Den (hittills) största lärdomen

Jag brukar ofta få såväl meddelanden som mail och jag gör så gott jag kan för att hinna med att svara på samtliga. Ibland är frågorna mer av ”jag har läst din bok och vill bara berätta hur mycket den har hjälpt mig” och ibland är de mer utmanande i form att de kräver mycket reflektion. Just en mer utmanande fick jag tidigare i veckan från en mycket trevlig, ung kvinna som just nu studerar sitt andra år på Handelshögskolan. Frågan löd: ”Vad bedömer du vara den största lärdomen av allt som du läst och upplevt?”.

Att välja ut en enda lärdom som jag håller högre än övriga är för mig en Herkulesuppgift, för olika lärdomar och därmed kunskaper har sin egen unicitet och sin egen ”edge”. I vissa situationer kan en lärdom vara den absolut bästa, medan den i en annan händelse inte alls är lika ”viktig”. Emellertid är det en lärdom som jag har kommit att hålla något högre än andra och det är att jag aldrig kan eller kommer sitta på en absolut kunskap. Ständigt luras jag såväl medvetet som omedvetet. Ständigt finns det biases och andra fysiska samt psykiska barriärer som hindrar mig från en klar vy.

"I'm the king of the world!"

Jag citerar ofta Shakespeare och dennes ”A fool thinks himself to be wise but a wise man knows himself to be a fool” och jag kan inte med ord betona hur viktig denna insikt och lärdom har varit för mig. Och förhoppningsvis även för många andra. Alla har vi perioder då det går bra, riktigt bra. Innehaven flyger likt vore de Ikaros (men utan vaxvingarna), vardagslivet lunkar på och trots att arbetet är krävande lullar det på och ens insatser möts av beröm. Ja, så mycket att vi erbjuds en liten högre tjänst och lite mer i plånboken. Vi är ju trots allt duktiga, kunniga och en av de bästa på arbetet.

Hybrisen börjar växa, likt en maskros på den annars så fina och vårdade gräsplätten. Vi märker det inte, utan fortsätter gå runt som vore vi Xerxes och därmed Gud personifierad. Även om vi inte ställer oss i personalrummet, där alla sitter med den blaskiga ursäkten till kaffe som skulle få surrogatkaffet under WW2 att framstå som rena rama lyxen, och skriker likt Leo DiCaprio i Titanic ”I’m the king of the world”, så är det just så vi ser och tänker om oss själva.

Mer vatten på den oönskade växten. Den växer och den börjar sprida sig, likt ett virus och även om vi fortfarande går omkring och tror oss inte bara vara förmer, utan förmer deluxe, märker vi ännu inte av svulsten. Således fortsätter vi på samma arroganta och icke-ödmjuka sätt. Omedvetet mot oss själva, men även mot andra. Några innehav går ned och trots att även vi finner senaste kommunikationen oroande så ökar vi. För vi kan ju inte ha fel. Nej, inte vi som lyckats så bra det senaste året och där varje investeringar har betalat tillbaka sig om inte det dubbla, så åtminstone däromkring. Chefen kallar in oss och frågar om den senaste rapporten vi skrev. Några frågor lyfts också då det tidigare i veckan kommit in klagomål från en nuvarande klient. ”De säger att du inte tycks gå in för uppgiften. Som att du… hmm, ’glider’. Det kan väl inte stämma?”. ”Nej då och gällande rapporten är det Annika du ska gå på. Det var hennes del och även om jag har det yttersta ansvaret så bör du ändå fråga henne.”

Ursäkter. Undanflykter. Tillfälliga respiter. Fortfarande sitter vi i elfenbenstornet och trots att dess fundament börjar ruckas låtsats vi inte om det. Inte vi. Inte Xerxes. Inte Ludvig XIV som bestämt hävdade att han var staten; Gud.

Vi bli oaktsamma. Naiva. Enfaldiga och aningslösa. Vi ignorerar allt som talar emot oss. Allt som ens vågar andas ett ”hot” mot fåra ståndpunkter eller övertygelser. Vi förmår inte att tänka relativt, eller att inse att vi är bundna till våra känslor och tankar i stundens hetta. Vi tror oss vara den visa – hen som vet och kan precis allting och som aldrig har fel. På jobbet. På börsen. I hemmet. Och för varje dag som går kommer vi lite närmare solen, lite närmare den temperatur som kommer göra att våra vingar smälter, för det är nämligen som så att de är gjorda av vax.

Så… vad är min största lärdom? Känn dig själv – know thyself, som står att läsa ovanför templet i Delfi. Vet dina styrkor, men också dina tillkortakommanden och svagheter. Utveckla såväl de först- som sistnämnda men gå aldrig med den falska övertygelsen att du på något sätt är störst, bäst och vackrast. Var ödmjuk och inse att under varje kunskapssten du lyfter finns ytterligare två, likt en Hydras huvud växer. Acceptera och omfamna Sokrates kunskapsparadox och tillåt dig själv att söka stöttning, hjälp och support.

Var inte narren som tror sig vara vis. Var istället den vise som vet sig vara en narr.