Buffett, Barett och Peterprincipen

De senaste åren har allt fler röster höjts om att Warren Buffet (och tidigare samt numera framlidna parhäst Charlie Munger) har tappat ”det”, alltså ”det” som gjorde dem så framgångsrika och därmed inte så lite förmögna. Buffett har vid flera tillfällen sagt att han mer rekommenderar investerare att investera i en S&P 500-indexfond än att (bara) investera i Berkshire Hathaway. Jag och många andra har tidigare skrivit/sagt att bra bolag tenderar att fortsätta vara just bra bolag, men det finns ingen garanti för att den utfästelsen materialiseras. Historiken talar mer för än emot det, men som alltid finns det undantag (som bekräftar regeln).

På årsstämman 2020 sade Buffett bland annat att ”You get surprises in this world and there will be businesses that we think are very good that turn out not to be not so good and there will be businesses that turn out better than we think”, vilket bland annat vittnar om decennier av såväl kunskapsansamlande som erfarenhet. 

Tre år senare, närmare bestämt i maj 2023, uttalade sig Oraklet ännu en gång; ”I recommend the S&P 500 to people, and I happen to believe that Berkshire is about as solid as any single investment can be in terms of earning reasonable returns over time, but I would not want to bet my life on whether we beat the S&P 500 over the next 10 years”. Alltjämt framkommer tidigare nämnda kunskapsansamling, erfarenhet men också något som jag tror inte bara tillkommer, utan även successivt växer – ödmjukhet. Ödmjukhet inför både sig själv som ödets nycker. Det kommer alltid finnas med en viss variabel som stavas ”tillfälligheter”. Vissa kallar det tur, andra för avsaknad av otur. Någon säger slump, en annan sammanträffanden. Oavsett är poängen densamma – en bra analys är essentiell, men den kommer alltid att på ett eller annat sätt vara beroende av, eller påverkas av slumpen. Talebs (2007) Fooled by Randomness fortsätter vara lika aktuell som adekvat. 

Buffett har en imponerande historik, såväl i sina tidigare partnerships som med Berkshire Hathaway. En anledning att han har lyckats så bra är att portföljens storlek aldrig har varit ett bekymmer eller, i brist på bättre ord, ett (stort) hinder. I takt med att Berskhire idag har ett börsvärde om > $876 043 miljoner och tjänar drygt $100 miljoner varje dag har det börjat uppstå problem. Återköp av egna aktier, absolut, men han köper dem inte till vilket pris som helst. Att investera i nuvarande innehav, eller nya återstår som alternativ givet att investmentbolaget inte binder allt i räntepapper eller dylikt. Att hitta tillräckligt stora bolag som Buffett med kollegor anser vara lågt värderade är som att leta efter en nål i en höstack, en metafor jag i detta fall bedömer vara en litotes.

Frågan är om Buffett är ytterligare ett exempel på Peter Principle, som på svenska blir ”Peterprincipen”. Det skall tilläggas att det blir lite av en sorts fruktskål där jag här tar päron och blandar med äpplen, men jag hoppas att min tes och poäng framkommer. Nämnda är ett koncept inom organisationspsykologi och management som formulerades av Laurence J. Peter (1969) i hans bok The Peter Principle. Principen beskriver hur anställda i en hierarkisk organisation tenderar att bli befordrade baserat på deras prestationer i sin nuvarande roll snarare än på deras förmåga att utföra de nya uppgifterna i den högre rollen. Detta leder till att de så småningom når sin "kompetensnivå", där de inte längre är effektiva. Denna nivå kallas för deras "inkompetensnivå".

Grundtanken är alltså att människor stiger i graderna tills de når en position där de inte längre är kompetenta, eller för att mer tydligt koppla till Buffett; kanske har investmentbolagets storlek blivit så stor och kraftigt växande att Berkshire idag behöver en annan strategi, metodik et cetera(?). När de, alltså de människor som stiger i graderna/blir befodrade, väl når denna nivå, tenderar de att stanna där eftersom de inte längre presterar tillräckligt bra för att bli befordrade igen. Detta kan, eventuellt, leda till ineffektivitet och dålig prestation, vilket inte bara drabbar den enskilda, utan även hela organisationen.

Ett exempel på Peterprincipen kan vara en skicklig programmerare som blir befordrad till en chefsposition. Emellertid visar sig nämnda sakna de ledaregenskaper som krävs för att framgångsrikt leda ett team, vilket resulterar i en ineffektiv arbetsgrupp.

Peterprincipen illustrerar ett problem inom många organisationer där befordringar baseras på framgång i tidigare roller snarare än på bedömning av förmågan att lyckas i framtida roller.

Det är ofta i slutet av en process som det framkommer om person X är en Peterprincipen personifierad. Jag vill inte – ska inte – påstå att Buffett eventuellt kan vara ett exempel, för hur många gånger har inte Mr. Market med alla dess analytiker dömt ut honom? Under IT-bubblan var det något av en tävling om vem (medier, analytiker och andra s.k. ”experter”) som flest gånger kunde klanka ned på Berkshire och hur dess ledning hade tappat ”det”. Idag börjar samma röster framkomma, inte minst då Berkshire har underpresterat S&P 500 under tre av de senaste fem åren. Emellertid bör det noteras att sedan 2010 har Berkshire ”vunnit” i tio av fjorton år och studerar vi än längre tillbaka är utklassningen monumental. 

Såväl 2022 som 2023 presterade det anrika investmentbolaget sämre än S&P 500-index och under framför allt sistnämnda år, 2023, blev det en brakförlust, då S&P 500-index gav 26,3 % relativt BRK, som ”bara” avkastade 15,8 %. Med det väcks frågan om Buffett och Berkshire är ett sorts förverkligande av Peterprincipen? Jag tror inte det, men klart är att hans, förvisso angenäma, likväl svåra problem med nuvarande kassa och intäkter skapar en utmanande situation.

På samma tema som ovan bör det tänkas på fondförvaltare. De senaste åren har till exempel Kristoffer Barett hyllats för sina insatser i Swedbank Robur Global samt Swedbank Robur Technology. Hans insatser kan och ska inte förringas och han, såklart tillsammans med teamet bakom, har gjort många småsparare förmögna. Under våren blev det klart att Barett, efter 18 år på Swedbank, går till franska Carmignac Gestion i London, där han ska ta över förvaltningen av Carmignac Investissement och Carmignac Patrimoine. 

Jag hoppas och önskar honom all lycka till, men vem vet – kanske kommer vi om X antal år se att de förutsättningar/nya arbetsuppgifter et cetera som han fick gjorde honom mindre adekvat för tjänsten? Ingen vet och jag hoppas innerligt inte att så blir fallet. Jag håller Barett högt och vill enbart med denna utsvävning lyfta fram hur Peterprincipen ständigt finns närvarande.