Det håller inte, Sima.

Jag tror vi var många som famnade skämskudden i förra helgens Ekonomibyrån, då Jonna Sima tillsammans med Garbriel Mellqvist och Sven Hagströmer gästade programledaren Carolina Neurath Bengtsson. Sima väckte en stor uppståndelse med sin ledare betitlad Du betalar dyra räntor – banken gör glassig tv, vilket föranledde avsnittet i SVT. 

Simas argumentation och ståndpunkt ryms i titeln, men för transparensens skull finner jag det passande att citera hennes sista stycke: ”De flesta bankkunder skulle nog föredra att deras bank var bäst i landet på låga boräntor och bättre avkastning på sparkontot. Det ser helt enkelt inte bra ut att en bank leker mediehus när småspararna har svårt att ens få ihop sin privatekonomi.”

En bank är en vinstdrivande rörelse och finns inte till för att ge allmosor till allt och alla, såväl de som tar som inte tar ansvar för sin egen privatekonomi. Banken tar alltid en, i många fall låg likväl närvarande, risk med att låna ut kapital. De lånar ut pengar till individer eller par som önskar köpa sig ett hus, bygga en pool eller köpa sig en bil. Ingen tvingar individen/paret till det, utan valet är helt och hållet deras eget. Det finns alltid en risk att de med tiden inte förmår att leva upp till sin del av avtalet som sluts, vilket kan resultera i en kreditförlust för banken. Därmed att nämnda vill ha en viss ränta.

Likt valet att låna är gällande råder samma beträffande förhandling – kunderna kan välja att vara ”otrogna” genom att dels jämföra, dels försöka att förhandla med andra banker. I Ekonomibyrån säger Sima att det inte är alla som vågar det, vilket inte säger så lite om vad hon anser och tror om herr och fru Svensson. Är du vuxen nog att ens överväga ett husköp bör du vara vuxen nog att ställa frågan ”varför denna räntesats?”, men också berätta att ”jag får en lägre ränta hos bank X, men då jag är kund här sedan tidigare ville jag höra mig för vad ni kan erbjuda mig” eller dylikt. Vad är de potentiella låntagarna rädda för? Att få ett ”nej”? Och vad är så hemskt som att säga till någon ”tack, men nej tack. Jag går till bank X”? En inbillad tanke att någon eller några, gud förbjude, blir kränkt(a)?

Sima får det att låta som att alla de som lånar, det vill säga kunderna, finns där för banken, medan det både ska vara samt är det raka motsatta. Du, jag och alla andra finns inte där för banken, utan den finns där för oss. Kan den inte ge oss ett konkurrensmässigt bra erbjudande så är det dennas förlust. Att generation snöflinga just nu växer upp visste jag, men att det fanns så många i den redan vuxna generationen gör mig något perplex. 

Bankens utlåningsränta styrs av framför allt två faktorer. Den ena är styrräntan som sätts av svenska Riksbanken, medan den andra är vad konkurrenter sätter. Ofta skiljs storbankernas räntenivåer enbart på en nästintill omärkbar hundradels procent, vilket gör att det absolut finns fog för att lyfta fram den problematiska oligopolmarknad som råder i Sverige. Emellertid kommer denna inte ändras om inte fler kunder förmår att bli mer otrogna. De inte bara kan, utan kommer också att lyckas om de är i stånd i att stirra in i banktjänstemannens ögon och säga: ”det här duger inte. Ge mig något bättre, eller så lämnar jag er för en konkurrent”.

Handelsbankens storsatsning på det först nedlagda och numera återuppstådda EFN är i centrum för kritik och Sima anser att det är hon/alla kunder som betalar den satsningen samt att den enbart är något dåligt. Själv är jag av uppfattningen att Bibeln har en klok poäng i ”ge en man en fisk och han blir mätt för dagen; lär en man att fiska och han blir mätt för resten av livet.” 

På samma tema finns Matteusevangeliet (25:29), som säger ”ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” Sima läser det nog som att de som hon anser sig företräda, ständigt blir tagna av och från, medan jag (aktivt) väljer att tolka det som att med kunskap kommer mer kunskap, likt en kumulativ effekt som även går att se i ränta-på-ränta. Kunskap läggs på kunskap, precis som pengar läggs på pengar. Det Handelsbanken i allmänhet, men EFN i synnerhet gör är att få fler att bli medvetna om samt förhoppningsvis intresserade av ekonomi. Att de sedan har ett lågt antal lyssnare, tittare samt läsare faller sig relativt naturligt, då de nyss återuppstått. Hade Aftonbladet sin idag gällande läsarskara redan vid dess första tryck 1830?

Är inte detta – kunskapsutbud, den absolut bästa lösning på den allt mer ökade skuldnivån hos svenskarna? Att lära ut om samt kring vad ekonomi är, nämligen att hushålla med begränsade resurser? Att bara för att man vill ha något betyder det inte att man måste ha det? Att ingenting kommer gratis? Att alla har och även ska ta ett eget ansvar? 

Förstå mig rätt, för jag kan sympatisera med de hem vars ekonomi just nu är ansträngd. Det är jobbigt att knappt få det att gå runt i och med alla stigande omkostnader, men det är inte enkom bankernas fel – de måste förhålla sig till styrräntan och lägger de sig under nämnda blir marginalen negativ. Skulle de inte ha en viss marginal över styrräntan skulle de inte gå med vinst och utan vinst skulle det inte finnas någon som vill driva en bank. Ingen bank betyder att det förr eller senare inte kommer finnas någon institution att låna av, utan istället kommer det bli… jag vet inte, men maffian? Utopi? Knappast.

Lågkonjunkturer kommer och går, precis som vi har olika årstider. Som vuxen individ är det en plikt att i så god mån som möjligt ta höjd för att dagens solsken imorgon kan vara ösande regn. Rörligt eller fast bolån? En blandning? Har vi råd att bo här om en av oss blir arbetslös eller sjukskriven? Är nuvarande matbudget hållbar och kan vi även trimma den om det skulle krävas? Med mera. Med mera. Det må låta och upplevas som hårt, men det ändrar inte faktum. Ingen, allra minst bankerna, tvingar någon till att belåna sig över öronen för objekt X. 

Det tycks ofta vara legio att lyfta fram hur fel allt är och inte sällan är felet alla andras. Självinsikt, eller förmåga att inse att viljan att äga just den där bilen, eller den där bostaden inte går ihop med den personliga ekonomin tycks sällan infinna sig. Istället för att fokusera på hur att lösa situationen, eller att förlika sig med fakta och därefter förhålla sig till det finns icke. Varför? System 1 ger oss svaret: för det är jobbigt och kostar energi och vi vill gärna undvika att slösa på den historiskt svårgripna resursen. Bättre då att beklaga sig, skylla på andra och hoppas på att det ”löser sig”. Om inte får man nog ett och ett annat ”gilla” på valfri sociala media då offerkoftor tenderar att vara emotionellt starka magneter.

Ja, de rika blir rikare i såväl absoluta som relativa tal, men svaret är inte högre skatter eller dylikt, ty då kommer vi se en emigrationsvåg likt Norge just nu gör. Minns Nordea och alla de skattepengar de nu istället för den svenska ger den finska staten. Minns familjer likt Kamprad. Minns familjen Rausing. Bättre(?) torde då vara att börja från grunden genom att i tidiga åldrar lära ut om ekonomi á gamla hederliga Spara och slösa. Unga Aktiesparare gör här beundransvärda insatser, men mer måste till, inte minst i och inom skolvärlden. 

Kunskap kan rätt använt bli makt och det fascinerande är att nämnda mer eller mindre är gratis. På biblioteken kan alla som vill (eller inser att de måste) låna böcker på temat ”ekonomi”. På Spotify eller i en annan podcaster kan alla som vill (eller inser att de måste) lyssna på poddar som behandlar ämnet och på internet kan alla som vill (eller inser att de måste) både läsa om och diskutera detsamma med andra intressenter, men också mer erfarna. 

Men visst. Låt oss göra så att bankerna inte går med vinst och därmed inte kan uppnå Basel I, II och kommande år III, som bland annat bestämmer minimala kapitalkrav, kreditrisker et cetera. Låt oss göra det och sedan vänta på nästa lågkonjunktur, för sanna mina ord att den kommer att komma. Vad kommer att hända? Finanskrisen 2007–2009 kommer att framstå som en västanvind jämfört med vad vi kommer att få uppleva och det tror jag ingen vill. 

Tyvärr, Sima, men det håller inte. Om bankerna börjar ge allmosor kommer många att spendera och konsumera likt det inte fanns någon morgondag. Följdeffekterna – second level thinking – är för stora och krävande. Höjda skatter bekostas förr eller senare av kunderna, vilket är legio inom samtliga branscher. Höjd skatt på tobak och tobaksbolagen höjer successivt sina priser. Spel och betting? Samma här. Bank? Ja, samma här.

Att ikläda sig en offerkofta och spela på patos kan initialt kännas som klokt, men när det kommer till kritan kommer samma läsarskara som lockades till och köpte de grundlösa argumenten om näringslivets hemskheter komma krävande på etos och logos…