Tack för en intressant artikel.
Jag trivs med mina två jobb och tycker att sparandet är motiverande o spännande.

Jag har inga knep annat än dagdrömma om FIRE och eller byta jobb

Tack för snabb respons! Problemet för mig är att arbete alltid tar tid från min fritid. Med pendling så får jag verkligen kämpa för att orka leva lite även på kvällar och ägna mig åt det jag vill göra. Ibland gråter jag av trötthet för att jag envist mig ska fylla schemat med allt jag vill göra på kvällarna. Men jag vägrar att bara leva för jobbet. Det går inte. Hur som helst så är uppoffringen för stor och min fritid blir lidande. Och då jobbar jag bara lite mer än heltid och har ett bra, roligt och välbetalt jobb. Jag har bytt jobb en del, men känslan kvarstår ändå. Min egen tipslista:

- Jobba hemifrån så mycket det bara går. Det är mer än att jobba hemifrån utan innebär att jag sparar tid på pendling (kan somna senare och vakna senare). Göra saker kvällen innan utan stress att komma i säng. Hinner dessutom göra bort lite hushållsarbete.
- Promenera i dagsljus istället för kafferast. 15 min gör skillnad.
- Räkna lite på ränta-på-ränta kalkylatorn, fylla i excel-ark, följa upp mål, peta i budgetar.
- Prata med vänner som delar min syn. Att klaga lite tillsammans gör stor skillnad.
- Våga skippa AW osv för att prioritera sin egen fritid.
- ”Räkna dagar” och stryka i kalendern, särskilt om en har en 10årsplan eller så.
- Alltid vara aktiv till ett bestämt klockslag på kvällen. Undvika att mellanlanda i soffan utan istället ägna tid åt mina intressen trots trötthet. Då känns det inte bara som att dagarna passerar utan även fylls med lite värde. Dock med snällhet mot sig själv. Hellre 20 situps, armhävningar och benböj än 1 h på gymmet som inte blir av.

Just nu spelar det ingen roll att jag sparar över 14k i månaden, jag tycker ändå att det går för långsamt...

Jag har ett väldigt roligt och fritt jobb, så det är min lösning för att stå ut ytterligare 7-12 år. Jag tror inte man orkar med ett jobb som känns fel under någon längre period. Så mitt tips till Ellen är att börja leta nåt annat. Jag trodde inte att mitt nuvarande jobb skulle bli så roligt som det är, det lät ok vid intervjun men nu några år senare är det det bästa jobbet jag haft (vilket säger en del, det här är mitt sjätte jobb inom fyra olika branscher).

Jag har uppnått vad jag skulle kalla för existensmininum-fire. Jag har inte slutat jobba men skulle väl nätt och jämnt kunna överleva utan att jobba (om jag vill leva på ris och bönor resten av livet dvs).

När jobbet känns segt brukar jag tänka att jag för varje dag kommer ha lite mer "guldkant" på tillvaron. I och med att arbetandet i princip är frivilligt för mig känns det väldigt mycket lättare, även om det egentligen inte är någon skillnad.

Jag gissar på att det är ungefär som skillnaden mellan att leva snålt för att man är fattig, och att leva snålt för att man vill spara pengar.

Intressant inlägg och kul att läsa om dina reaktioner på stormötet på jobbet. Det är just den känslan jag vill att fler ska ha istället för den oro som de flesta känner i sådana lägen. Och det går att skapa möjligheter att inte behöva oroa sig,m det är du ett levande exempel på!

I övrigt är mitt råd till alla som jobbar att skaffa ett jobb som man faktiskt tycker är roligt och givande. Då blir det inte jobbigt, tråkigt eller ångestfyllt att jobba. Sen kan man ju med lönen från det trivsamma jobbet såklart spara och investera så man själv har friheten att sluta om man vill. :)

/Aktiepappa

Jag vet att bloggen är nog mest för folk som har en vanlig anställning och vill spara mycket för att kunna sluta, men ett alternativ är ju någon form av frilans arbete - då känns det lite mer som man är på semester hela tiden (inte alltid kanske men ofta, och man har ju friheten att säga nej när man vill och att sittar och jobba var man vill), men det är mkt möjligt att sparkvoten inte blir lika hög då, så det är ju ett livsstilsval

Jag känner tydligt igen mig i det Ellen beskriver. Det vi gjort jag och min man är att dra ner på både konsumtion och arbetstid redan nu så att vardagen känns lagom och rolig och sen spara vi det som blir över och med lite tanke kan man ändra sitt synsätt och sina värderingar ganska mycket. Vi väljer tid framför pengar och pengar framför konsumtion. Vi jobbar 50% och 75% och sparar det som blir över. På detta vis lever vi bra här och nu istället för att hela tiden drömma oss bort till framtiden. Vi kommer även kunna gå i tidig pension om ca 8-12 år.

Ellen kommenterar här ovan att det är brist på fritid som är problemet och inte jobbet i sig. Att gå ner lite i tid borde vara den självklara lösningen. Samtidigt vet jag själv hur det var när jag var yngre - pengar kändes så otroligt viktigt. När jag blev äldre insåg jag att tid var så mycket viktigare och när jag gick ner till 75% fick livet en helt ny mening. Jag kunde fortfarande spara och göra roliga saker men hade mer tid att göra sånt jag tyckte var roligt. Att jag flyttade från Stockholm i samma veva gjorde även att utgifterna blev mycket mindre.

Hej,
Mitt bästa tips till Ellen skulle vara att hon skall försöka byta bransch till något hon verkligen brinner för. En kollega till mig som inte har fyllt 40 ännu sa upp sig som lärare häromdagen och skall nu jobba med yoga på heltid. Yoga är hennes stora intresse och passion i livet, och nu skall hon livnära sig på det. IKIGAI kan jag bara säga om det!
Mvh,
Anneli

Vissa dagar är ok att jobba, men vissa vill man bara säga upp sig... inte lätt.
https://tvamanadsloner.blogspot.com

Kopplat till Ellens kommentar ovan ska vi ha respekt för att det är januari nu. Kroppen orkar helt enkelt inte lika mycket så här års när det är mörkt och (ibland) kallt. Att sticka ut och jogga 05.00 på morgonen i maj kan kännas fantastiskt, så här års mest vansinnigt.

Sen har ingen nämnt barn/familj. Miljonären har gjort ett val, men de flesta andra gör ett annat. Det påverkar både ekonomin, synen på arbetet och mängden tid utanför arbetet (föräldraledighet, vab osv). Mitt jobb blev "roligare" när jag blev pappa och det blev en värdefull men ansträngande värld hemma och en annan på jobbet där jag fick vara vuxen "i fred".

Håller helt med ovan. Mina barn är underbara, men hade man inte haft sitt jobb så hade vi nog alla mått sämre. Barnen älskar sin förskola och skönt att få vara vuxen på jobb.

Mina barn är 3,5 år gamla och kan således inte uttala mig om hur det skulle bli senare med skola osv.

Hade jag haft all min livserfarenhet tidigare i livet så hade jag börjat spara och investera mer direkt när jag började arbeta. Det blir stora summor på dyra kläder etc som hade gjort mig mer ekonomiskt trygg mycket tidigare om jag hade avstått dessa utsvävningar.

Jag har varit i yrkeslivet i ca 17 år och efter diverse erfarenheter har jag lärt mig att man ska följa sin intuition i alla lägen. Är man exempelvis i fel bransch, vantrivs med ledarskapet eller känner sig omotiverad på jobbet av annan anledning, då är det bara att byta tjänst så fort som möjligt. Men man kanske kan ha en målsättning på hur många år man ska arbeta innan man tar steget till FIRE. Jag hade inte satt en deadline, utan bara kände när det var dags.

Första reflektionen ”på andra sidan” var hur billigt det kan vara att leva när man inte längre gör som de flesta. Att istället lägga ner vaken tid på att tänka privatekonomi istället för att försöka hänga med i ekonominyheter på helger och kvällar när barnen somnat och man själv knappt kan hålla ögonen öppna längre.

Att testa på deltid ett tag kan vara bra och gav mig mersmak. Det kanske räcker för vissa och kan vara ett sätt att testa sig själv.

Jag trivs jättebra med att inte arbeta längre men ångrar inte mina yrkesår på det stora hela. Det har gjort mig mer erfaren och något klokare. Det jag ångrar är att jag har stannat kvar lite för länge på något företag. Å andra sidan är det ironiskt nog det som gör det så skönt nu när jag inte måste jobba :-).

Stå inte ut. Hitta ett roligare jobb med kortare restid, även om lönen är lägre!

Jag har upplevt samma sak. Men det blev skillnad när jag klev in i en chefsposition. Istället för att vara mer operationell, ex som projektledare eller utvecklare, så kräver chefsjobbet mer reflektion och funderande över strategier vilket är lättare att ta hemifrån. Det gjorde även att jag enklare kan styra över min tid själv. Sen måste man självklart vara tillgänglig för medarbetarna och andra möten men då räcker det oftast mellan 0930-1530, då de flesta ska hämta barn osv. Dessutom går många chefsmöten att ta på distans med dagens teknologi. Så mitt råd; försök att hitta en chefsposition. Sen är det givetvis väldigt utvecklande samtidigt som det kommer med enorma utmaningar att vara chef.

Tror det är viktigt att personer inte ser arbetet som en negativ del av livet. Genom att hitta ett arbete som man trivs med så slipper man gå runt med ångest större delen av livet. Sedan hittar man inte alltid rätt första gångerna utan det är viktigt att våga ta klivet och byta jobb ifall man inte trivs.

Kul att se din insyn i det hela!

När jag läser Ellens första fråga samt kommentar till inlägget så är min första tanke att det inte är arbetet som är rotorsaken till missnöjet. Utan det är något annat.

Samtidigt verkar det som att hon vill hinna med att göra allting varje dag. Samtidigt som hon jobbar "lite mer än heltid". Om man gör det sant tvingas pendla en halvtimme enkel väg så har man inte så mycket tid kvar av dygnet.

Personligen så mår jag mycket bättre efter att ha skurit bort alla måste-aktiviteter förutom träning. Arbetet ser jag fortfarande som ett måste dock. För mig låter detta lite som en variant av "Fomo".

Men mitt råd skulle vara att prata med en psykolog för det kan inte vara kul att leva ett liv där man är konstant missnöjd.

Spännande fråga och så mycket bra tankar i tråden! Jag tror att man står ut med mycket för att man inte riktigt kan se alternativen. Då jag insåg att jag inte behövde vara kvar på jobbet utan faktiskt troligen var fri redan hu kändes de än jobbigare att var kvar. Jag kan fortfarande få en typ lyckoruskänsla av frihets: jag styr mitt liv och min tid och behöver inte ruta in största delen av livet efter ett jobb!

Miss H: bra tankegrej om att leva tidigare i livet med den livserfarenhet man har nu. Jag kan känna igen mig i det du skriver. Jag började spara tidigt men skulle med det jag ser nu slopat massa onödiga utgifter. Och, jag skulle bytt jobb oftare varit modigare :)

Känner igen mig mycket i Ellens kommentar. För egen del så tror jag att det beror på ett par olika saker. Dels, att man har jobbat några år efter examen, och inser hur mycket tid ett vanligt jobb faktiskt tar. I början var allt nytt och roligt och man var så redo att "göra karriär", men efter ett par år inser man just hur få timmar det blir kvar av dygnet och hur mycket annat som ska hinnas med på dem - och har ännu inte riktigt fallit in i "lunken" som äldre kollegor verkar ha efter att helt enkelt ha vant sig (?).

Sen tror jag det är en personlighetsgrej. En del skulle inte vilja sluta jobba för att de uppskattar att jobba och ha de rutinerna. Andra känner sig inrutade och "fast" så fort en syssla blir ett måste. Jag har insett att hur roligt och trevligt jag än tycker att mitt jobb är, så skulle jag alltid välja att vara ledig och ägna mig åt mina fritidsintressen och massa små icke lönsamma sidoprojekt om valet fanns.

Och sen spelar det säkert in att det finns ett alternativ. Även om man har långt kvar själv så finns det nu flera stycken som har bevisat att det går att leva på andra sätt än att jobba heltid, som man kan följa i bloggar/böcker/etc. Det finns en realistisk chans även för "vanliga människor" att lyckas med det, vilket kanske gör att det inte blir lika självklart att acceptera det traditionella arbetslivet.

För några år sedan innan jag kände till FIRE (att man faktiskt kan nå frihet genom att spara) så var siktet inställt på pension vid 65. Målet var så långt borta att jag inte kände någon iver eller brådska i arbetslivet. Jag var väl också yngre och hade mer energi,

Men när jag lärde mig att detta faktiskt är möjligt och målet blev synligt så har mitt arbetsliv blivit mer odrägligt. Och av någon anledning så blir jag mer stressad ju mer pengarna växer (fortfarande för lite! det går för långsamt! osv). Konstigt, men så är det.

Jag håller med om att jobbet tar upp alldeles för mycket tid, men det står för kanske en tredjedel av min ångest.

Jag tycker tvärtom att det känns stimulerande att veta att det går att göra FIRE innan 67. Blir mer taggad med vetskapen att det går att göra skillnad.
Uppåt o framåt!

Hej,
Nyss blivit varse om dig och har läst en hel del bak i tiden och det är verkligen intressant att höra dina tankar och åsikter om olika saker.

Skulle inte du kunna skriva ett inlägg om hur du går tillväga när du tittar på en ny aktie för första gången. Vilka nyckeltal är det som tilltalar dig? Tittar du på aktiens graf historiskt? Läser du gamla rapporter och i så fall i sin helhet eller tittar du efter någonting specifikt i rapporterna?

Tack!

Verkligen många intressanta reflektioner!

Kermit: Tack - man kan ju inte spola tillbaka tiden, men kanske motivera några av er som är i början av yrkeslivet att göra rätt från början. Samtidigt hör det väl livet till att begå sina egna misstag. Jag har fått många kloka råd från mina föräldrar när jag tänker efter, men inte lyssnat på alla dessa goda råd. Nu förstår jag också att det är bättre att satsa på kvalitet framför kvantitet. Det är ingen bra idé att köpa gymkort om man tränar 5 gånger på ett år. Man kanske inte behöver 10 par jeans, 15 handväskor etc etc.

Jag har de senaste åren irriterat mig mer och mer på utvecklingen i samhället och måste erkänna att det bidrog till beslutet att sluta jobba. Tror vi kommer bli många fler och många nöjer sig nog tidigare än planerat av olika anledningar. Det är min gissning.

Förhållningssättet för att spara, speciellt till ekonomiskt oberoende, bör enligt mig vara att det är ett ultramarathon. Det finns två anledningar, ränta på ränta tar tid och ger mer med tiden och det tar tid att ackumulera det kapital som behövs. Det påverkar vilket förhållningssätt som jag försöker ha mot att bli ekonomiskt oberoende.

Återigen med träningsliknelse:
1. Inom träning är kontinuitet a och o. Det är bättre att träna på en hållbar nivå än att tillfälligt träna mycket eller öka intensiteten, med risk för skador. Fokusera inte på Stockholms marathon, Göteborgsvarvet etc. i år, utan ha också ett längre fokus.
2. Det måste finnas något bortom träning. Det går inte att springa eller att tänka på löpning dygnet runt.

På punkt 2 har jag själv reflekterat över att det potentiellt är kontraproduktivt att fokusera mycket på att bli just ekomomiskt oberoende. Det är bättre jag fokuserar på att till största delen trivas med mitt liv, som det är. Att läsa en massa bloggar med personer som haft heltidsinkomst sen 2006 och gjort boendekarriär och lönekarriär får mig mest att bara vilja vara helt fri nu.

Ps. följt miljonären sen 2006 och det är antagligen min första gång som kommenterar. Började jobba på riktigt 2012. Idag bör teoretiskt sett betala mina boendekostnader.

Jag har haft samma problem som Ellen. Kände att jag inte fick ut så mycket från jobbet som jag skulle vilja, hade inte energin att ta vara på min fritid. Länge funderade jag på att gå ner i tid men vågade inte ta steget ifall min arbetsgivare skulle tycka att jag inte satsade på jobbet. Sedan fick jag en möjlighet att gå ner i tid och jobbar nu fyra dagar istället för fem och det gjorde så stor skillnad i mitt liv att jag känner en helt annan glädje.
Tycker det är viktigt att känna efter vad som funkar just för mig. Har testat olika saker men detta är klart det bästa sättet hittills. Trots lägre lön och mindre sparkvot varje månad lever jag ett mycket bättre liv!
Vill också skicka ett varmt tack till MI30. Du har inspirerat till mina investeringar ända sedan 2008 då jag började läsa din blogg!