Helgintervju med Chansar Mest

För snart 8 år sedan gjorde jag en intervju med den då aktiva bloggaren Chansar Mest. Sedan dess har han slutat blogga, slutat jobba och flyttat till Frankrike på heltid. Så jag tänkte att det kunde vara kul med en uppföljning. Den gamla intervjun hittar du här. 

Så över till den nya intervjun vilken som vanligt avslutas med lite tankar från min sida.

Åren går och det var nu lite över 7 år sedan som du skrev på din då aktiva blogg att ni stämplade ut från arbetslivet för gott. Följer ni planen att inte jobba alls, eller har du precis som mig och andra fuskat er fram med lite småjobb och konsultuppdrag även efter FIRE?

Ur ett arbetsperspektiv följer vi faktiskt den ursprungliga planen med att lämna arbetslivet för gott under 2019 även om det med facit i hand var en ganska dålig tajming med tanke på Covid-19-pandemin som ställde till det.

Innan vi går vidare behöver vi reda ut det här med ert boende. Jag som följde bloggen och nu följer dig på X har inte blivit riktigt klok på det här med lägenheter och hus och olika delar av Frankrike (och har för mig Portugal fanns med på planerna också ett tag). Som jag fattade det hade ni en lägenhet i Frankrike även under tiden ni bodde och jobbade med Stockholm som bas. Sen flyttade ni ner. Men sålde ni lägenheten och köpte ett hus i stället? Eller har ni både lägenhet och hus i olika delar av Frankrike? Eller är det ännu rörigare än så?

Hehe. Jag förstår att det är rörigt.

Först så köpte vi en lägenhet i Nice, Frankrike. Det var för 15 år sedan och att det blev Nice är egentligen rätt enkelt. Vi hade så smått tröttnat på vårt intensiva resande och ville ha en enkelt tillgänglig semesterbostad när vi ruttnade på kyla och mörkret. Att det blev Nice berodde mest på enkelheten med en central flygplats och ”dörr-till-dörr” var mindre än sex trimmar trots säkerhetskontrollen på Arlanda.

Att vi inte permanent skulle bo i Nice efter att vi returnerat våra passerkort var rätt klart då kostnaden för det boende vi ville ha skulle vara orimligt högt. Vi hade under flera år rekat i Portugal, Spanien och södra Frankrike för lämpliga platser och att vi till slut landade i södra Frankrike var att det var enklast när vi ändå var inne i den franska byråkratin.

Vi bor sedan 5 år tillbaka i departementet Hérault och trivs bra. Vi har kvar lägenheten i Nice men funderar på att sälja då vi nästan aldrig är där.

Ja franska byråkratin ja, den och det praktiska vill jag veta mer om. Vi har själva flera gånger funderat i banorna att man borde kunna bo på något ställe med bättre väder, men fastnat lite på bekvämlighet och att vi vet hur allt funkar i Sverige. Hur jobbigt är det att komma in i det franska systemet? Både för att ha ett semesterboende men framför allt om man vill göra som er och flytta dit permanent? Man har ju hört skräckhistorier från olika länder hur man måste åka runt mellan olika myndigheter, elbolag och banker och stå i kö med fysiska papper och försöka prata med någon som inte kan engelska.

Det går inte att komma ifrån att fransk byråkrati är byråkratisk men om jag ska vara ärlig så gnäller jag nog lite i överkant bara för att jag kan. Det har faktiskt blivit oerhört mycket bättre/lättare de senaste åren (speciellt efter pandemiåren) med franska myndighetskontakter. Det är naturligtvis inte i nivå med Sverige där man med ett Bank-ID fixar i princip rubbet men det funkar ändå. Siktar man på ett semesterboende i Frankrike så är det faktiskt rätt enkelt även om man ibland kan bli lite förbannad över att man saknar någon jäkla stämpel eller något men det är hanterbart.

Permanentboende och utskrivning är naturligtvis mer omfattande och trots att det finns ett underliggande skatteavtal mellan länderna så finns det en orsak till att skattejuristerna gnuggar händerna och snor dig på 4000kr/h när du behöver hjälp.

Allt det där är naturligtvis hanterbart men det tar tid och skapar ibland en viss irritation i vardagen.

Över till lite ekonomi och siffror då. När du bloggade var du precis som mig öppen med portföljens storlek och antal aktier. Men jag har blivit lite bekymrad när du lagt ut bilder på X med de årliga uttagen från portföljen. 2021 var det väl husköpet som innebar ett större uttag, men sedan dess verkar det rullat på med årliga uttag på i snitt över 1 miljon kronor fram till nu. Det kan väl omöjligt kan hålla i 30 år till med en portfölj på ca 15 miljoner? Är det lägenheten i Nice som är räddningsplankan eller hur ska det här gå ihop egentligen?

Jag är medveten om att transparensen har sjunkit markant genom åren vilken är tråkigt men nödvändigt. När jag började blogga så kom jag som anonym undan med det mesta då jag sannolikt var den sista i världen som ens skulle komma på något så tramsigt som att skriva en blogg. Det där funkade ett tag men genom åren så insåg jag är rätt många faktiskt visste vem jag var och då är det kanske inte lika intressant att hänga ut sin privatekonomi i detalj.

Det där skärmklippet med portföljuttag som jag postar med jämna mellanbrun är mest för att bråka. Det finns så oerhört många snusförnuftiga personer som presenterar sparkvot och äter nudlar om dagarna och jag anser att det där med sparande ska vara på en ”lagom” nivå. Vi lever trots allt bara en gång och tid är viktigare än pengar. Vi kan som bekant inte ta med oss stålarna dit vi oundvikligen ska vandra.

Uttagsnivå. Ja, toppen var en delfinansiering av ett husköp och en stor del åren efter är relaterat till det. Att uttagen fortsatt ligger på en relativt hög nivå beror främst på hållbara och praktiska förbättringar i hus och trädgård för att undvika trista överraskningar som tenderar att bli kostsamma. Om man inte är en riktig gourmet så äter man oerhört gott och billigt i ett land som Frankrike.

När det gäller portföljvärde i stort så får jag väl erkänna att jag har flera portföljer även om jag under åren bara redovisat den större av dem. Det totala portföljvärdet är, trots alla uttag, högre än vad de var innan passerkorten lämnades in. Lägenheten i Nice har ingen påverkan på vår ekonomi och är väl idag mest ett bekymmer då vi bara hyr ut och är där väldigt sällan.

Summasummarum så behövs det nog ingen räddningsplanka. Vi lever ungefär det liv vi gjorde när vi jobbade och det där med Lambos och liknande är rätt främmande i ett land som Frankrike om man är orolig för dörruppslag och mosade kofångare.

Ok, jag fattar. Vi kan släppa det här med exakt portföljstorlek. Men lite hur man tänker kring uttag är ändå centrala frågor för oss som är intresserade av att leva på portföljen. Och även om det är kul att retas på X så behöver man ju hitta en uttagsstrategi som verkligen har stor sannolikhet att funka över tid. Att portföljen står emot och till och med växer under en period av stark börs är ju en sak (en indexfond på Stockholmbörsen är upp 130% och global indexfond upp 150% sedan sommaren 2019 när ni slutade jobba), men hur tänker du kring ett rimligt årligt uttag om vi skulle få en börs som står lägre vid utgången av 2032 än idag? Eller anser du det så osannolikt med en lång period av svag börs att det blir den dagen den sorgen?

Vi har aldrig haft någon definierad uttagsstrategi och tar helt enkelt ut det vi för tillfället behöver. Fokus är att behålla kapital snarare än att få det att växa. Jag är väl medveten om börsens utveckling det senaste decenniet men vi kan fortsatt leva ett normalt liv även om de stora börserna halveras i värde med en långvarig efterföljande kräftgång. Orsaken är rätt enkel då våra grundläggande omkostnader är förhållandevis låga och intresset för flärd är relativt begränsad.

Om vi släpper siffror och procent och fokuserar lite mer på mjuka värden. Hur upplever ni vardagen på en ny ort i ett nytt land när det kommer till lära känna folk, meningsfulla fritidsaktiviteter, avstånd till släkt och vänner i Sverige etc? Jag hatar själv frågan vad man gör med all tid som ung pensionär, då jag aldrig sett det som ett problem. Men då många av mina läsare fortfarande jobbar är de säkert nyfikna på fler infallsvinklar kring det här med tid och fritid när man inte behöver lägga 40-50 timmar i veckan på ett jobb. Har du något smart att säga i ämnet?

Jo, om jag hade fått en euro för varje ”MEN HUR får ni dagarna att gå” eller ”Men ni är ju så unga” så hade vi varit rika vid det här laget. Jag skulle kunna skriva en uppsats om det hör om jag hade haft utrymme till det.

Men det korta svaret är nog anpassning och det sker successivt. Tempot går ned och det där med att kuta omkring med kaffekoppen i handen samtidigt man klär på sig efter knappt ha torkat efter tvåminutersduschen är ett tidigare liv. Luncher och middagar tar ofta 3-4 timmar och det gäller att inte försöka klämma in mer än en, eller möjligtvis två, aktiviteter om dagen.

Man anpassar sig och alla som bor i hus med trädgård vet att det är ett kontinuerligt arbetsläger och endast ambitionsnivån sätter gränser.

Efter att under många år ha jobbat 60-70 timmar i veckan och lämnade in passerkortet så var den vanligaste frågan hur f-n jag skulle fixa det. Det gick alldeles utmärkt.

Kommentar från Miljonär innan 30:
Riktigt kul med en uppföljning från en person jag följt i över 10 år. Även om jag gillar årstider och ser fram mot en vinter med skidåkning etc i Sverige så verkar det samtidigt härligt med livet i södra Frankrike.

För mig personligen är det väldigt intressant att man kan ha en så avslappnad attityd kring att leva på portföljen. Dvs att inte ha någon uttänkt uttagsstrategi, utan helt enkelt ta ut det man behöver och över tid bara hålla lite koll så inte portföljen minskar för mycket i värde. Då jag själv funderat väldigt mycket på det här och ser varje år jag kan ta ut avsevärt mindre än planerade 4% om året som en seger som bygger säkerhetsmarginal framåt. Inspirerande och även om jag själv aldrig kommer kunna ha en så avslappnad inställning så går det att ta små steg i den riktningen och inte redan nu sitta och fundera alltför mycket på om jag ska ta ut 1,5 eller 2,5% av portföljens nuvarande värde år 2030.

En nyckel är som jag fattar det låga fasta kostnader vilket gör att lätt går att ställa om till ett billigare leverne om det skulle behövas. Och att en ganska stor del av de årliga uttagen på runt 1 miljon om året som publicerats har varit av engångskaraktär och kopplade till huset. 

Jag hoppas på ny uppföljning om 5-10 år. Och under tiden vi väntar på det kan ni som vill alltså följa Chansar Mest på Twitter/X.