Kamprads miljoner och boken Die With Zero

Jag har de två senaste dagarna sett på dokumentären om Kamprads Miljoner som finns på SVT Play. En halvseg historia som hade kunnat berättas på 1 timme istället för 2. Eller för er som vill spara ännu mer tid så kan jag berätta den på 1 minut här. Ingvar Kamrad byggde upp en jävla förmögenhet genom att sälja möbler, det mesta av det ligger i ägandet av IKEA men han hade även en privat förmögenhet på 1,3 miljarder när han dog. Av detta testamenterade han hälften till sina 3 söner och sin adoptivdotter och andra halvan, det vill säga 670 miljoner, skrev han så här om:

Hela grejen med dokumentären är alltså att det är väldigt oklart vad som menas med "utveckling av företagsverksamhet i Norrland". Det leder så klart till massa bråk och osämja där olika personer gör olika tolkningar och alla såklart struntar helt i vad som de själva är intresserade av eller skulle gynnas av utan bara är måna om "Ingvars sista vilja". Eller?

Det här fick mig att tänka på boken Die With Zero, av Bill Perkins som jag lyssnade på som ljudbok för ett tag sedan. Precis som titeln antyder handlar den om att man ska spendera sina pengar medan man lever. Och inte bara det utan spendera pengarna när de ger som mest värde. Det vill säga om man drömmer om en surfresa är det troligtvis smartare att se till att få ihop pengarna när man är så pass ung så man kan ta sig upp på surfbrädan. Jag gillade mycket med boken som att man ska sätta värde på allting och ta aktiva beslut. Precis som man kan fundera på om man tycker en chokladkaka på 500 kcal är värd 30 minuters hård träning om man vill hålla vikten, så kan man fundera på om det är värt att jobba 35 timmar för att få ihop pengar till en ny mobiltelefon om man redan har en fullt fungerande. Eller om 35 timmar fritid är mer värd än telefonen. Sen kommer olika personer till olika beslut vilket är helt ok, bara man tänker till och tar ett aktivt beslut.

Att dö utan pengar, vilket bokens titel uppmanar till, behöver inte betyda att man gör sina barn arvlösa utan att man i så fall ger dem pengar tidigare i livet, när de troligtvis gör bättre nytta än då man själv dör och barnen är runt 60 år gamla. Precis som med surfresan alltså.

Mycket av detta håller jag med om och är även något jag skrivit om i mina böcker. Jag kommer inte ihåg exakt hur det var formulerat i boken men jag vill minnas att han även uttryckte det som att man inte skulle spara när man var i 20 års åldern eftersom lönen ofta var lägre och man kunde skaffa mycket upplevelser, sen skulle man spara mer runt 30-50 och sen verkligen våga börja använda pengarna. Vilket gör att man tar väldigt lite hänsyn till ränta på ränta som faktiskt gör det hela lite mer komplext. Ett sparande i 20 årsåldern kan inte är lika lätt avföras som irrationellt för den som räknar med ränta på ränta och kan tänka sig att även åka på kryssning som alternativ till surfresan.

Åter till Kamprad. Om vi anser att sparande är bara uppskjuten konsumtion och vi ska använda pengarna på ett sätt som skapar maximal nytta så kan man absolut ifrågasätta om det var värt att kolla igenom varuhuset på kvällen med ficklampa för att spara pengarna det kostar att tända taklamporna eller att åka flygbuss istället för taxi när man har flera miljarder. Bara för att det skulle bli 670 miljoner som de kunde bråka om hur de skulle användas efter ens död. Det hade kanske funkat lika bra om de hade fått bråka om 669,5 miljoner istället. För att de skulle bråkas om pengarna måste ju varit meningen, annars skriver man ju inte något så flummigt i ett testamente.