Polybios - detta skrämmer mig
Det finns många saker som skapar oro hos människan. Ett brev från Skatteverket, att bilen ska gå sönder eller att internet ligger nere just den fredagen då man hade planerat att streama det senaste avsnittet av favoritserien. I mångt och mycket relativt viktiga saker, men jämfört med ett atombombskrig, eller en invasion av utomjordingar är de att betrakta som bagateller, om ens det.
Förvisso oroar och skrämmer ett atombombskrig mig, men ändå inte så mycket, för det kommer att gå fort och givet att jag inte överlever och får uppleva strålning, nukleär vinter och alla andra hemska biverkningar kommer allt vara över fortare än kvickt. Det slår förvisso fel på många punkter, men det går att jämföra med snabbt dödsstraff och ett sådant men som först föregås av en lång- och segdragen tortyr. Döden önskar sig ytterst få, men i relation till en hemsk långdragen tortyr á den spanska inkvisitionen innan det sista andetaget tas är frågan om man inte heller väljer det snabba alternativet?
Utifrån det vill jag gå in på det som just nu verkligen skrämmer mig – Polybios cykel. Filosofens teori förfaller i ett återkommande kretslopp. Polybios menade att politiska system inte är stabila över tid, utan att de bär på inbyggda tendenser till sin egen upplösning. När ett statsskick fungerar väl uppstår det i regel som en reaktion på ett tidigare, mer kaotiskt tillstånd, men med tiden börjar det korrumperas och övergå i en sämre form. Det är alltså precis som en börscykel – det som gör en bra cykel kommer förr eller senare att vara anledningen till att den blir dålig. Låga och senare till och med negativa räntor var ju kalas för Mr. Market från finanskrisen och fram till 2022. Därefter blev de en av de viktigaste faktorerna till de kraftiga fallen.
Polybios cykel börjar med monarkin, där en stark och duglig ledare skapar ordning och stabilitet. Med tiden förvandlas dock monarkin ofta till tyranni, när makten koncentreras och härskaren blir självupptagen och förtryckande. Detta leder i sin tur till att de bästa och mest kompetenta i samhället gör uppror och ersätter tyrannen med en aristokrati, där de mest dugliga styr gemensamt. Förvisso låter det bra att de mest kompetenta ska styra, men detta styrelseskick tenderar att förfalla för att slutligen bli en oligarki, där eliten snarare använder makten för egen vinning än för det allmännas bästa.
När detta missnöje växer tar folket över och inför demokrati. Problemet är att även detta styrelseskick kan urarta och förvandlas till ochlokrati, alltså pöbelvälde, där besluten styrs av känslor, kortsiktighet och massans nycker istället för stabila institutioner. Här kan man med fördel tänka på och jämföra med Jakobinernas skräckvälde i Frankrike efter revolutionen 1789. Ur detta kaos uppstår till slut en längtan efter ordning och en stark ledare, vilket gör att cykeln återgår till monarki igen.
”De som kan få dig att tro på orimligheter kan få dig att begå illdåd”.
Även om det inte kommer att bli ett regelrätt pöbelvälde, är jag rädd för att ett snarlikt sådant kan komma att ske mer snarare än senare. Klassklyftorna ökar mer och mer, kraftigare och kraftigare. Addera därtill att sociala medier, att politiker är mer kort- än långsiktiga samt att mycket idag är baserat på känslor, istället för det fundamentala. I och med att den breda massan upplever sig ha och få det sämre än den mindre eliten, ökar rösterna och kraven på att allt och inget är orättvist. Låt oss bortse från att många ibland inte tänker på att man i nio av tio fall har makten i sina egna händer att skaffa sig ett bra, ekonomiskt och tryggt givet att man är beredd att spotta i näven, utan istället ser och tänker på att alla andra får X och Y, medan jag får knapra knäckebröd.
I Sverige ser vi nu många, inte minst från de som söker till de rödgröna ideologierna, som anser att de ”rika” får glida räkmacka samtidigt som man bortser från den roll som kapital, risktagande och långsiktiga investeringar faktiskt spelar i att bygga upp välstånd.
Om man följer Polybios logik ett steg vidare in i vår mer moderna kontext blir det tydligt hur denna typ av spänning riskerar att få en självförstärkande karaktär. När misstron mot etablerade institutioner växer, ökar också sannolikheten att väljarkåren söker snarare enkla och känslomässigt tilltalande lösningar än strukturellt hållbara reformer. Vi såg det i Tyskland 1933 och till en relativt stor del såg vid det i USA såväl 2016 som 2024. Det är här risken uppstår att fel personer – eller åtminstone personer med fel incitament – hamnar på maktpositioner, där kortsiktiga beslut premieras framför långsiktig stabilitet.
Konsekvensen av detta blir sällan en omedelbar kollaps, utan snarare en gradvis erosion av de institutioner som bär upp tillväxten. Felprioriteringar i skattepolitik, regleringar och incitamentsstrukturer kan dämpa investeringar, minska entreprenörskap och i förlängningen leda till lägre produktivitetsutveckling. Det är inte en dramatisk övergång över en natt, utan en långsam förskjutning där ekonomin tappar dynamik först efter att många mindre, likväl kumulativa, beslut har fått verka. Det tidigare berget monteras ned sten för sten och slutligen finns just bara en sådan kvar.
I ett sådant klimat riskerar dessutom en form av politiserad omfördelningslogik att växa fram, där fokus inte längre enbart ligger på att skapa möjligheter för fler, utan på att bestraffa dem som redan har lyckats á Vänsterpartiet (som jag skrev om för cirka en och en halv vecka sedan). Historiskt har detta ofta tagit sig uttryck i skärpta skatter, symbolpolitiska åtgärder och en mer misstroende hållning gentemot kapital och företagande. Problemet är att de grupper som blir föremål för denna typ av politik i många fall också är de som driver investeringar, innovation och arbetstillfällen.
Resultatet blir därför lika självklart som paradoxalt för de som förmår att tänka blott ett steg längre á second level thinking. I ambitionen att skapa ett mer rättvist samhälle riskerar man att underminera just de mekanismer som gör ett samhälle välmående från början. När väl den insikten når fram – ofta långt senare, när tillväxten redan försvagats och institutionerna tappat förtroende, återstår inte sällan en ny längtan efter stabilitet, förutsägbarhet och starkare ledarskap. Precis som i Polybios cykel.
Min rädsla är att vi just nu befinner oss i ett skeende där ett sorts pöbelvälde är på väg att växa fram och det kommer att vara en tortyr på så många sätt. Kanske är det inte rädsla för atombomber som göra att flera superrika köper mark och bygger bunkrar ibland annat Nya Zealand, utan rädsla för folkhopen som snart gör en repris på den franska revolutionen alternativt när de ryska (livegna) bönderna reste sig mot adeln och överklassen under 1800-talet under dels den agrara oron, dels Narodnirörelsen? Jag kan inte undvika att tänka på Voltaires ”De som kan få dig att tro på orimligheter kan få dig att begå illdåd.”