FIRE och existentialism

Under medeltiden och fram till slutet av renässansen/början av upplysningen kom människan att styras av religionen. Prästerna hade hjärntvättat Europas (okunniga tillika obildade) befolkning om treståndsläran, dvs. att det fanns tre sorts klasser, vilka gud hade skapat; de som bad, de som stred och de som arbetade. Då dessa var skapade av gud var det hans mening att envar skulle uppfylla sin roll och om inte väntade motsatsen till Sankte Pers portar. Detta fick såklart bönderna att bli mer aviga till uppror och revolt mot sin dåliga situation och mot feodalsamhället. Att präster därutöver kom att absorbera mer makt via andra förfaranden, såsom ägande av mark som genererade saktteintäkter, ”egen” tolkning av bibeln, kyrkotiondet, skattebefrielsen et cetera, kom enbart att stärka deras och kyrkans makt.

För människan var det en tid där mycket styrdes av religionen, som till mångt och mycket sade till var och en vad denna skulle göra (för att hamna i himlen). Den fria viljan existerade inte, i alla fall inte till den grad som idag finns. Det var först då renässansen och upplysningen kom att uppkomma som folket fick vetskap och insikt i hur lurande och bortfintade som de hade blivit under hundratals år. Därifrån kom utvecklingen att gå från Descartes och dennes ”cogito ergo sum” via Nietzsche, som basunerade ”Gud är död”, för att slutligen, under 1900-talets modernistiska rörelse ebba ut i existentialismen. Självklart kom kyrkan att få lida pin, men för många människor kom pinan att bli en värre.

Många vill ha och söker sig till frihet; att äga sin tid. Hos vissa stannar det vid en önskan och en dröm, medan det hos andra blir realiserat. Vissa längtar så mycket att de ser till att inte bara börja i ett högt tempo, utan de spurtar från den första till den sista metern, s.k. ”FIRE”.

"[...]Att ”orka” skapa sig en mening i tillvaron[...]"
 

En risk som jag ser med FIRE, och som har debatterats hos flera bloggare och profiler, är att hitta och skapa en mening, för från och med dag ett har den styrande handen, som under hela löneslaverijobbet, försvunnit, likt kyrkan och religionen gjorde för de djupt religiösa. Till en början tror jag att alla finner känslan och tiden som alldeles, alldeles underbar, för att parafrasera tjuren Ferdinand, men efter ett tag tror jag att det finns en stor risk för en sorts existentiell kris – vad skall jag göra och varför? Vad är meningen, egentligen? Även om det är kopplat till arbete är studierna och boken lika aktuell på livet; Rober Kegan, professor på Harvard, har länge forskat om människan och hennes plats på och i arbetet. Från att tidigare främst ha drivits av löner och fina titlar, är det idag mer mening och en känsla av tillhörighet, bidra samt att vara behövd som är essentiella för människor då de söker jobb. I sin bok The Evolving Self (1982) och i Immunity to Change: How to verocome it and unluck the potential in yourself and your organization (2009) presenterar han slutsatser som i mångt och mycket dels överenstämmer med de trender som det idag syns i flera medier, dels det som jag upplever mig se hos fleta av de som har exikivierat FIRE - de har (skapat sig) en mening.

Även om det inte är helt rättvist med ovan parafrasering kan vissa liknelser göras, då det samhälle som vi idag lever i är kantat av valmöjligheter och då ett val är ekvivalent med att 1) något väljs medan 2) resten, per automatik, väljs bort, skapar detta stress, obehag och olust hos människor. Detta då de 1) inte vill välja, för tänk om de väljer fel(?) och 2) att välja kräver energi, vilket hjärnan vill spara på (ty, den lever kvar på savannen för 30 000 år sedan, då mat var en bristvara och således viktigt att hushålla på). Därtill söker sig människan alltid till lättja och den snabbaste, för stunden, bästa möjliga lösningen. Detta även om det i längden leder till ett negativt resultat.

Idag finns studier som visar att allt fler människor upplever stress och ett exempel är skolan och elever, vilka har många viktiga val att göra, men lite tid, kunskap, mognad et cetera att göra dem bra. Andelen av elever med psykisk ohälsa tycks förvisso just nu ha stagnerat, men har ökat markant de senaste decennierna. Samma mönster står att finna i flera olika åldersgrupper och absolut finns fler orsaker än ”val” till det psykiska lidandet, likväl är det en av de främsta anledningarna.  

"[...]Att inte ha tankar kring detta vore som att begå seppuku[...]"
 

Människan är ett mycket bekvämt däggdjur; hon vill ha lugn, ro och att allt skall vara som vanligt, ty rutiner och mönster är hennes favoritord. Som ovan nämnts bottnar detta från tiden som nomad och jägare på savannens slätter, men den psykologiska och kognitiva utvecklingen sedan dess har varit näst intill obefintlig. Att ”orka” skapa sig en mening i tillvaron kan bli en uppgift för mäktig för många och även om jobbet inte är just den meningen som alla vill ha, kan det bidraga till strävan efter något annat, oklart vad, likväl en drift; ett sökande. När jobbet försvinner kan det bli som så att individen står där. Meningen var mer jakten än vad som komma följa därefter, likt Karin Boyes I Rörelse, och vad händer då? Kan man bara sådär, på stört, finna en ny mening?

Många har proklamerat att de söker FIRE och att de då ämnar gör si och så – således har de för stunden klart för sig vad de vill ägna tiden åt. Att inte ha tankar kring detta vore som att begå seppuku, med skillnaden att nämnda i alla fall går snabbt och är, relativt, smärtfritt.

Många unga, relativt nya, bland bloggosfären och på twitter jagar en frihet. Inget ont med det, men vad skall de ägna åren efter de trettio fyllda? Vet man redan vid denna ålder det som man behöver veta? Förvisso är livet en ständig utveckling, men är trettio en ålder att ta steget? Jag komme rinte ihåg vem, men en av de som syns i mitt twitterflöde, och som är kring de trettio, har gång på gång sagt att "jobbet suger" och att han "räknar dagarna" till det att han kan skriva f**k You på avskedsansökan och sedan leva på ca 200 000 kr i utelningar per år. Jag vet ej mycket om denna individ; intressen, kärlek, önskan, driv, mål, verskamheter vid sidan av et cetera och skall således inte uttala mig. Jag kan dock uttala mig utifrån det jag de facto vet och ser och då låter det som att jakten på FIRE enbart är att sätt att fly en tråkig samt mindre angenäm livssituation och frågan är om just FIRE är den medicin som vederbörande behöver? Allt kan inte lösas med gips likväl att en Ipren inte dämpar allt och att medicinera med fel medikur kan visa sig vara ödestigert.

Voltaire lät Candide yppa ”Kom och låt oss odla vår egen trädgård”. Descartes framhöll att människan är en tänkande varelse och att det är denna förmåga som ger hennes en existens och Nietzsche dödade gud. Därefter kom Sartre, Camus med flera och satte mer passande ord på existentialismen och dess kärna, men begreppsliggörandet till trots lider alla av dess sjukdom. Är FIRE en medicin för detta? Jag tror att den största farhågan hos vissa är när de tänker ett steg längre - okej, jag är fri, men vad skall jag göra och varför - what's the point? Förvisso kan samma sak sägas om jobbet och skall det hårdras kan vi ta in absurdismen och dess essens, som hos Samuel Beckett görs synlig i pjäsen I väntan på Godot; vi föds och vi dör - vad som däremellan används som fyllning är absurt, för när det kommer till kritan spelar det föga roll. Är detta en sanning? 

Likt det ofta blir på denna blogg är filosofin ständigt närvarande och ibland finns inga klara svar, men att reflektera kring mening, FIRE, vad som skänker lycka et cetera tror jag är tankar som måste ges mer rum hos gemena man. Jag uppfattar att de som vistas på Twitter och i bloggosfären tänker mycket mer på detta än Svenssons, men finns det även en risk att tänka för mycket på det? Que sera, sera?