Aurelius, stoicism och levnadscodex
Innan jag gick på semester (känns som en evighet sedan) hade jag en lust att läsa om Marcus Aurelius Självbetraktelser – en bok som jag läste för länge sedan och som varit med mig sedan dess. Stoicism är ett begrepp som ibland bemöts med misstänksamhet och nedvärdering, såsom att alla dessa stoiker tror sig vara förmer e.d. De som ser på stoikerna som vore de överst på livets piedestal har ytterst sällan förstått vad ”det” handlar om. För en stoiker är skillnaden mellan vad man kan och inte kan kontrollera i tillvaron som är avgörande. Det absolut viktigaste här är att man kan kontrollera hur man förhåller sig till allt och alla i livet. Som du märker är vi inne på dagens ACT (Acceptance and commitment Therapy) – acceptera, förhåll dig till detta och verka utifrån detta.
Man eftersträvar den stoiska likgiltigheten - apatheia – med vilken menas att man inte(!) ska vara fullt rationell och känslokall, utan ha en rimlighet i den vikt man läger till såväl känslorna som förnuftet i beslutsprocesser. Det faller sig väl med SAOL:s beskrivning av ordet: ”Anhängare av stoicismen […] karaktärsfast och behärskad person […] stoisk är den människa som uthärdar allt med lugn och självbehärskning.”
För och hos individer som inte har denna självbehärskning kan detsamma ses som ett sorts hot. Person A som hotar och är oförskämd mot person B kan bli än mer ar och frustrerad över den senares lugna, accepterande och fasta inställning. Vi kan ofta se det i vårt vardagliga liv, såsom när vissa ilar omkring likt nackade höns och kuckelurar mot allt och alla, medan det finns några få som tycks står mitt i allt och mer observera, reflektera, kalkylera et cetera. Detta betyder inte att de tror sig vara förmer, men i andras ögon kan det se ut som så.
En, av många, viktig sak(er) jag har med mig från Aurelius bok är en passage i Bok 2, där den tidigare kejsaren skriver att ”oavsett om du kommer leva i 3 eller 30 000 år, kom ihåg att ingen förlorar ett annat liv än det han lever eller lever ett annat än det han förlorar. Alltså är det längsta livet likvärdigt med det allra kortaste. Ty det nuvarande ögonblicket är lika för alla och därför är det som förloras lika, och förlusten visar sig sålunda vara för ögonblicket. Ingen kan förlora det förflutna eller framtiden – ty hur skulle man kunna beröva någon det han inte har?”
Medan vi alla ser, hör och läser om varandras liv, må det vara via bloggar, twitter, Instagram eller satans fasters kusins dagbok har vi lätt att tappa fokus på oss själva. Likt jag lyfter fram i min första bok är risken stor att vi skapar oss ett Frankensteins monster via ackumulationsstress. Undvik detta. Gläds av och med dem du följer, men försök inte att leva deras liv, för då kommer du förlora ditt. Lev i ditt nu. Acceptera och förhåll dig till det du ej kan kontrollera, såsom dina tankar och känslor. Acceptera och förhåll di till att du inte har X, men att du i stället har Y (som någon annan inte har). Tillåt dig själv att vara just dig själv. Vilken större gåva finns att ge till sig själv?
När man kommer till denna acceptans känner och inser man också att många ting är irrelevanta. De har föga värde för dig och ger dig inget mer än jobb. Båten, fjäll- och sommarstugan, lägenheten i Spanien, dina två kaffemaskiner och så vidare. Vilken nytta och vilket värde ger de dig? Om du är tveksam på detta är fallet nog som så att du innerst inne inte vill ha eller behöver dem. Måttlighet ger en genuin njutning och uppskattad tillvaro. Det behöver inte göras svårare än, även om just det enkla ofta är svårt. I alla fall intalar man sig det.
Att känna sig själv, hur man är, och veta att man har kontroll över hur man förhåller sig till händelser och tankar är en extremt stark kraft. Även om vi idag lockas att se hur Spindelmannen, He-Man och Wonder-Woman med flera spöar skiten ur sina nemesis vill jag hävda att deras krafter inte har så mycket att komma med relativt den kraft som finns i stoicismen och dess fokus på att kunna kontrollera sitt förhållningssätt till tankar och känslor.