En fundamental intervju

Den sjätte januari 2017 intervjuade jag Magnus Andersson, som dels skriver på Fundamentalanalys, dels på Tradingportalen. Sedan dess har, för den med matematiska gener, cirka 2 år passerat och jag fann det intressant att ta reda på hur situationen är för denne mycket omtalade och duktiga investerare. Således kommer här en uppföljning på mannen som mer eller mindre associeras med sina lyckade investeringar i Apple och Evolution Gaming, för att nämna några.

Tack Magnus att du ånyo tar dig tid att ställa upp på en intervju. Det har gått cirka två år sedan vår senaste ordväxling och sedan dess har jag följt dig med intresse. Apple, LVMH, Evolution Gaming, Hernö med flera har verkligen fortsatt sin kursuppgång och jag antar att du känner dig nöjd tillika stolt över din analysförmåga(?).
Jag är absolut nöjd med utvecklingen det senaste året för de aktierna, men samtidigt så finns det ju andra bolag som har gått sämre på börsen, framför allt Aspire Global, som jag äger. Evolution Gaming och LVMH är mina utan konkurrens största innehav idag och jag misstänker att det kommer att förbli så de närmaste åren, eftersom bolagen levererar helt enastående sedan länge. 

Du har varit ”fri” i lite mer än tre år, om jag räknar rätt. Kan du delge oss med om vad du fyller dina dagar med? Hur sysselsätter du dig och är livet som ”fri” så som du hade planerat det?
Nja jag antar att du med ”fri” menar att jag inte skulle jobba och ha en tillvaro liknande de religiösa FIRE-fanatiker som verkar gå och drälla och leva strax över existensminimum på utdelningar från sina innehav. Jag har aldrig lockats av något sånt, utan är egenföretagare och investerare och kan absolut se mig själv vara anställd av någon igen en vacker dag. En fördel med att arbeta i egen regi är förstås att man kan planera sin tid väldigt fritt, vilket hjälper till när man har barn och många järn i elden på olika håll. Denna frihet har gjort att jag har kunnat besöka företag när det har passat dem både i Sverige och i utlandet som nu senast när jag var några dagar på Malta. Detta går ju inte om man har ett vanligt arbete utanför finansbranschen.

När du skriver om de som har valt FIRE på “existensminimum” utgår jag från att du anser att det är en mindre klok sak? Ofta ser jag dig i diskussionstrådar på twitter om “FIRE” och “SparadKrona” e.d., där du tar en ställning emot denna filosofi. Känner du dig “tvingad” att säga din sak i saken, eller finns det något annat som gör att du väljer och orkar ta fighten? Jag tänker på den senaste incidenten som jag såg; den gällande diskussionen angående köpt/hemmagjord is till Gin.
Inte alls, men jag stör mig på bärande delar av det där skraltiga bygget. Det har uppenbarligen blivit en religion för vissa, vilket märks på den kaskad av kommentarer som kommer när någon ifrågasätter något. Det är som FING-hysterin all over again. 

De tar något i grunden bra- sparsamhet och att planera för framtiden- och skapar ett monster; 25-åringar som istället för att söka sig mot jobb som de skulle kunna älska att gå till drömmer om att sluta jobba helt och drälla runt. Det är så otroligt naivt att tro att detta kommer att ge dem ett lyckligt liv, likaså att tro att intressanta arbetsgivare skulle vilja anställa dig efter några års svårförklarad frånvaro från arbetsmarknaden eller för den delen att tro att det skulle lira särskilt väl med ens barn eller omgivning.

Unga människors drömmar bör handla om att skapa någonting- karriär, familj, företag, produkter. Att göra ett avtryck man kan vara stolt över. Inte att ha evigt sommarlov finansierat av utdelningar som kan ställas in. Det är inte frihet utan ett liv på nåder från bolagsstyrelser som närsomhelst kan sätta ned foten som i Swedbank nyligen. 

Bara det faktum att tron på FIRE avtar i direkt korrelation med ålder och erfarenhet borde stämma till eftertanke men vi lever ju inte i en värld där dessa egenskaper hyllas, snarare tvärtom. Det är något vissa 25-35-åringar tror på och 45-åringar skämtar om. 

Mycket kloka reflektioner. Din portfölj är ofta någon jag återkommande inspekterar och jag tror inte att jag är ensam om detta. Jag ämnar inte att strö salt i några sår e.d., men är det okej med dig om vi börjar med att diskutera Leo Vegas. Du har öppet och ärligt skrivit om dina erfarenheter om din resa i det bolaget, men jag undrar om du nu, efter en ytterligare tid, har kommit till nya insikter och reflektioner? Du självrannsakar dig bra på din blogg, men har det blivit något mer av detta?
Jag liksom många andra, ja marknaden som helhet, drogs med i ruset vid LEO:s uppgång. Som jag skrev på Tradingportalen borde jag ha insett att allt för mycket var intecknat i kursen redan. Med detta sagt tror jag att LEO mycket väl kan komma tillbaka och stiga från nuvarande kurs, men jag äger inte aktien längre. Det är ett mycket kompetent bolag. 

Det är viktigt att man i efterhand är nykter i sin analys om någonting har gått dåligt. Hade man otur eller borde man ha gjort på ett annat sätt, varför gjorde man inte det osv? Ibland kan man ju ha gjort rätt, men resultatet blev dåligt pga. någonting som inträffat som var svårt att förutse eller liknande. Om man är en erfaren investerare kan man ju ofta se var det gick fel och förstå varför. Lär man sig av detta så kommer man förstås att lyckas över tid för misstag begår alla men bara en del lyckas lära sig av dem och sluta begå samma fel gång på gång. 

Du har utvecklats mycket under de gångna åren och som återkommande läsare har det varit intressant att få vara en del av din resa, vilken jag vill gratulera dig till. Om du ser tillbaka på denna resa från dess start och fram till idag – vilka är de tre viktigaste lärdomarna som du har tagit med dig? Kan du utveckla ditt svar om varför du anser dessa vara de främsta jämte andra? 
Att man är sin egen värsta fiende är en väldigt viktig insikt som jag har fått. Inom detta rymmer sig många saker. Man kan lära sig hur mycket som helst om börsen, vad som gör vissa bolag bättre och allt annat. Klarar man emellertid inte att styra över sina känslor och medfödda instinkter, t.ex. rädslan för förluster, otålighet, girighet, följa John osv. blir man inte en framgångsrik investerare. 

Även om det är makro, skulle jag och även läsare, vara intresserade av dina tankar kring minusräntor. Buffett har sagt att om minusräntor är här för att stanna, är dagens börs mycket attraktivt värderade. Detta medan andra s.k. ”experter” säger att börsen är högt värderad. Dina reflektioner?
Börsen är mycket lågt värderad, framförallt de mest lönsamma bolagen, när man tar hänsyn till räntan. Att prata om att PE 20 är ”högt” när pengar är nästan gratis är galet om man inte tror på snabbt stigande räntor. Vi har hört att ”snart” kommer räntan att stiga till ”normala nivåer” i minst 20 år. Jag minns när 6 % bostadsränta ansågs galet lågt… Detta är det nya normala. Jag ser inget som skulle kunna driva räntor förutom en global katastrof eller liknande. 

Då vi diskuterar minusräntor - applicerar du belåning i din portfölj? Varför/varför inte? 
Ja det finns ingen anledning att inte använda rimlig belåning som jag ser det. Det ökar förstås risken dock, men det är det värt tycker jag. 

Vad anser du idag vara din största svaghet/nackdel som investerare?
Att jag ibland av rädsla/girighet minskar i innehav som sedan fortsätter att rusa. 

Vad bottnar sig rädslan i? Du skriver i ett tidigare svar att det är viktigt att kunna såväl branschen som bolaget utan och innan. Är det tveksamheter kring dina kunskaper och tolkningar, eller på något annat, såsom Mr. Market? 
Det gamla vanliga. En aktie har stigit, fin vinst på pappret osv. men, börjar gå ned kan göra att jag lockas att minska. Inte alltför ofta tack och lov. 

Var är du om 10 år och vad gör du då? 
Samma sak men förhoppningsvis på en sydligare breddgrad större delen av året.