7 Dec, 2022

Flera möjliga ”one more year syndrome”

Ni som är lite bekanta med "FIRE-ordboken" känner säkert till uttrycket "one more year syndrome". Det betyder enkelt uttryckt att man inte vågar ta steget och sluta jobba utan hela tiden vill jobba ihop lite mer pengar och därmed fortsätter jobba ett år till. Och sen ytterligare ett år.

Jag har fått lite feedback kring mina inlägg om extrajobb som jag publicerat på helgerna och pratat med några likasinnade vilket fått mig att tänka lite extra kring dessa frågor nu den senaste månaden. 

Ofta beskrivs det här med att leva sparsamt och sluta jobba i ung ålder lite förenklat som att man först jobbar och sparar pengar och sen får ihop ett par miljoner då slutar man jobba och kan leva på kapitalet tack vare att man fortsätter leva lika sparsamt som när man jobbade. Det beskrivs ofta lite nedlåtande med uttryck som "knäckebrödsmiljonär". 

Redan när jag började min sparresa 2005 (började blogga 2006) satte jag upp målet 10 miljoner kronor (räknat på enbart mig som en person då jag inte hade gemensam ekonomi med någon då). Där och då var jag inte bekant med 4%-regeln och liknande men jag tänkte mig nog ändå att det skulle kunna vara ett uttag i ungefär den storleken möjlig, det vill säga runt 400 000 kr om året. Det var väldigt mycket mer pengar än jag levde på 2005, även räknat på rimlig inflation de kommande åren. Det vill säga min plan var redan från början att leva sparsamt några år i början för att få ihop ett kapital rätt fort de 5-10 första åren som sen kunde jobbar med ränta på ränta. Men att över tid kunna leva dyrare än vad jag gjorde som 26 åring.

I takt med att det hela utvecklades tog jag flera år senare fram en plan som såg ut såhär:
Fas 1
Skaffa ett heltidsjobb, göra "karriär" och få upp lönen lite, spara så mycket det bara går för att senare i livet kunna låta avkastningen göra en större del av jobbet. (Runt 10 år)

Fas 2
Hitta en lönenivå en bit över gränsen för statlig skatt där jag kan "surfa på" och göra några år utan att jobba ihjäl mig och sluta jaga nästa steg i karriären. Planen var ändå att sluta jobba om några år så att visa framfötterna och gå en utbildning för att ta nästa steg om ett par år där 50% av löneförhöjningen gick till skatt kändes inte speciellt lockande. Leva lite mindre sparsamt då det spelar mindre roll om jag stoppar in 20 000 eller 25 000 kr i månaden under ett par år när kapitalet redan nått några miljoner och borde kunna ge en avkastning ungefär i nivå med nysparandet. (2-5 år)

Fas 3
Sluta jobba heltid som anställd, men gärna ta lite roliga och motiverande extrajobb. Leva på ungefär samma ekonomiska standard som i fas 2. Effekten av detta blir ungefär plus minus noll i löpande ekonomin. Det vill säga inget sparande men heller inget behov av att plocka ut pengar än. Här får pengarna ett par år på sig att jobba vidare med ränta på ränta och bara genom att återinvestera utdelningen så blir aktieköpen större än de var i fas 1 där jag jobbade heltid och levde betydligt billigare. (2-5 år)

Fas 4
Mindre jobb eller högre omkostnader gör att 1-2% av portföljens värde får plockas ut varje år. (2-5 år)

Fas 5
Uttag ur portföljen med 3-5% om året. Målet är att pengarna ska räcka för evigt men det behöver inte byggas på fler säkerhetsmarginaler. (30-40 år)

Fas 6 (eventuellt)
Bränna säkerhetsmarginalen på något vettigt om man inte vill dö med pengar på kontot. Ge bort, starta stiftelse, se över testamentet (1 år)

Ofta tror jag steget från fas 2 till 3 är det som anses vara det mest dramatiska inte minst från sidlinjen. Man frigör 35-45 timmar i veckan som behöver fyllas med vettigt innehåll för att man ska få ut maximalt nöje av den fritid som skapats av hårt jobb och högt sparande i många år. Man får också klura ut ett svar på frågan "vad jobbar du med" eller "vad gör du hela dagarna om du inte jobbar" som garanterat kommer. Medan frågor som "hur mycket pengar spenderar du varje månad" eller "hur många procent av kapitalet plockar du ut en normal månad" (frågor som skulle beröra andra steg än just det mellan fas 2 och 3)  är betydligt mindre vanliga. 

Men även om steget från fas 2 till fas 3 kanske är det som upplevs som störst och där man historiskt pratat om "one more year syndrome" behöver det nog inte vara det största mentala steget alla gånger. Jag som befinner mig i fas 3 just nu skulle till exempel säga att jag upplever nästa steg, det vill säga att börja plocka ut pengar ur portföljen, som en större grej rent mentalt än när jag 2016 höjde mina kostnader med några tusen i månaden eller när jag i början av 2018 slutade jobba och helt plötsligt slutade stoppa in 5-siffriga belopp varje månad.  

Här är man så klart olika och yttre faktorer kommer påverka och ge en knuff framåt till nästa fas. Det vill säga det kan dyka upp kostnader i form av förändrat boende, separation, barn, behov av bil för att få ihop vardagen etc som gör att man tar steget från fas 1 till fas 2 i ett visst läge. Eller man kanske vantrivs något fruktansvärt på jobbet eller blir uppsagd och får hjälp att ta steget från fas 2 till fas 3. Eller så hittar man inga roliga extrajobb under en period och vips så har man tagit steget till fas 4. 

Andra gånger kanske man trivs rätt bra med läget och ser inget behov av att ta nästa steg för sakens skull. Fastnar man däremot i ett tre år långt "one more year syndrome" i varje övergång till nästa fas av ren rädsla för att pengarna ska ta slut så tror jag det finns stor risk att man begränsar de möjligheter som finns i livet väldigt mycket.

Tradevenue
TradeVenue är en samlingsplats för investerare och noterade bolag. Vårt fokus är att främst uppmärksamma små- och medelstora bolag men ni finner givetvis även information om de största bolagen i Sverige. På denna hemsida kan ni ta del av aktietips, läsa uppdragsanalyser, blogginlägg och massvis av aktuella börsnyheter.