiell huvudvärk. Absolut kommer en sådan även med att äga ETF:er och fonder, men den blir tämligen lättare än att äga regelrätta aktier. Dels frigörs mer tid, dels blir energikravet mindre påfrestande.
Dagligen påminner jag mig om det som jag flera gånger har återkommit till och som Morgan Housell så passande och bra skriver i sin läsvärda bok The Pshycology of Money, där han skildrar följande: ”At a party given by a billionaire on Shelter Island, Kurt Vonnegut informs his pal, Joseph Heller, that their host, a hedge fund manager, had made more money in a single day than Heller had earned from his wildly popular novel Catch-22 over its whole history. Heller responds, “Yes, but I have something he will never have … enough.” Enough. I was stunned by the simple eloquence of that word—stunned for two reasons: first, because I have been given so much in my own life and, second, because Joseph Heller couldn’t have been more accurate. For a critical element of our society, including many of the wealthiest and most powerful among us, there seems to be no limit today on what enough entails.”
Som investerare drivs vi ofta av viljan att nå nästa nivå. Vi vill förbättra vår avkastning, hitta nästa bolag med exponentiell potential, skapa ett större kapital – kort sagt: VI. VILL. HA. MER. Det finns något mänskligt i det. Emellertid döljer sig just där, i detta ”lite mer”, också ett av våra största mentala hinder, för när mållinjen flyttas fram varje gång som vi närmar oss den, kan ingen framgång längre kännas tillräcklig. Det är ett sorts råttrace; ett sorts ekorrhjul där vi aldrig blir tillfreds.
Seneca uttryckte det träffsäkert: ”Fattig är inte den som har lite, utan den som aldrig får nog.” Den som ständigt strävar efter mer, oavsett hur mycket som redan finns, lever i ett tillstånd av brist – inte i realiteten, men i sinnet. För den som är ”fast” innebär det att oavsett portföljstorlek, avkastning eller framgång, finns risken att aldrig känna sig tillfreds. Det är ett mentalt ekorrhjul som snurrar allt fortare, särskilt i en värld där varje klick, kursrörelse eller kvartalsrapport triggar jämförelser och oro, för att inte att förglömma alla jämförelser med andra investerare via sociala medier som görs såväl med- som undermedvetet.
Att vara framgångsrik handlar i min värld om att först och främst förstå sig själv. Vilka mål har jag – och varför? Vad är egentligen ”tillräckligt”? Och vad händer när jag når dit? Många upptäcker att målet de kämpat mot förvandlas till ett nytt delmål så fort det uppnåtts. Den där mållinjen, som du säkert mycket väl känner till, tenderar ständigt att flyttas fram. Nu är detta per definition inte något dåligt, för utan mål och syfte blir livet fattigt. Dock måste det finnas en medveten balans; en medvetenhet om vad, varför och hur man söker X, Y och Z.
Skulle jag kunna stämpla ut idag? Ja. Har jag gjort det? Nej, för ännu upplever jag att mitt jobb ger mer än vad det kostar. Vill jag likväl detta veta att jag har möjligheten att relativt snabbt kunna göra en ”exit”? Ja. Ergo att jag mer och mer går mot utdelande fonder och ETF:er. Mycket vill ha mer, men jag är inte i behov av oxfilé varje vardag, eller att äga flera bilar med mera.
Jag skulle kunna fortsätta att lyfta fram flera av de tankar och planer som jag har om dels nuvarande portfölj, dels om den framtid jag ämnar skapa mig, men då fokus är att skildra portföljen största innehav gör jag ett stopp här för att just fokusera på nyss nämnda.
I och med att Hacksaw kom med en inte så liten tråkig och dålig nyhet förra måndagen, den 12 oktober, har dess tidigare stora position i portföljen i takt med kursens fall gjort att innehavet ej ryms med bland väskans största dito. Jag har ännu inte gjort någonting med innehavet, utan kommer först att invänta rapporten den 3 november för att därefter se hur jag kommer att agera. Såklart har aktiens fall påverkat hela portföljens totala utveckling för året, men det kommer jag återkomma till först vid årsskiftet.
Med det sagt och för att inte bli mer långtradig tillika långrandig kommer här portföljens fem största innehav per den 20 oktober, 2026.
- Xact Nordic High Dividend Low Volatility
- Xact Sverige
- Storebrand Global All Countries B SEK
- Investor
- Storebrand Global HighDiv Low Vol B SEK
Om jag exkluderar fonder och ETF:er ser topp fem ut enligt följande:
- Investor
- Industrivärden
- Handelsbanken
- Svolder
- Admiral Group
Om jag exkluderar värdeutveckling och enbart ser till investerat kapital samt fortsätter att bara fokusera på regelrätta aktier ser fördelningen ut enligt följande:
- Handelsbanken
- Investor
- Svolder
- Traction
- Industrivärden
OBS: Detta inlägg ska inte ses som en rekommendation för något av de värdepapper som avhandlas. Jag berättar enbart om mina tankar och beräkningar, inget annat. Det är som alltid viktigt att du gör din egen analys och utgår från dig, ditt liv, ekonomi, familj och så vidare. Olika individer, olika förutsättningar, kynne och ekonomi – därmed ska du aldrig ta rygg på någon.