Bra krönika om tålamod och avkastning

Idag läste jag en krönika på Placera.se av investeraren (och min kompis) Olle Qvarnström. Om hur låg aktivitet och tidsbrist kan vara en konkurrensfördel jämfört med de som förvaltar sina eller andras pengar på heltid och mer eller mindre måste göra en massa aktiviteter och omplaceringar. För att det är deras jobb och det är svårt att ha jobbat 40h i veckan i tre månader utan att ha gjort något.

Jag tror det ligger jättemycket i det här för många. Dels för det som Olle skriver “du övertolkar, övertänker, överarbetar”. Dessutom tror jag den mentala delen av stora förändringar i portföljen kan vara farlig. Som jag skrivit tidigare tycker jag personligen det är en enorm skillnad om Investor, där jag köpte merparten av aktierna 2015-2020, går ner 15%. Det rör mig inte i ryggen jag har år av uppgång bakom mig och exakt när och hur jag tänkte när jag köpte aktierna har jag nästan glömt. 

Om jag däremot sitter på min kammare och tänker att nu ska räntan gå ner så jag säljer mina bankaktier och köper fastighetsaktier. Så går det några veckor och bankerna kommer med kanonrapporter och går upp 5% medan det omvända sker i fastighetsbolagen känner jag mig som en idiot. Vilket kan göra det svårare att ta rationella beslut och kanske agerar man då förhastat baserat på känslor och gör ytterligare något korkat.

Jag pratade med en kompis för några månader sedan som håller på en del med aktier och är ganska aktiv i sin förvaltning av en visserligen ganska begränsad portfölj. Han erkände att 80% av sina affärer som han ändå tyckte det fanns en tanke och analys bakom visste han inte om att han skulle göra 5 minuter innan han tryckte på köp- eller säljknappen. Utan det skedde väldigt ofta på ren impuls.

Min grundregel är att jag placerar en stor del av pengarna i indexfonder där jag tänker mig plocka ut några få procent om året men utöver det ligga kvar i samma fonder i samma fördelning. Och i aktier med utdelning där grundtanken är att behålla aktierna för evigt och bara plocka utdelning. Aktiviteten i portföljen har också varit extremt låg de senaste 5 åren, även om enstaka förändringar har skett. 

Till viss del kanske passiviteten är svårare när man som mig har mycket tid. Då det precis som Olle skriver är väldigt ovanligt med en aktivitet där passivitet belönas på det sättet. Så det är lätt att tänka att med all tid så borde det går att krångla till sig några procent extra årlig avkastning. Med en portfölj på nära 20 miljoner skulle det i mitt fall troligtvis bli ganska bra timpeng. Men då glömmer man det faktum att man på börsen kan man prestera lite bättre än genomsnittet utan att göra någonting. Och det räcker väldigt långt, inte minst när man fått lite fart på snöbollen och portföljens storlek.

Som motvikt ska jag erkänna att det trots allt känns bra när jag gjort något som en tecka-sälj i en IPO eller arbitrageaffär där jag bytt mellan olika aktieslag och till minimal risk tjänat några tusenlappar på en dag. Jag känner mig mer glad och värd de pengarna än en dag där bara börsen som helhet går upp. Men då är det egentligen ingenting som har med portföljens långsiktiga avkastning utan mer ett litet snabbt “extrajobb” vid sidan om att sitta och vänta på börsens långsiktiga avkastning.

Olle som skrivit krönikan är för övrigt en av de nominerade till Årets Sparprofil. Som du kan läsa mer om här.