Ekonomibyrån om pension

Jag har just kollat på Ekonomibyråns senaste avsnitt om pension. Ett rätt rörigt avsnitt med pladdrig panel i studion där inte minst finansmannen Tommy Jacobson kastade ur sig tvärsäkra uttalanden som jag inte riktigt vet om de hjälpte någon som tittade.

Men nu har jag tittat igenom programmet så tänkte jag att det får bli ett blogginlägg så är inte halvtimmen helt bortkastad. 

Snacket i studion kretsade kring vikten av att hålla igång hjärnan och fördelen med att jobba länge. Vilket går tvärt emot vad de flesta skulle vilja (över hälften av tjänstemännen i åldern 50-67 år planerar att gå i pension tidigare än riktåldern enligt en ny undersökning från TCO).

Det pratades om att dela upp tiden som pensionär i tre delar: 
- Go-go years där man som nybliven pensionär orkar göra en massa grejer som man tidigare inte haft tid med. 
- Slow-go years där orken tryter lite för de mest äventyrliga grejerna men där man fortfarande behöver viss ekonomi för att kunna göra grejer om än i lite lägre tempo.
- No-go years där man inte vill och orkar göra så mycket längre och behovet av pengar rimligtvis är klart lägre.

En som hamnat i fas 3 lite tidigare än planerat är Lars Hammar, pappa till mer kände Filip Hammar, som nu är bioaktuell med filmen “Den sista resan”. Filmen beskrivs såhär:

“När Lars Hammar efter 40 år som älskad fransklärare i Köping går i pension ser han framför sig en ljuvlig “tredje ålder” med resor, vin och upplevelser tillsammans med sin fru Tiina. Men det blir inte som han tänkt sig. I stället för att ta för sig av livets goda blir Lars alltmer passiv och viljelös hemma i sin läderfåtölj, till både Tiinas och deras son Filips stora frustration, och förtvivlan.”

Det här tror jag inte är en situation som någon vill uppleva. Frågan är om risken ökar eller minskar om fler nu ska jobba till de är 70 (eller 80 som de i studion verkade tycka var lagom) istället för 65? Är det som Malou von Sivers och Tommy Jacobson sa att det är viktigt att jobba och hålla igång hjärnan långt upp i åldern? Eller är det snarare ålder, hälsa och närhet till döden som gjort att Lars Hammar blivit passiv och viljelös? Dvs att det hade varit bättre för honom att sluta jobba 5-10 år tidigare och då haft kraft kvar för att njuta av “den tredje åldern” som han hade planerat?