När livet inte blir så långt som man tror
Tungt ämne och vem vill tänka på dylikt nu när sommaren närmar sig med stormsteg. MEN mitt i alla glädjeyttringar över nya ATH på fintwitter så kan faktiskt verkligheten med stort V göra sig påmind.
Tunga förluster i den nära släkt- och bekantsskapskretsen kan drabba en. Ett försök till att leva sig in i hur man själv som familjefar skulle ta ett obotligt cancerbesked eller försöka sätta sig in i hur det vore att själv förlora ett barn i denna sjukdom går inte. Då är cancer bara en sak av allt otäckt som kan drabba en själv eller ens nära.
Det man kan fundera på, allra helst då man minst av allt behöver fundera på det, är hur skyddet för den egna familjen ser ut. Om det hemska skulle inträffa.
Att tro att man ska fungera som människa, kunna arbeta, efter en svår personlig förlust är inte realisistiskt. Jag sett för många exempel på tragedier och inte i en enda av fallen så "normaliseras" situationen efteråt. Tvärt om. De verkar ofta förvärras. Ibland kan man höra att sorg kan förena människor, men många gånger ser man exempel på motsatsen. Personer som planerar gå i pension tillsammans, få lägga dessa planer åt sidan då den ena partnern endast har veckor kvar. Barn som tidigt förlorar sin ena förälder. Föräldrar som förlorar sitt barn. Det går inte beskriva den smärta och ångest som de fått och får genomgå.
Kanske, kanske, KANSKE kan ekonomisk beredskap göra det lättare om det även skulle drabba den egna familjen. Kanske.
En del som ofta ser döden på nära håll nämner ibland att de familjer som klarar sig bäst är de som dessutom inte behöver ta en tung ekonomisk börda på allting. Man behöver lugn och ro för sorgearbetet. Det kan vara svårt att låta den processen ha sin gång om man samtidigt måste oroa sig för att få den ekonomiska vardagen att gå ihop.
Detta inlägg är inget råd. Enbart en reflektion. Det kan ibland vara värt att skänka en tanke hur saker skulle falla ut om en själv eller familjemedlem skulle gå förlorad. Otänkbar tanke javisst, men ändå.