Blodsugare

Som jag skrev på twitter förra cirka fem-sju dagar sedan skulle denna vecka komma karaktäriseras av texter med rubriker ”Blodsugare” eller ”Bankerna gör övervinster på bolånetagarnas bekostnad”. Förvisso var oddsen till min fördel, då detta har varit ett signum sedan Riksbanken började höja sin styrränta. Likaså tror jag vi är många som vet att de lägst hängande frukterna är de som oftast plockats först…

Som alltid blir texterna i framför allt Aftonbladet och Expressen, men även Dagens Nyheter, väldigt enkelspåriga och, i alla fall förstnämnda blaska, ”vänstervridna”. Bankerna är de ”dåliga”; de ”hemska”; de som ”utnyttjar” sina kunder. Som alltid förekommer också begreppet ”vanligt folk” i texterna, med vilket menas… ja, vilka? Definitionen på det begreppet, i den mån det används av populister och på barrikaderna stående skribenter, bedöms som högst oklar, för ibland tycks medelklassen, som inte lever ur hand i mun, tillhöra nämnda, ibland bara de som mer eller mindre lever ur hand i mun. 

Jag upplever mig själv som ”vanlig” (i den mån det nu kan klargöra); jag går på toaletten, diskar, städar, pratar med vänner, bekanta, släktingar med flera. Det händer också att jag tar ett glas vin – ibland två – och låter den unga kvällen bli till natt medan tonerna av behaglig musik ljuder. Jag vet dock att jag har mer kapital än flera andra, men är jag för det ovanlig? Är jag en avart? En som sticker ut? Ska ses ned på? För vadå? För att jag tog tillvara på de möjligheter som stod mig till buds? För att jag fokuserat på att studera, studera och studera för att därefter jobba, jobba och jobba samtidigt som jag sparat, sparat och sparat (+investerat)? Jag är fullt medveten om att det finns hushåll som verkligen har det tufft och att det finns nyanser bland nyanser, likväl blir det ofta extremt i aftonblaskorna.

Såklart har Riksbanken, och till stor del politikerna, spelat en viktig roll till den uppkomna situation som idag råder i AB Sverige. Den sedan länge dysfunktionella bostadsmarknaden har inte direkt gynnats av de dopningsmedel som givits ut till såväl höger som vänster de senaste åren. Detta till trots undkommer inte den enskilda individen sitt ansvar.

Av alla de som gråter ut i tidningarna om hur bankerna utnyttjar dem;

Tvingade någon eller några dig att köpa en bostad, eller köpa en ny bil? Troligtvis inte. 

Tvingade bankerna dig att acceptera de lånevillkor de ställde? Hade du möjlighet att gå till andra banker, jämföra, förhandla et cetera? Troligtvis. ”Detta är vad vi erbjuder och detta är priset. Det är upp till dig att antingen acceptera, eller avböja.”

Var du medveten om att en rörlig ränta är som ett tveeggat svärd och vid eventuella (det senaste året självklara att se) räntehöjningar kommer du att drabbas med högre räntekostnader och vid eventuella sänkningar gynnas av lägre sådana? Troligtvis, om än att banken kan ha varit otydligt/för akademisk i sin kommunikation. 

Tar banken en risk med att låna ut? Ja. Ska banken straffas för det då vinsterna bedöms vara över(vinster) sådana? Nej. Aktieägare har gått in med riskkapital i syfte att få avkastning. De har således tagit en risk – inte för att ge allmosor till alla och envar, utan för att maximera sin egen ekonomi. Såklart vill nog alla(?) riskkapitalister att alla ska må och ha det bra, men någon verksamhet i stil med Frälsningsarmén bedrivs inte av något börsbolag. 

Var det någon av nämnda tidningar som skrev hur tufft och svårt bankerna hade under de tider då räntorna var låga, noll och till och med på minus? Var det någon som anklagade dem för att inte finnas där under Corona, då många, framför allt företag, hade extremt utmanande tider? Kanske, men antalet sådana artiklar går nog att räkna på ena handens fem fingrar.

Är det för mycket begärt att önska en mer nyanserad skildring från såväl de mer höger- som vänsterinriktade blaskorna? Inget är svart eller vitt.