Tittar lite på franska banker

Det som händer i Frankrike är inget annat än hemskt. Visst är det emotionellt och mänskligt smärtsamt att bevittna förstörelsen, våldet och förföljelsen. Vad som är hönan respektive ägget kan lämnas åt andra att diskutera, men klart är att landets finanser befinner sig i ett synnerligen bekymmersamt skick. Den offentliga bruttoskulden beräknas uppgå till omkring 119 % av BNP i år och överstiga 121 % nästa år. Detta samtidigt som budgetunderskottet väntas ligga kring 5 % av BNP. Därmed är det ingen raketforskning att vi har fått se de räntorna för franska statsobligationer öka kraftigt och i en inte allt för långsam takt. Just denna kombination, kraftigt och snabbt, är något som ingen vill se, allra minst just fransoserna.

Jag har inte följt allt lika grundligt som andra, men av det jag har läst, lyssnat till samt beskådat via nyhetsinslag med mera härrör protesterna, som i detta fall känns som en eufemism och litotes än något annat, stigande levnadskostnader, en omstridd pensionsreform som höjde pensionsåldern från 62 till 64 år, oro för försämrad offentlig service och en utbredd misstro mot den politiska ledningen. Det är ännu för tidigt att hävda något, men det blir lite skrämmande att se och läsa allt detta och samtidigt påminna sig om Polybios cykel, som jag avhandlade under våren. 

Jag tänker inte ge mig an att spå i kulan, dansa naken eller dricka blod, men om den negativa utvecklingen skulle fortsätta och till och med förvärras kommer jag börja följa de franska bankerna BNP Paribas, Credit Agricole samt Societe Generale, som redan nu har fallit med cirka 17 % eller mer de senaste tre månaderna. 

Det finns framför allt tre kanaler genom vilka en sådan negativ utveckling skulle kunna slå mot bankerna. För det första riskerar stigande räntor på franska statsobligationer att påverka värdet på bankernas obligationsinnehav och göra deras egen finansiering dyrare. För det andra kan en svagare ekonomi leda till ökade kreditförluster när hushåll och företag får allt svårare att betala sina lån, medan det för det tredje finns en inte obetydlig återkoppling mellan staten och banksystemet, där en försvagad stat får sämre förutsättningar att stötta bankerna samtidigt som problem i banksektorn kan tvinga fram kostsamma offentliga ingripanden.

Vissa kanske tänker att det finns en viss likhet, om vi tillåter oss att ha en inte så liten blandad fruktskål, med fastighetskrisen i Sverige i början av 1990-talet. Förvisso en klok tanke, men det viktigt att inte dra den parallellen för långt. De franska storbankerna verkar på flera marknader, precis som Nordea inte bara är verksamt i Norden. Därtill kommer att de omfattas av europeiska kapital- och likviditetskrav, vilket inte innebär att de är immuna mot en kris, men väl att de har regelverk och buffertar avsedda att hantera betydande förluster. 

Att de skulle vara ”too big to fail” á finanskrisen är en rimlig utgångspunkt när man diskuterar myndigheternas incitament att ingripa, men det är en helt annan sak än att aktieägarna skulle vara skyddade. En bank kan förvisso räddas som verksamhet, men det betyder också att dess aktieägare samtidigt får se en stor eller till och med all sin del av sitt kapital gå upp i rök. Här kan utvecklingen i bland annat Nordea under finanskrisen i slutet av 2010-talet vara en tacksam påminnelse. Staten gick in, men det betydde inte att aktieägarna inte fick blöda, rejält. 

Någon prognos tänker jag inte ge mig på denna gång, för dels har jag inte just nu tiden för det, och det är heller inte min poäng med detta inlägg. Däremot kommer jag att hålla ett öga på BNP Paribas, Crédit Agricole och Société Générale om den statsfinansiella situationen fortsätter att förvärras och framgent sätta mig in i dem för att vara beredd att agera om jag bedömer att ett läge skulle uppstå.