Frivillig eller påtvingad sparsamhet

Jag fick ett tips om en dokumentär från Sveriges Radio i poddformat som jag lyssnade på igår och som jag tänkt mycket på efter det. Programmet/podden heter Lågprishyllan från P1 Dokumentär. 

Den är inspelad 2014 men släpptes som repris tidigare i år. Den går att hitta i poddspelare eller här hos Sveriges Radio.

Bäst är så klart att lyssna själv, men för dig som inte vill eller hinner det kommer här en kort sammanfattning. Reportern Randi Mossige-Norheim åkte till en lågprisbutik i Hökarängen och hängde där i flera veckor och pratade med folk som köpte de billigaste klippvarorna. Tex ett tillfälligt parti med, enligt vissa mer eller mindre oätlig, chili con carne för 5 kr/st. Flera gånger fick hon följa med kunder hem efter handlingen och fortsatte samtalet. 

Det blev samtal med personer i tufft läge både ekonomiskt och på andra sätt. Någon hade 6 kr i fickan med flera veckor kvar till nästa socialbidrag och hade som “jobb” att köpa ut på Systembolaget åt andra där betalningen skedde i form att att han kunde behålla en öl själv. En annan hade hade en trasig fåtölj hemma och skulle köpa en ny när han fick råd, men tyvärr blev det noll rätt på Dagens Dubbel igår, så köpet verkade avlägset. En tyckte inte att någon mat smakade gott längre, den egna analysen var att det berodde på att han rökt för mycket braj genom åren.

Då det här spelades in 2014 var det ungefär i samma period som jag försökte leva riktigt billigt. Och jag skulle tro att jag hade ungefär samma månadskostnad för mat som flera av de medverkade. Men ändå var det så klart himmelsvid skillnad. 

Min spontana tanke blir så klart att tänka mig in i situationen och hur jag skulle lösa det. Visst borde det gå att kunna dra in några hundralappar i veckan på något lagligt och att det trots allt verkade gå en del pengar på dumheter.

Men att vara 55 år inte ha jobbat på 20 år, ha både fysiska och psykiska problem, leva på socialbidrag, veta att ganska precis ingenting talar för att ekonomin ska bli bättre under de 10-30 åren som är kvar till döden. Då kanske en innekatt som man skämmer bort med torsk och räksallad, att köpa bubbelvatten på flaska eller spela en Dagens Dubbel emellanåt kan ge lite glädje. 

Det blir liksom avlägset att fundera på vad torrfoder istället för torsk till katten skulle få för effekt med ränta på ränta och med 8 eller 10% avkastning över tid.

Samtidigt som jag när jag levde som billigast och kanske hade samma matbudget hade gratis kaffe, bubbelvatten och frukt på jobbet. Hade ett jobb som jag då fortfarande tyckte var kul, en sambo och framtidstro. Det gjorde att jag frivilligt avstod från att ha en innekatt som åt torsk och att köpa bubbelvatten på flaska eller spela Dagens Dubbel. Utan att tycka det var det minsta jobbigt. När jag åt medhavd mat på hotellrummet på tjänsteresan i Oslo för att kunna spara hela utlandstraktamentet var en hotellfrukost bara 12 timmar bort.

Jag köpte billig mat helt frivilligt för att jag tyckte det var kul och motiverande att kunna spara 20 000 kr per månad. Om jag ville var det bara att köpa ett kg oxfilé och spara 19 600 kr den månaden istället. En otrolig skillnad mot att veta att man aldrig mer i livet kommer har råd att köpa oxfilé.