Hur stå ut med att jobba?
Idag på morgonen hade jag fått en rolig kommentar/fråga på ett blogginlägg jag skrev förra veckan om att komma tillbaka till vardagen efter julen. Frågan var från Ellen och löd:
"Kan inte du skriva ett tips- och trickinlägg för hur man bäst står ut med att jobba? Jag tog examen för några år sen och har ”några” år kvar och jag vet faktiskt inte hur jag ska fixa det. Det här gnagande missnöjet är inget kul alltså..."
Jag vet inte om jag har några bra tips men jag tyckte frågan var kul så kan ändå fundera lite kring den så kanske ni kan fylla på med tankar/kommentarer i kommentarsfältet. För det första så är det normala att jobba i ungefär 40 år medan jag bara jobbade 13. Så egentligen är nog inte jag rätt person att berätta hur man står ut med att jobba, men ska göra ett försök ändå.
När jag 2004/2005 började jobba efter universitetet hade jag ingen direkt tanke på när eller hur jag skulle kunna sluta jobba. Det var snarare så att jag kunde leva billigt och spara en ganska stor del av lönen och tyckte det var en bra säkerhet att bygga upp ett ordentligt kapital. När jag hade sparat något år, provanställningen övergått i en tillsvidareanställning och jag snubblade över en ränta på räntakalkylator så insåg jag att spara 50-70% av lönen i 40 år gör att man får ihop så mycket pengar att det är omöjligt att göra av med det. Så där någonstans började drömmen om att kunna jobba 10-15 år och sen leva på kapitalet resten av livet.
Jag lockades av friheten men tyckte jobbet var ganska kul så jag behövde ingen direkt strategi för "att stå ut med att jobba" som Ellen undrade över. Så här rullade det på 2006-2014 ungefär. Det gick bra på jobbet, sparandet rullade på, jag började inse att det skulle gå ungefär som planerat med möjlighet att sluta jobba i god tid innan jag fyllde 40. Kanske var det dumt att sluta redan vid 40, om jag jobbade till 50 skulle jag ju kunna få ihop 30 miljoner istället för 10, vilket skulle skapa helt andra möjligheter efter att jag slutat jobba. Sparandet var en kul hobby som gjorde jobbet roligare eftersom jag kände hur varje lön förde mig närmare antingen möjligheten att sluta jobba eller en stor förmögenhet.
Sen hände något runt 2015/2016. Det var nog flera grejer som bidrog med nya chefer på jobbet, att jag träffat min fru och att vi fått extra fart på sparandet tack vare två heltidslöner, att kapitalet nu började bli så pass stort att jag insåg att det som tidigare varit en dröm att kunna sluta jobba 5-10 år bort nu faktiskt gick att ta på och bara var något enstaka år bort.
Jag minns ett tillfälle när det med kort varsel kallades till stormöte på jobbet, det var någon organisatorisk förändring som egentligen inte påverkade oss anställda på min avdelning. Men snacket på kontoret timmarna innan mötet gick ut på att sprida olika rykten och teorier om att det mycket väl kunde vara så att några skulle bli uppsagda. Det här var en milstolpe för mig eftersom jag kom på mig själv med att tänka att tänk om man skulle kunna få bli uppsagd med 6-12 månadslöner. Medan alla andra kollegor gick till mötet med stor oro men från mötet med stor lättnad gick jag nästan lite besviken från mötet när jag hört att ingen skulle sägas upp. Jag hade här ungefär två år kvar på jobbet, även om jag då trodde att jag skulle jobba 6-12 månader längre än vad jag verkligen gjorde.
Under dessa två sista år blev jag mer och mer less på jobbet. Det här skrev jag ganska mycket om på bloggen och det är också dessa två år som ligger närmast till hands när jag tänker tillbaka på hur det var att jobba. Men dessa är egentligen inte representativa, då de bara utgör knappt 20% av mina år som heltidsanställd löneslav. Hade jag tyckt jobbet var så här tråkigt och vetat att jag hade 5-30 år kvar till pension hade jag givetvis behövt lösa situationen genom att be om att få nya arbetsuppgifter, ny chef eller söka ett nytt jobb. Men till ganska stor del hade jag kommit till en punkt där jag lessnat på hela grejen med att jobba som anställd. Så det hade nog inte löst hela problemet att byta jobb. Nu kände jag att jag kunde jobbet ganska bra, hade ok lön och att det enklaste bara var att bita ihop och göra några sista år.
Sparandet och aktierna blev här en stor inspiration för att "stå ut" de sista åren på jobbet. Jag kommer ihåg hur jag såg fram mot #uppesittarkväll med Unga aktiesparare som web-sändes kvällen innan löning. Varje lön blev ett tydligt tecken på att jag kommit en månad närmare målet. När det var extra tråkigt på jobbet smög jag ibland iväg till något telefonrum och öppnade upp filen med mina aktier och prognosen för utdelning kommande 2-3 åren och tittade hur mycket utdelningen skulle gå upp om jag kunde köpa si och så många extra aktier. Jag började skriva på min första bok vilket var roligt både under skrivandet och efter lansering. När den sålde 3000 ex på en dryg månad våren 2017 insåg jag att jag skulle kunna sluta jobba ett halvår tidigare än beräknat. Det gjorde att sommaren och hösten 2017 gick det rätt ok på jobbet eftersom jag visste att till årsskiftet slutar jag. Dec 2017 gjorde jag sen min sista arbetsdag.
Slutsatsen är att jag tycker Ellens fråga är svår. Hon har just börjat jobba och är redan less. Jag känner att två år med den känslan Ellen har redan nu var ungefär på gränsen av vad jag klarade av. Så har man mer än 5-10 år kvar tills man kan sluta jobba så tror jag prio måste vara att hitta ett jobb och upplägg som gör att det känns ok under tiden. Man kan absolut drömma sig bort till målet att kunna sluta jobba och spara pengar med stort engagemang. Men att hitta strategier för att "stå ut" med jobbet i över 10 år tror jag blir svårt. Då måste det vara bättre att försöka hitta ett jobb som känns roligare och mer motiverande under tiden man jobbar, även om lönen skulle bli lite lägre och tiden fram till friheten blir något år längre.
Då ni är så många läsare som både just börjat jobba, är några år från friheten och har kunnat sluta jobba vore det kul och intressant att höra era reflektioner. Har ni några tips för hur man står ut eller tänker ni som mig att det blir svårt att hitta strategier för att stå ut mer än några korta år? På längre sikt måste man kanske hitta något som löser själva missnöjet med att jobba snarare än en strategi för att stå ut.