När man inte vill vara helt rationell

Jag har alltid försökt vara rationell och värdera kostnader och vad saker och ting är värda. Det vill säga ta aktiva och medvetna beslut kring ekonomi. Att klaga på att räkmacka och öl är helt orimligt dyrt på flygplatsen, men ändå köpa det tror jag inte på.

Vad något är värt är så klart väldigt subjektivt då olika personer värdesätter olika saker och kan även till viss del variera med fas i livet tex hur hög lön man har, hur långt man kommit i sitt sparande etc. Här har jag och min fru haft samma syn redan från det vi träffades. Saker vi gör ihop som att resa, äta på restaurang, köpa mat, köpa bil, köpa hus etc har vi nästan alltid haft samma syn på vad som är en bra nivå där vi får max värde i förhållande till pris. 4-stjärnigt barnfritt hotell på resor. 3-7 år gammal bil av medelmärke. Handla den mat vi vill ha, men gärna på kampanj. Äta ute regelbundet, men aldrig fine dining.

Det här har fungerat bra även för saker vi inte gör ihop. Tex åker på någon resa med kompisar, jag köper träningsgrejer eller hon köper kläder eller prydnadsgrejer till huset (som jag visserligen också bor i, men jag är rätt ointresserad av nya skålar). En anledning till att det inte är några problem är att ingen av oss åker iväg med kompisarna till St Tropez, byter pulsklocka varje gång en ny modell kommit trots att den gamla fortfarande funkar eller köper designmöbler eller byter kuddar i soffan två gånger i månaden. Dvs någon weekend med kompisarna som bara en åker på men båda betalar blir ingen grej och vi har aldrig haft några egna “fickpengar” som tilldelas varje månad, vilket jag vet andra par jobbar med.

Men det är här jag tänker att det i teorin skulle kunna bli lite lurigt på sikt. I takt med att säkerhetsmarginalerna i ekonomin växer och man vill lyxa till det lite kanske en del av lyxen är att inte vara helt rationell alla gånger. Jag tänker om man har gemensam ekonomi med någon annan och någon gång i livet vill unna sig något som egentligen inte går att motivera rent rationellt. Och som då kan upplevas som onödigt och slösaktigt för en annan person. Kanske skulle systemet med fickpengar vara något som kunde  underlätta här?

Man kanske vill köpa en designhandväska för 50 000 kr trots att det inte riktigt går att förklara för den man delar pengarna med vad fördelen är jämfört med att bära grejerna i en billigare väska. Eller så kanske man vill köpa en cykel för 100 000 kr trots att det kanske skulle få större effekt att banta 3 kg eller träna lite mer inför Vätternrundan istället för att köpa en cykel som är 1 kg lättare och lite styvare i ramen än den cykeln som kostar en femtedel. 

Jag skulle säga att det svårt att logiskt motivera även för den som har 15 miljoner att köpa en väska för 50 000 kr eller cykel för 100 000, men det är i alla fall inte lika dumt som när någon som inte har pengar köper det.

En av cyklarna på bilden kostar 17 gånger mer än den andra cykeln. Försök förklara det för en som är ointresserad av cykel och som du delar ekonomi med.

Som sagt, det har inte varit några problem än. Men på sikt tänker jag att ett sätt att bli bättre på att unna sig och spendera lite mer pengar (om det fortsätter vara ett överskott i ekonomin och en börs starkare än de försiktiga prognoserna med stor säkerhetsmarginal bygger på) skulle vara att ibland göra sånt som egentligen inte går att motivera riktigt. Och då skulle det kanske kunna vara enklare att ha en egen pott med fickpengar som kan sparas undan en period inför det där onödiga köpet?