Intervju med Kariyou77 - del 1

Det har kommit till den näst sista för denna gång och en profil jag följt länge är Kariyou77. Likt tidigare profiler skickade jag denna ett meddelande och sedan så... ja, det löpte på bra. Nedan text är från Kariyou77 och har ni frågor e.d. svarar han mer än gärna på dem här, eller på twitter. Detta är första delev an totalt två, där den sistnämnda mer fokuserar just på investeringar.

Cristofer hörde av sig och frågade om jag ville berätta lite om mig själv eftersom det tydligen fanns någon där ute som kunde vara intresserad av att läsa om mig och min resa. Varför inte tänkte jag, det kan vara kul om det ger någon annan något.

Hur gjorde jag efter att jag tackade ja? Jo, som alla vuxna människor med stora/små projekt på halsen. Jag bad direkt om en deadline och förklarade att jag kommer behöva det för annars blir det aldrig av. Efter att ha fått datum för deadline tog jag en minut och satte upp ett schema över när jag skulle gjort en punktlista med tankar, när den skulle vara omarbetad, när texten skulle påbörjas samt när den skulle omarbetas och slutligen 24h innan riktig deadline skulle texten vara ivägskickad.

Enligt mig en bra och ganska rimlig plan om än något överdriven i detalj sett till den relativt lilla uppgiften. Sen gjorde jag exakt som jag gör i alla projekt jag har för mig, jag gick ut starkt och fullföljde första punkten på schemat och nådde milstolpen exakt på utsatt tid. Bra tänker du som läser, den här killen verkar ha lite disciplin och vara hyfsat strukturerad. Glöm det. Precis som med alla andra projekt så var det exakt så långt som planen följdes. Nu sitter jag här med ett schema som följdes till första punkten av knappt tio och i skrivande stund är det timmar kvar till den deadline jag fick av Christopher. So here goes nothing och någon korrekturläsning från min sida sker inte heller den här gången.         

Innan jag kommer igång med skrivandet så kan jag besvara din eventuella fråga direkt. Vad gjorde jag under tiden när jag prokrastinerade bort min egentligen enda uppgift jag verkligen behövde göra?

Tack, bra fråga. Jag startade orimligt många onödiga diskussioner med folk på alla möjliga plan, allt från insiderhandels icke-betydelse för ett bolags framtid till huruvida antal atomer i universum är konstant samt vilken planet som i snitt ligger närmast olika andra planeter. Utöver det spelade jag schack mot flera utmanare på finanstwitter, var ute och promenerade de tider vi hade uppehåll eller spelade andra spel, läste böcker etc. Exakt allt jag kunde komma på förutom det jag borde tagit tag i med andra ord. Jag drog det till och med så långt att jag mätte alla rum vi eventuellt vill fixa till i huset, fixade ritningar på datorn och skrev ut dem med mått för att eventuellt förenkla framtida arbete (reds. anm: enbart för att prokrastinera)

Jag har valt att fortsätta vara anonym i den mån det går ett tag till. Därför väljer jag att inte gå ut med mitt namn just nu men däremot har jag redan bestämt mig för att jag inte kommer förbli anonym för alltid. Min hemort ligger nära Skara vilket gör mig till en ”Schlätta-pöjk”, det är som jag halvt allvarligt brukar säga dock ej frivilligt valt.

Jag fyller 30 under 2021 och bor idag tillsammans med min fru i hus utanför Göteborg. Vi gifte oss och flyttade till hus under förra sommaren och efter en omställningsperiod har vi hittat hem utan att sakna Göteborg utan istället tycker vi båda det är väldigt skönt att det är tyst och lugnt där vi bor istället för stadens sorl. Vi träffades under min första vecka på Chalmers för snart tio år sedan, jag gick Tekniskt Basår eftersom mina betyg från gymnasiet inte räckte för att komma in på Indek direkt.

Den största anledningen till detta är att jag slog rekord i frånvaro på mitt gymnasium, lyckades i och för sig att gå ut med bland de bästa betygen från skolan mitt år men det räckte inte. En stor del av tiden spelade jag poker istället för att vara i skolan, om jag ska vara ärlig spelade jag oftast poker även på lektionerna när jag väl var där.

Min pokertid gav mig nästan ändlöst med bra historier, dels om poker men även om konstiga händelser som att spela skitgubbe om med Viktor Blom (isildur1) och hans storebror efter att ha råkat stöta på honom på Kastrup på väg mot EPT Monaco. Vi kände inte varandra men jag visste vem han var och det var på den tiden då han inte var offentlig utan det var egentligen bara vissa delar av pokervärlden som visste. Därför tänkte jag att det vore kul att spela honom ett litet spratt så jag gick fram och lade handen på hans axel och sade ”Jaha, Viktor Blom förstår jag” i en ton jag tänkte skulle härma en journalist. Tyvärr gick det inte hem, han höjde inte ett ögonbryn men vi började prata och han frågar om jag vill spela skitgubbe med dem om pengar. Jag tänker på mina 200€ i fickan som var mycket pengar för mig som gymnasiestuderande och säger att jag bara har tjugor på mig. Varpå han svarar att det är synd för de brukar spela om 500€ per spel. Vi spelar ändå under premissen att de spelar om pengar om jag spelar optimalt och inte försöker få någon av dem att förlora med flit.

Jag har aldrig, varken innan eller efter, varit med om att se någon spela skitgubbe i den hastigheten eller på den nivån. Deras regel var: Tvekar du förlorar du vilket betyder att kort ska lämna handen så fort det är din tur och annars har du automatiskt gett upp. Senare under flygningen var Viktor lite upprörd över att hans bror vann så de började spela högst kort vinner om 500€ hela vägen till det var dags att landa i Nice. Det slutade med att lillebror förlorade drygt 30 000€ på en flygtur.

Jag har inte en aning om historier som den roar dig som läser men jag hoppas det. Det är dock inte där min resa startar men jag tror att väldigt många av de händelser man upplever tillsammans formar en person och att det är omöjligt att peka på en speciell händelse som ändrade allt. Det finns säkert personer det händer och det är helt säkert att jag har fel. Det enda vi helt säkert vet är att alla har fel om det mesta som är minst lite komplext. Frågan är oftast snarare vem som har minst fel bara.

Dags att spola tillbaka bandet och försöka bygga någon form av röd tråd. Hur hamnade jag på Chalmers och vilken typ av person är jag? Mitt första minne är när jag ligger på badrumsgolvet huset jag växte upp i. Jag är drygt tre år och har precis lyckats spräcka pannan genom att hoppandes föräldrarnas säng landa med pannan i nattygsbordet. Otur eller klantigt vet jag inte men det förföljer mig än idag, jag skadar mig oftare än jag kan räkna. Sist gång jag började blöda var när jag spelade squash för ett par timmar sedan och har lyckats bryta två ben och en nacke totalt hittills om man tänker lite värre skador.

Mitt nästa minne som jag minns väldigt tydligt är när jag är någonstans mellan tre och fyra år och har samlat ihop stenar och gräs i den lilla grönvita vagnen som jag använde för att lära mig gå tidigare I livet. Jag går runt till alla grannar i kvarteret och försöker sälja sten och gräs under premissen att: ”imorgon blir det dyrare”. Enligt mina föräldrar så fungerade det väldigt bra eftersom majoriteten av hushållen som tyckte jag var söt, i början, köpte först efter några dagar när de verkligen började tröttna och det blev allt dyrare. Jag har på något vis alltid förstått hur man ska tjäna pengar, tack och lov har jag utvecklat den färdigheten sedan dess till att också ge något värde till kunden. Idag är det vanligt att vänner eller på något sätt bekanta ringer och vill diskutera affärsidéer eller bolagsupplägg vilket är fantastiskt kul men mer om sådant om ett tag.

Så länge jag kan minnas har jag varit nyfiken på att försöka förstå hur världen fungerar på många olika sätt, ett av favoritområdena har alltid varit strategi och spel av olika slag. När jag var runt 10år började jag spela i schackklubb, jag hade tröttnat på att slå min pappa sen jag var sju år. Jag hann att börja och sluta spela i klubb under loppet av något år som jag minns det. Hann spela SM och sluta top15 och berätta för lokala journalisten att jag tänkte bli fotbollsproffs istället för att tacka ja till att åka till EM året efter. Jag hade tröttnat på att spela om inte minnet sviker så kände jag att jag var ”klar med schack”, jag hade bemästrat det till den nivån jag ansåg att jag kunde så det var dags att gå vidare. Utan att överdriva kan jag säga att min självinsikt lämnade oerhört mycket att önska vad gällde mina chanser att bli fotbollsproffs, jag kom aldrig att ens få provträna i ett ungdomslandslag och var inte i närheten av bra nog.

Den vetgirighet jag haft hela livet fick jag troligen av mina föräldrar som alltid tog sig tid att förklara alla ”varför?” som kom ur mitt eller mina syskons mun, jag har fem syskon och är äldst. Det är jag ändlöst tacksam för och något jag hoppas föra vidare på framtida barn själv för det har hjälpt mig oerhört mycket genom livet. Att ständigt göra sitt yttersta för att bli bättre inom områden som intresserar mig. Samtidigt känner jag att jag lyckats lära mig längs vägen att man inte behöver kunna allt, vissa saker som är tråkiga eller ointressanta går lika bra att överlåta till någon annan att göra.