En söndagsbatalj mellan liberalismen och kommunismen

Innan vi ger oss in i en berättelse om Churchill, Thatcher, Reagan, Orwell och Lenin vill jag först addera ett par rader. 

Det kan för vissa framstå som att jag lider av ett självskadebeteende, men så är icke fallet. Jag finner det viktigt att läsa brett och därmed från både vänster, höger och allt däremellan. Alla representerar olika ideologier, men också olika individer därtill folkgrupper. Att se, lyssna till samt visa respekt för alla är viktigt och tas det bort finns bara en väg för AB Sverige – utför.

För cirka två veckor sedan läste jag bland annat en ledare på Aftonbladet som, föga förvånade, ondgjorde sig över liberalism och däremed och något mer indirekt kapitalism. Gott så, för en sådan hållning behövs lika mycket som hur Dagens Industri hyllar näringsfriheten. Vad som är bäst och mest viktigaste är upp till var och en att bestämma och därefter rösta enligt.

Jag brinner för demokrati och att allt och alla ska få göra sin röst hörd. Därtill är det min åsikt att ingen ideologi är perfekt, för alla har de sina fel och brister. För mycket liberalism och det blir ”var man för sig själv”, likt tendensen har varit i USA under en lång tid och som tycks kristallisera sig än mer här i Sverige. För mycket socialism (vid dess grundande under 1800-talet var detta ”vänster/kommunism), eller konservatism har även de sina nackdelar för ett samhälle. Staten kan och ska inte sköta allt och inte heller ska eller kan kungar och adel göra detsamma. Alla behövs för att ingen sida ska få en för stor majoritet. 

Att läsa, lyssna till samt diskutera med både allierade och opponenter är essentiellt och viktigt är att fokusera på sak – inte person. Bemöt argumenten och de ideologiska motiven med sakliga fakta. Kan du inte detta ligger felet och bristen hos dig, inte hos meningsmotståndarna.

När jag nu skrivit av mig om min inställning till politik vill jag även nämnda att jag läser ledare och debattinlägg på såväl Dagens Industri och Svenska Dagbladet som Aftonbladet, Dagens Nyheter samt Expressen varje dag. Detta då jag vill lyssna till alla sidor och inte bara en, såsom bara Aftonbladet eller Dagens Industri. Även om jag röstar på parti Z vill jag se och lyssna till vad övriga sidor och partier säger, tycker och anser. Risken är annars enkelspårighet, tunnelseende och i längden strutsbeteende deluxe.

När jag sakteligen under gårdagen traskade till en närliggande livsmedelsbutik kom jag att ägna tankarna till hur det skulle vara om några av de främsta politikerna under 1900-talet träffades för att diskutera kommunism med Lenin. Kanske kunde jag få med några träffande utlåtanden från dem i en fiktiv och medveten larvig skildring från mig? Kanske.

Det var en gång…

Det var en gång, för inte allt för länge sedan, en ovanlig sammankomst i en liten stuga djupt i de ryska skogarna, långt borta från rumpnissar och andra vidunder. Faktum är att träffen hände sig i ett parallellt universum, då de närvarande sedan länge hade lämnat jordelivet, betalat sin avgift till Charon och därmed passerat Kerberos. 

Stugan, vari de framstående individerna och ledarna snart skall samlas i, var känd som platsen där historiens alla stora tänkare och ledare brukade mötas för att diskutera sina idéer och visioner. Denna gång var det inget undantag; fyra av de mest ikoniska anti-kommunistiska figurerna skulle samlas för att diskutera inget mindre än kommunismens för- och nackdelar med Vladimir Lenin.

Winston Churchill anlände först, med sin typiska cigarr i munnen, en whiskyflaska i ena och en Pol Roger i andra handen och en beslutsam glimt i ögonen. "Jaha, här är vi", muttrade han för sig själv och satte sig vid det runda bordet i mitten av rummet. Rökmolnen täckte såväl hans huvud som de gav ifrån sig en air av brittisk högmedelklass och rester från den viktorianska eran. 

Strax efter kom Ronald Reagan, charmig och leende som alltid. "Tjena Tjena! Det här ska bli intressant", sade han och hälsade på Churchill med ett fast handslag. Churchill grymtade, höll upp sitt pek- respektive långfinger och formade sitt kända V-tecken samtidigt som han hällde upp en inte allt för liten skvätt whiskey i Reagans glas. ”Bubblet spar vi till segern, eller hur?”. Reagan nickade, men visade ändå en viss osäkerhet. ”Jävla jänkare. Alltid så oroliga. Vore det inte för oss britter skulle världen ha pissat ned sig så mycket att den inte längre skulle vara värd att försvara”, muttrade den tidigare brittiska premiärministern.

Margaret Thatcher följde tätt bakom, med sin karakteristiska handväska i handen och en blick som kunde smälta stål och säkert även få Stålmannen på fall. Hon nickade kort åt de två männen och satte sig ned. ”Det lönar sig att känna fienden – inte minst för att du någon gång kan ha möjlighet att göra honom till en vän”, sade hon när Churchill hällde upp även till henne, samtidigt som han fyllde på i sitt eget glas. Beträffande Reagan hade han inte hunnit röra sitt. 

”Jag är dock tämligen säker på att vår antagonist denna afton är omöjlig att konvertera”, fortsatte Thatcher medan hon med handen visade Churchill att rätt antal milliliter hade hällts i hennes relativt stora whiskyglas. 

Reagan, som hade läst på om Thatcher och som ville konkretisera den trevliga och alltid så behjälpliga arketypamerikanen, citerade henne med: ”Du kan behöva utkämpa en strid mer än en gång för att vinna den.” För detta fick han en blick som gav honom en obehaglig och ilande känsla längs med ryggraden. Den sade ”Vem är du? Vad vill du? Vad gör du här? Tror du att du är någon, bara för att du dels är född på andra sidan pölen, dels är en man?”. Under tiden satt Churchill och skrockade. ”Jänkare… en jävla tur att de åtminstone har förnuftet att i alla fall välja ideologi med omsorg.”

Sist av de fyra kom George Orwell, med en bunt anteckningar under armen och en tankfull min. Han var mer än redo att försvara sin litterära kritik av kommunismen, men var likväl inställd på att det kunde bli en tuff batalj. Sannerligen skulle det om inte direkt och öppet, så åtminstone indirekt och dolt bli likt vore såväl han själv som Lenin skapare, eller beroende på perspektiv; skapare, av sitt respektive Sanningsministerium.

Plötsligt öppnades dörren och Lenin steg in, med sin välkända keps och intensiva blick. Han såg ut över gruppen och log ett smalt leende. "Så, ni är här för att diskutera kommunismens dygder, antar jag?"

Churchill var den första att tala. "Låt mig börja med att säga att den inneboende lasten i kapitalismen är den ojämna fördelningen av välsignelser; den inneboende dygden i socialismen är den lika fördelningen av elände." Han lutade sig tillbaka och blåste ut en rökring, nöjd med sitt inledande och offensiva e2-e4-drag. Nöjd var även Reagan, som lyfte upp handen och formade ett ”high five”. Dock möttes han av en blick som fick den imaginära och från high school-filmer så kända töntstämpeln att etsas fast i amerikanens panna.

Lenin skakade på huvudet. "Ni förstår inte. Kommunismen strävar efter jämlikhet och rättvisa för alla."

Reagan, som snabbt hämtade sig, lutade sig framåt, med ett förtroligt leende. "Hur känner man igen en kommunist? Jo, det är någon som läser Marx och Lenin. Och hur känner man igen en anti-kommunist? Det är någon som förstår Marx och Lenin." Churchill blev paff och tänkte att han kanske hade underskattat jänkaren. ”Sannerligen”, muttrade han medan han lät tända en ny cigarr.

Thatcher, som hade väntat tålmodigt, tog nu ordet. "Socialism är en utmärkt idé tills man har slut på andras pengar." Hon slog ut med händerna och såg triumferande ut. Som om saken vore klar och att det nu var dags för nästa punkt på den aldrig sinande listan. 

Lenin fnös. "Ni är alla besatta av pengar och egendom. Kommunism handlar om att skapa ett samhälle där alla bidrar efter förmåga och får efter behov."

Orwell log roat och tog fram sina anteckningar. "Som jag skrev i Djurfarmen: ’Alla djur är lika, men vissa djur är mer lika än andra’. Det är precis vad som händer under era så kallade jämlika regimer." Han tog sig tid att fukta läpparna. ”Hyckleriet vet sällan, ja till och med aldrig, några gränser med er. Ni målar upp en chimär av ett sorts perfekt samhälle, men ni vet lika mycket som jag att någon sorts total egalitär värld inte går att skapa. Vi är rovdjur och det kommer alltid finnas minst en som är beredd att sätta sig själv före alla andra. Det lilla räcker för att hela idén, ja hela maskineriet för att använda en inte så liten passande metafor, ska gå under.”

Lenin blängde och fingrade lite lätt på sin transponder som gick direkt till Tjekan.

Diskussionen fortsatte i samma anda, med Lenin som envist försvarade sina idéer och de andra som motargumenterade med sina slagkraftiga citat och exempel från historien. Vid ett tillfälle vände sig Churchill till Reagan och sade: "Ronnie, tänk om Lenin här skulle prova kapitalism för en dag? Tror du han skulle gilla det?"

Reagan skrattade. "Det skulle vara en syn för gudarna. Men tyvärr är vissa människor så fast i sina övertygelser att de aldrig skulle kunna se fördelarna med ett fritt samhälle."

Thatcher höll med. "Precis, och det är därför vi måste fortsätta kämpa för våra idéer. Vi måste visa att frihet och ansvar går hand i hand."

Orwell lade till, "Och vi måste fortsätta skriva och tala ut mot förtryck, oavsett vilken form det tar."

Lenin, som började inse att han var övermannad av dessa vältaliga kritiker, reste sig och sade, "Ni kanske vinner denna debatt, men historien kommer att döma vem som hade rätt."

Lenin gjorde en antydan att fortsätta sin utläggning, men förekoms av Churchill som av en händelse fått tag på en iPhone. ”Jag hittade det. Här, min ryska vän – läs detta om professorn som underkände en hel klass för att visa hur socialism fungerar.” (se annars nedan två bidler)

Reagan, som inte var lika alkoholtålig som Churchill, var nu mera prat- och debattglad efter att den brittiska före detta premiärministern och nobelprisvinnaren varit frikostig med påfyllnad av Whiskeyn under diskussionens gång. ”Säg mig ett kommunistiskt styre som överlevt… säg, mer än 200 år?” 

”Det kan han inte”, inflikade Thatcher för och ännu en gång basunera ut; ”Socialism är en utmärkt idé tills man har slut på andras pengar.”