FIRE överskattat?

Att klanka ner på och problematisera tidig pensionering är som bekant en internationell folkrörelse. Nu senast var det författaren och bloggaren Nick Maggiulli som gjorde en lista på de mest överskattade sakerna inom privatekonomi. Listan inleddes med just tidig pensionering. Jag gillar Nick, men tycker han hade lite tunna argument just här då han gick lite mer på allmän känsla jämfört med när han tittar på börsens historiska avkastning och annat mer konkret han brukar ägna sig åt.

Som motivering till att tidig pensionering är överskattat och något som man kanske inte ska sträva efter gav han tre exempel. Jag tänkte att jag kunde titta på dessa tre utifrån mina personliga erfarenheter (väl medveten om att dessa inte gäller alla) såhär 6 år efter att jag slutade heltidsarbeta.

Tappar syfte och mening:
Det här är ett återkommande argument i ämnet. Och i blogginlägget tar Nick upp ungefär samma saker som man brukar höra dvs det sociala i att träffa kollegor, att man på jobbet har en roll och identitet, att man håller igång hjärnan och lär sig saker samt en allmän känsla av syfte och mening.

Just dessa bitar känner jag inte igen som ett problem om jag jämför mitt yrkesliv med mitt liv de senaste åren. Visst fanns det perioder, samarbeten med kollegor och projekt som kändes meningsfulla och som var roligt att ro i land. Men på det stora hela har aldrig mitt jobb varit viktigare eller fyllt ett viktigare syfte än mitt privatliv. Och det är ju fullt möjligt att träffa folk, jobba mot gemensamma mål och hålla hjärnan igång även utanför ett jobb. 

Det jag kan sakna är den privatekonomiska strävan som jobbet och lönen medförde. Dvs att varje månad kunna spara och stoppa undan pengar och följa utvecklingen mot ett mål 5-10 år bort. Det kändes som det hade syfte och mening och som något jag aktivt påverkade och jobbade mot varje dag. Även om det även nu går att jobba med investeringar, ta extraknäck som ger lite pengar, återinvestera utdelningar ytterligare något år etc har vi kommit till en nivå där det där riktiga suget där det kändes som varje tusenlapp betydde något har försvunnit. 

Ökat beroende av marknadens avkastning:
Det här beror ju väldigt mycket på hur kalkylen såg ut när man slutade jobba. Även om det inte finns några garantier för tex 4% regeln så är det mest troliga att den funkar och att den med en försiktig uttagsplan kommer få mer och mer pengar över tid även under uttagsperioden.

Och stämmer det verkligen att den tidiga pensionären är mer beroende av börsens avkastning? På lång sikt som vi pratar om här vid tidig pensionering dvs 30-50 års horisont spelar ju korta svängningar och hög eller låg värdering på börsen inte så stor roll. Det viktiga bör vara att ekonomin i stort och företagen tuffar på vilket så klart även påverkar de som ska jobba till 70. 

En tidig pensionär med många miljoner i en global indexfond kanske till och med är mer skyddad mot en 10 år lång lågkonjunktur jämfört med någon som är anställd, högt belånad och lever lön till lön?

En osäker framtid: 
Det här hänger väl lite ihop med punkten ovan. Men här tar Nick även upp saker som att man kanske blir sjuk. Och att livet sällan blir som man planerar.

Nu är det här så klart skrivet med amerikanskt utgångspunkt. Men med ett svenskt system har jag svårt att se just sjukdom som ett stort problem för den tidiga pensionären. Även här bör det vara värre att bli sjuk om du är beroende av full lön varje månad för att få ekonomin att gå ihop.

Däremot köper jag till 100% att det är jättesvårt att veta exakt hur framtiden kommer se ut. För egen del tror jag däremot uppsidan är mycket större än nedsidan rent ekonomiskt. Jag räknar med att börsen går sämre än historiskt, jag räknar med att inkomsten blir 0 inom kort för att sedan aldrig stiga igen, jag räknar med snart ska vi börja vrida upp kostnaderna rätt rejält osv. 

Nick avslutade det hela med den i mitt tycke otroligt slitna klyschan om FIRE. Att FI (dvs ekonomiskt oberoende) är bra men RE (dvs tidig pensionering) är dåligt. Vill man inte sluta jobba efter att man uppnått ekonomisk frihet är det ju bara att skita i det säger jag. Eller göra som mig och jobba 10% fast det egentligen inte skulle behövas. För mig är det en självklar del av FIRE att man får jobba lite eller mycket om man vill det och kan strunta i att jobba helt under en kort eller lång period om man vill det.

Även om jag tycker det finns argument mot Nicks tre punkter ovan så skriver jag absolut under på att tidig pensionering inte passar alla. Min fru har till exempel valt att jobba mer än vad vi trodde för 5 år sedan, helt enkelt för att hon tycker det är kul och mår bra av den strukturen som jobbet ger henne. 

Jag kan också komma på jättemånga möjliga problem som skulle kunna uppstå till följd av frihet som personen i fråga inte klarar av att hantera på ett bra sätt. Någon kanske inte klarar av att stå emot möjligheten att kunna dricka alkohol mitt på dagen 7 dagar i veckan. Någon annan kanske vänder helt på dygnet när inte väckarklockan behöver ställas. Någon kanske isolerar sig i hemmet och aldrig träffar folk och blir kraftigt överviktig när den inte behöver visa upp sig för kollegor varje dag. Ja bara fantasin sätter begränsning i när man ska försöka hitta på tänkbara problem. Tittar jag på mig själv och de jag känner till som gjort någon typ av FIRE verkar det dock ganska riskfritt.

30 min in i det här klippet med Nick lyfter han fram ungefär samma problem med FIRE som i blogginlägget.