Att ligga fullinvesterad över tid är en strategi som många gånger lyfts fram som den bästa. Eftersom det är så svårt att tajma marknaden och om man försöker sälja efter en stark period på börsen med ATH så finns det stor möjlighet att börsen fortsätter upp betydligt längre och man missar den resterande delen av uppgången. Jag råkade själv ut för just detta 2014 och det var då jag bestämde mig för att köpa och behålla aktierna för alltid.

Nu med över 25% upp i portföljen hittills i år känns strategin fortfarande helt rätt. Att sälja för att ta hem lite vinst med förhoppning om att kunna köpa tillbaka billigare någon gång i framtiden lockar inte det minsta. Men kanske finns det ändå en möjlighet att dra nytta av den uppgång som varit?

4% regeln har blivit något av en standard inom gebitet tidig pension. Då den bygger på 4% uttag med höjning i takt med inflation (och gärna att man ska ha råd att betala ISK-skatt utanför de 4% man ska leva på) så behöver man runt 7% genomsnittlig avkastning för att det ska funka. Något som börsen klarat med marginal historiskt. Men för en person som hade kapital som beräknades fungera för önskad levnadsstandard vid årsskiftet och som nu har växt med 25% borde det finnas möjligheter att nyttja denna snabba uppgång? Det jag främst tänker på är möjligheten att växla över till en portfölj med stabila preferensaktier.

En preferensaktie med fast utdelning som inte höjs med bolagets framtida vinster och inflationen har ett tydligt problem när det kommer till 4% regeln. Det är att man själv måste kompensera för den uteblivna utdelningshöjningen över tid. Enkelt uttryckt skulle man kunna ta en preferensaktie med 6% utdelning och använda 2/3 (dvs 4% av värdet) för att leva på och köpa nya aktier för den sista tredjedelen av utdelningen (dvs få 2% fler preferensaktier till nästa år). På så sätt skulle man kompensera för att man behöver en högre utdelning nästa år med hänsyn till inflationen. I preferensaktierna är det väldigt svårt för bolagen att sänka utdelningen vilket är en fördel för den som är beroende av utdelning för att leva på. Det finns så klart en kursrisk om räntan går upp och kursen på aktierna går ner, men det är ett mindre problem i sammanhanget eftersom det istället gör att de pengar som återinvesteras räcker till lite mer än 2% fler aktier och utdelningen stiger lite snabbare än 2% om året.

Problemet är att de mest stabila preferenasktierna för närvarande ger lite under 6% utdelning. Och ska man dessutom ha råd med skatten utöver de 4% uttag och 2% inflation fattas det ungefär 1% för att få det hela att gå ihop. Har man däremot sett kapitalet växa med 25% på kort tid finns det nu en chans att kalkylen ändå går ihop. Lek med tanken att man hade 8 miljoner vid årsskiftet och räknade med 4% uttag dvs 320 000 kr om året. Portföljen har nu gått upp med 25% till 10 miljoner. Då skulle det vara möjligt att växla över till en portfölj med stabila preferensaktier med kanske 5,7-5.8% utdelning i snitt. För att leva på 320 000 kr om året räcker det då att plocka ut 3,2% om året vilket gör att det i nuläget skulle funka att återinvestera 2% och betala 0,5% i ISK-skatt.

Jag är som sagt nöjd med min strategi att behålla mina stamaktier över tid och har bara några procent preferensaktier i portföljen. Jag ser gärna att avkastningen från portföljen blir mer än de 30 000 kr i månaden vi har räknat med och tror stamaktier kommer slå preferensaktier över tid. Men för den redan är i uttagsfasen, har haft en bra börsuppgång under 2019 och som inte ser något större behov av mer pengar än planerat varje månad tycker jag ovanstående kan vara något att fundera lite närmare på. 

Ser ni några luckor i resonemanget ovan? Mer än att det så klart finns lite bolagsrisk även i de på pappret mest säkra preferensaktierna. Annars hade man ju inte fått 5,8% utdelning jämfört med max 1% på ett sparkonto med insättningsgaranti. Men risk finns det ju även med 4% regeln via globala indexfonder.