Risken med ett lägre tempo

När jag började blogga för snart 20 år sedan fanns det nästan inga ekonomibloggar eller poddar och begreppet FIRE var okänt. Så det här med att det borde gå att spara sig ihop till en "pensionering" runt 40 års ålder var främst något jag själv hade räknat mig till. Siffrorna talade helt enkelt för att det borde funka. När jag pratade lite löst med folk i min omgivning tyckte alla det lät helt orimligt. Så jag tänkte att bloggen kunde bli ett sätt att visa att det var möjligt och kanske kul för några att följa resan. 

Att spara ihop till FIRE är till stor del en ren matematisk övning. Visst skiljer det lite i tajming och förutsättningar. Någon kan leva billigare än andra, någon får högre lön än andra, någon lyckas bättre med investeringarna än andra, börsen går bra vissa år och sämre andra vilket gör att vilket år man börjar spara påverkar hur lång tid det tar osv. Men till stor del bygger det hela ändå på samma matematik. Att spara en stor del av lönen i ett antal år på börsen och låta tid och avkastning göra jobbet. För någon tar det 10 år och för någon 25 år, men principen är den samma när det kommer till dessa hårda värden som att spara ihop ett kapital under ett antal år och sen leva på några procents årligt uttag under ett antal år.

När det däremot kommer till den fas jag är i nu och som jag försöker fokusera lite mer på i bloggen, det vill säga hur livet utanför arbetslivet ser ut för en person med över 20 år kvar till normal pensionsålder, blir det lite mer utifrån ett personligt perspektiv. Om att spara stor del av lönen i indexfonder är något som skulle funka för alla som vill gå i tidig pension så är det svårare att beskriva eller lära ut hur man sen ska få maximal glädje av det fria livet.

För det första passar det så klart långt ifrån alla att leva en så lugn och fri tillvaro som ett liv utan arbete kan innebära. För även om man kan fylla dagarna med aktiviteter även som fri och att vi alla har olika många måsten förutom arbetslivet så kommer det så klart allt annat lika bli en lugnare tillvaro om 35-40 timmars arbete tas bort ur ekvationen.

Mig passar detta väldigt bra. Jag gillar känslan av att titta i kalendern och se att morgondagen är tom och att det i övermorgon bara står en sak. Och att jag valt den saken helt frivilligt. En sak jag däremot märkt som liten risk med ett lågt tempo är att jag ligger nära gränsen när det blir för lite grejer.

Om jag till exempel är sjuk ett par dagar och inte kan träna blir det snabbt rätt segt för mig, då jag försöker ha någon form av träning eller motion varje dag. Om min fru är på jobbresa ett par dagar blir det snabbt ganska ensamt även om jag träffar någon kompis några timmar. Om jag bokat något med en person och den personen ställer in med kort varsel blir det också ett större avbräck än om man skulle göra något på kvällen efter 8 timmars arbete då det faktiskt kunde vara rätt skönt att det blev inställt.

Under mina år utanför arbetslivet har jag inte haft svårt att fylla dagarna med för mig lagom mycket aktiviteter och social samvaro. Men att fylla de med så mycket grejer att det känns lagom även när något faller bort under några dagar är svårare. Jag har liksom ingen lista på lager av saker som jag inte hunnit med och som jag kan passa på att sätta tänderna i när möjligheten uppstår.