Vad ska vi oroa oss för idag?

Människan är skapt till att vara orolig. Utan denna förmåga skulle vi högst sannolikt inte ha överlevt fram tills idag, för vad är oro om inte en anledning till att lyssna på varningsropen, leta efter och identifiera de potentiella fällorna därtill avvägarna med mera? Likt vi lockas till att läsa negativa nyheter för att få vetskap och därmed kunna förbereda oss för fara X, fungerar vår oro på samma sätt.

Till en viss grad är således oro något positivt, om än att det såklart finns gränser mellan en ”sund” och en ”osund” sådan. Förstnämnda får oss att vara alerta; på hugget, får oss att inte ta något för givet. Om du är en av de som under den föregående veckan kände en ”oro” för ett innehav, eller börsen på en mer generell basis, betyder det att du 1) bryr dig samt 2) högt sannolikt har reflekterat kring olika utfall och potentiella scenarier. Allt annat lika torde detta ha gjort dig mer insatt och mer klok kring det som har varit källan till oro. Vidare finns det även en sannolikhet för att oron, som kanske också har varit orsak till stress och press, gjort dig till en starkare individ á Talebs antifragilitet.

Börsen, om än att det begreppet känns så banalt á ”hörredu, Cristofer – vad säger du om börsen nu då när det rasar, hehehe. Det måste vara jobbigt nu?”, har en tendens att alltid vara orolig, men med den viktiga bisatsen att det mer ofta än sällan enbart tycks kunna vara en faktor åt gången. Allas vår Mr. Market tycks ha svårt för att dels hålla två tankar i huvudet under en och samma gång, dels fokusera på mer än ett orosunderlag. 

Under en lång tid var det flera ekonomiskt insatta som skrek sig hesa över flera av västländernas ökade statsskulder, inte minst de i USA, Storbritannien och Frankrike, men vad gjorde Mr. Market? En lätt axelryckning, för just då fanns det något annat som var mer värt att oroa sig för. Kriget i Ukraina? Lite, i alla fall till en början, men sedan kom något annat. Iran och oljan? Lite mer, men likväl har det varit inflation än hit, sysselsättningssiffror och arbetslöshet än dit och så vidare. 

Samma kan, till mångt och mycket, sägas om de relativt kraftiga nedgångar vi fick se förra veckan, inte minst under torsdagen i USA. Förvisso betyder demokraternas avancemang att det finns skäl att tro att flera av de satsningar på bland annat datacenters kommer att antingen fördröjas, eller skjutas på framtiden. På det temat kan det noteras att under det andra kvartalet i år blockerades utbyggnaden av datacenters i amerikanska delstater till en summa om näppeliga 68 miljarder dollar. Det om något vittnar om vad som kan bli regel och inte undantag framgent, om än att det är högts oklart hår hårda demokraterna kan och vågar vara. När allt kommer omkring handlar det om arbetstillfällen och skatteintäkter.

Därtill finns det en ökad sannolikhet för att de tidigare, av Trumpadministrationen, initierade skattesänkningarna för bolagen kan möta motstånd, vilket betyder lägre vinster givet att bolagen inte förmår att skjuta dem vidare. 

Allt detta kan betyda att den tillväxt och, rätt exekverat, vinsttillväxt som har prisats in kan påverkas negativt. Allt detta ”visste” Mr. Market innan, men valde att inte oroa sig för det. 

Detta leder oss till en ganska svindlande filosofisk insikt om att Mr. Markets kroniska ångest handlar i grunden kanske inte så mycket om vad som händer, utan om ett djupt mänskligt behov av att få frukta något konkret. Det är som om marknaden i sin existentiella tomhet väljer sina orosmoln med en nästan poetisk godtycklighet värdig sin Goethe. Statsskulder, räntebesked, krig, olja eller framtiden för anläggningar av datacenters – allt är egentligen bara utbytbara kulisser i ett ständigt pågående drama.

Man kan bäst visualisera denna kollektiva neuros som en evig, ganska absurd gruppterapisession där världens alla investerare sitter samlade i en ring under flimrande lysrör. Psykologen i mitten tar en klunk ljummet, hemskt smakande automatkaffe, ser ut över de stressade ansiktena och frågar med terapeutiskt lågmält lugn:

”Ja, välkomna tillbaka. Då slår vi oss ner i cirkeln. Vad känner vi att vi vill projicera vår existentiella ångest på idag då? Kom ihåg, inga katastrofscenarier är för små. Förra veckan hade vi oljan och dessförinnan oro för centralbanksbesked. Blir det samma idag?”

Det blir tyst. Folk pillar på sina grafer, flyttar en kula i kulramen och undviker blickar. Någon pillar sig i navlen, medan en annan ser efter ifall det kanske ändå inte har blivit någon fläck på golvet där det förra veckan var lika rent som i en operationssal. Psykologen bläddrar i sitt block och söker ögonkontakt med en man på tredje raden:

”Nils? Du har sett lite väl harmonisk ut på sistone, och du har faktiskt inte fått välja orosmoln till gruppen på flera handelsdagar. Vad vill du att vi drabbas av kollektiv panik över idag?”

Nils skruvar på sig, harklar sig och spricker upp i ett osäkert men lättat leende: ”Ja... alltså, jag tänkte på att demokraternas framgångar i mellanårsvalet förra veckan kanske fördröjer tekniksektorns infrastruktur? Kan vi inte hyperventilera över datacenters fram till stängning och om vi finner oron vara så besjälande euforisk, så kanske till och med i flera dagar?”

”Utmärkt, Nils. Jättefint att du delar med dig,” nickar psykologen. ”Då glömmer vi de amerikanska statsskulderna som vi grät över igår, oljan dagens dessförinnan och… jaj, vad det nu var som vi fick magont av för två dagar sedan - de existerar inte längre. Idag fokuserar vi helt på Nils datacenters. Andas in... andas ut... och kissa på er!”

Skämt åsido visar detta på marknadens största begränsning, men också din – och min, största tillgång: Mr. Market är en tragikomisk figur som saknar förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Hans fokus styrs av känslomässig slump. Det kan till exempel nämnas att andra sidan av myntet gör gällande att de nu ledande bolagen, såsom Alphabet, Microsoft, Amazon med flera får en ökad dominans, då de sitter på de datacenters som redan finns. Addera därtill att det inte är osannolikt att demokraterna önskar bli lite, lite mer restriktiva och återhållsamma och således börjar diskutera regleringar, Europas bästa exportvara oavsett mätperiod.   

Det är här det är lika viktigt som essentiellt att inse att marknadens oro är selektiv och flyktig, men att du har valet att distansera dig från bruset. Oron är inte vår fiende, utan snarare vill jag se den det råmaterial som slipar vårt intellekt. När vi väljer att inte dras med i Nils tillfälliga datacenter-panik, Isabellas om oljan eller Peter-Niklas om räntenivåerna, utan istället analyserar situationen nyktert, transformerar vi marknadens volatilitet till vår egen styrka.

Det må låta högfärdigt, på gränsen till hybris värdig sin Ikaros, men det förtar inte dess aktualitet. Det finns gränser för oro, Oro och ORO och jag syftar främst här på förstnämnda. Just den oron är guld värd, så se också till att se på och bemöta den på det sättet.