One year less syndrome
Inom tidig pensionering pratas det ganska ofta om “one more year syndrome” som bygger på att man inte riktigt vågar ta steget och sluta jobba. Utan kör på ett år till med sparande för att bygga lite extra marginal. Och sen ett år till efter det för lite marginal på marginalen.
Exakt hur vanligt det här problemet är tror jag inte någon vet. Men det är bara att googla frasen så ser man att det är något som anses vara vanligt förekommande och något värt att diskutera. Det har väl inte riktigt gjorts långtidsstudier på 1000 personer som planerade sluta jobba vid 40, så man kan inte veta exakt hur vanligt detta är.
Det kan ju dessutom vara så att den som väljer att jobba vidare längre än planerat trivs bättre på jobbet just där och då jämfört med vad man trodde när man började spara pengar 15-20 år tidigare. Så några extra år på jobbet jämfört med planen behöver inte alltid betyda att man inte vågar ta steget av ekonomiska skäl eller jakt på extra trygghet, utan helt enkelt att jobbet i sig just då känns kul eller givande.
Något som jag däremot sett väldigt lite diskussion kring är det omvända. Något som vi för enkelhetens skull kan kalla one year less syndrome. Det här har jag faktiskt stött på i rätt många mail från läsare på bloggen och senast idag i Facebookgruppen Choose FI Scandinavia.
Personen på Facebook (som använde funktionen att posta som anonym i en grupp) hade som plan att spara ihop 4,5 miljoner för att då kunna gå ner i arbetstid, sluta nyspara och då låta kapitalet växa ytterligare lite utan nya insättningar för att sedan i steg 2 kunna sluta jobba helt. Nu var portföljen uppe i 2,1 miljoner och frågeställaren som var 41 år var inne på att redan nu kunna gå ner i arbetstid. Hen vill dessutom resa mer och längre med barnen.
Jag tycker mig se tendensen till att dessa frågor och tankar är vanligare i goda börstider. Då det hänger ihop med den närbesläktade frågan om när det inte längre är lönt att stoppa in nya pengar eller om man kan låta portföljens avkastning göra jobbet. Har man några miljoner och börsen går upp 20% på ett halvår kan det kännas meningslöst att hålla på och gneta och stoppa in nya pengar varje månad. Det verkar ju rulla på av sig själv numera. Även om man innerst inne fattar att 20% i halvåret inte är normalt över tid.
Jag ska inte ens försöka ge några råd i det specifika fallet. Men det som slår mig och som jag känner igen från både egna tankar och många mail jag fått är att frihet ibland kan vara en lite utmaning. Det jag menar är att en person som lever från lön till lön och ska stämpla in på fabriken imorgon bitti kl 8.00 får se till att vara där då om räkningarna ska betalas och mat inhandlas nästa månad. Det finns inte så mycket att fundera kring vad gäller jobba mindre, resa mer med barnen, livet är kort, vad vill jag egentligen, ska jag ta ett år och resa i Asien och hitta mig själv, ska jag jobba heltid 5 år eller halvtid 10 år etc. Det sägs till och med att många som egentligen skulle vilja skilja sig inte gör det för att de inte har råd.
Är målet 4,5 miljon och man har 100 000 kr är det inte så mycket att fundera på. Antingen skiter man i det helt eller så får man kriga på. Men har man 2,1 miljoner och är trött på jobbet och börjar tänka i banor som att livet är kort står man plötsligt inför många olika alternativ. Vilket så klart är bra. Jag älskar frihet, men frihet kommer med ansvar. Ansvar mot sig själv att verkligen tänka igenom alla alternativ som finns och ta smarta och välgrundade beslut.