Vi röstar inte efter ideologi, utan utifrån hat & rädsla
Få ämnen berör och delar människor så mycket som politik och detta har blivit extra tydligt de senaste tio åren i allmänhet, men de senaste fem i synnerhet, då Europa kom att få en kraftig flyktingvåg. Var det rätt av Sverige att ta emot så många flyktingar? Det är en fråga som är mer vital och närvarande än vad den var då, hösten 2015. Dock är det inte denna specifika fråga som jag i detta inlägg ämnar dryfta, utan istället vill jag presentera en bild över vad dagens politik är och varför det har kommit att bli sådana tydliga läger.
Underlaget för denna presentation är hämtat från magasinet Axess och det första numret för räkenskapsåret 2020. Detta nummers tema är ”Polariseringar pågår” samt det något mindre ”Hatet pågår” och detta tror jag det är få som motsätter sig(?). I fem artiklar – Känslostorm, De upplystas intolerans, Alla blev så arga, Leta bortom politiken samt Så illa är det inte – presenteras mycket intressanta och välgrundade reflektioner tillika slutsatser.
Den första och längsta är Känslostorm, som är skriven av författarens, aktivisten och journalisten Jonathan Rauch, känd för bland annat Political Realism: How Hacks, Machines, Big Money, and Back-Room Deals Can Strengthen American Democracy och Kindly Inquisitors: The New Attacks on Free Thought, Expanded Edition, och översatt till svenska av Margareta Eklöf. Den erkända författarens slutsats är lika skrämmande som den är sann: dagens människa har tappat sin ideologiska tro och röstar inte efter denna (logiskt, då den saknas…), utan efter känslor.
Okej – vad är nytt, tänker du? En mycket berättigad fråga och Rauch ger svaret att det inte är känslor för det egna partiet eller för det man vill, önskar och hoppas på, utan vice versa – dvs. man röstar på det partiet som tar tydligast ställning mot det som man avskyr, hatar och allra minst vill se bli en verklighet. I en undersökning av Pew Research Center framkom att bara 44 procent av republikanerna är beredda att kompromissa med demokraterna och hos sistnämnda är bara 46 procent. Med andra ord kan det sägas att inte ens hälften av de förtroendevalda är beredda att kompromissa för att nå en lösning om en specifik fråga.
Antingen är du med mig, eller emot mig – det finns inget mellanting. Detta är vad som gäller i dagens politik och ju mer jag satte mig in i artiklarna och även andra matnyttiga publiceringar slås jag av att det är en sanning. Visst – det var snarlikt under slutet av 1800-talet och fram till Andra Världskriget, då nationalism först delade folket för att sedan ersättas av de olika ismerna, såsom fascism, nazism, kommunism et cetera, men denna gång är gränserna och polariseringens orsaker mer diffusa och subtila.
Det handlar om tribalism – att tillhöra en flock och en stam och att aldrig, aldrig(!) svika vad den står för. Hellre är du beredd att dö. I sin artikel berättar Rauch hur en tidning berättade om en bilmekaniker som blev uppringd av en strandad bilist. När bärgaren kom dit och fick se att det satt en Bernie Sanders-dekal vid stötfångaren sade han ”lycka till” och lämnade bilisten med sin bil i det skick som han hade funnit dem i. I en tv-intervju i WLO dagarna efter sade han: ”Jag gör inte affärer med det där klientelet”.
"[...]Följaktligen har personligheter som Trump, Johnsson, till viss mån Macron, Åkesson med flera kommit att vinna allt mer inflytande och makt[...]"
Om Rauch har rätt, vilket jag anser, röstar en majoritet idag utifrån affekt – känslor. Inte känslor för vad de uppskattar, utan för vad de absolut inte uppskattar. Brexit, Trump vs. Demokraterna, SD vs… ”alla”(?) – i samtliga av fallen röstar folk efter sitt missnöje och av rädsla för vad som kan hände om de andra kommer till makten. Betänk; har du inte hört, eller läst, hur många som säger att de kommer att rösta på Trump, för hellre att han får fortsätta i fyra år än att Warren eller Sanders får makten? Av de rapporteringar som de svenska tabloiderna ger oss tycks detta vara den sanning som råder: Wall Street må inte älska Trump, men relativt hans motståndare och deras utannonserade agendor är valet inte ett val - för det finns bara ett alternativ om de inte önskar att förlora väldigt mycket pengar och det alternativet stavas Trump.
Skillnaden mellan partierna har inte ökat, snarare tvärtom (lex ”decemberöverenskommelsen” och ”januariöverenskommelsen”). Det som dock har ökat är att allt fler politiker förstår att dagens (unga/medelålders) människor, som bara har läst om de fatala hemskheter som patosdriven politik kan leda och har lett till, är känslobenägna och att detta går att utnyttja. Följaktligen har personligheter som Trump, Johnsson, till viss mån Macron, Åkesson med flera kommit att vinna allt mer inflytande och makt.
Om detta kommer att växa och bli än mer viktigt i kommande val kan de kommande decennierna bli mycket, mycket utmanande, där polariseringar snarare är en regel än undantag och där fysiska konflikter kan komma att höra vardagen till.
Ovan har jag bara angett synopsis ur Axess tema för detta nummer (nr 1, februari 2020), men utifrån detta - vad är din tanke och reflektion kring det som Rauch och övriga skribenter i sina artiklar presenterar?