Jakten på det ouppnåeliga

Jag och många andra har skrivit att vi drivs av jakten att medelst sparande och investeringar äga vår tid. Detta betyder inte att vi inte vill sluta förvärvsarbeta, utan i vissa fall – dit jag själv räknar mig - finns det de som älskar sitt jobb och således, precis som Munger, Buffet och flera andra säger, ”jobbar” de ju inte; ”Find a job that you love and you’ll never work a day in your life."

Förr eller senare tror jag att de flesta av oss som sparar och investerar med målet att äga vår tid kommer att trappa ned för att slutligen avsluta löneslaveriet. Hos viss kommer det gå snabbare och ske tidigare än hos andra, men förr eller senare tror jag att lusten och viljan att göra allt som dittills bara har drömt om pockar på för mycket. Detta givet att man inte fastnar i dels one more year syndrome, dels inte vågar lita på sig själv och portföljen. Bara för att man testar på att leva på portföljen betyder inte det att man aldrig, precis aldrig, kan återgå till något jobb, eller annan inkomstbringande aktivitet. Allt behöver inte – och ska oftast inte – vara svartvitt. Det må låta tråkigt, men från en som snart aspirerar på att fylla medelålders är grått inte så tråkigt när allt kommer omkring…

En tanke som länge har funnits med mig är att det absolut är jakten på och drömmen om att kunna försätta mig i en position där jag kan välja huruvida jag vill eller inte vill jobba; slita för brödfödan, men det finns också något annat och mer underliggande – drömmen om en totalt bekymmerslös tillvaro. Ergo barndomen. 

Till skillnad från att få makt över tid går det inte få makt över sin barndom och med förstnämnda kunna återskapa sistnämnda. Trots att viljan finns där, går det inte. Jag tror inte jag är ensam om att sitta på denna naiva och världsfrånvända ”dröm”, men kanske är jag en av de få som här inom bloggosfären skriver om det. 

Varför denna längtande och drömska bild av barndomen? Jag tror det har att göra med att jag hade en underbar sådan. Jag hade turen och förmånen att växa upp i ett hem som förvisso inte hade mycket sett till pengar och andra tillgångar, men desto mer rörande kärlek, kultur, respekt, omsorg och förståelse. Tillsammans med jämnåriga som kom från liknande arbetarklassbakgr samt att alla vi som växte upp tillsammans bodde nära varandra, spelade i samma fotbollslag, gick i skolan tillsammans… ja, ofta bodde vi hos varandra, gjorde detta att det sällan var regn under mina tidiga år, tvärtom. 

Vad som även gör att jag – och många andra? – har en sorts naiv dröm och jakt på att återskapa denna livsperiod med alla dess roliga och varma händelser tillika känslor är för att då var man mer eller mindre fri från ansvar och åtaganden. Här menar jag inte de sedvanliga bädda sängen, städa rummet med mera, utan istället sådant som handla och laga mat, betala bostadsavgift, kontrollera elmätaren, bygga jordvärme, ha koll på taket så att det inte läcker, fixa glappet i dörren och allt däremellan. Sagt med andra ord var barndomen fri från de i vuxenlivet konstanta bekymren. 

För mig fanns alltid mat i skafferiet och kylskåpet. Vidare fanns alltid en varm säng, fungerande varmvatten och belysning, en fungerande toalett, skräp och sopor som hämtades upp en gång i veckan, fredagsmys med antingen taco eller grillad ”körv” följt av Disnyydags/klubben som ackompanjerades med billigt lösgodis. Allt detta sköttes utan att jag behövde göra något. Tiden var sömnlös och jag kunde således vara fullt fokuserad på nuet och leva för dagen. Vare sig det var att kasta kula i sandlådan, spela fotboll eller klättra i träd fungerade allt.  Vakna, gör morgonbestyren, äta frukost och ge sig an det som man där och då kände för… 

Jag kan ofta komma på mig själv med att längta tillbaka till den svunna tiden, men vet att den aldrig kan eller kommer att återupplevas. Jag är inte naiv, eller tappad bakom flötet. Jag vet att jag inte har alla pommes frites på tallriken, men detta vet jag i alla fall…

När jag sitter och reflekterar kring detta kommer jag osökt in på Sigismund Freud, som menar att vi har en omedveten, djupt rotad längtan hos oss att återvända till ett tillstånd av total trygghet – vilket han kopplade till tiden i livmodern. Detta var för honom ett slags "dödsdrift" - Thanatos: en önskan att återgå till ett icke-spänningsfyllt, vilolikt tillstånd. Det är alltså inte bara en drift mot död i egentlig mening, utan mot upplösning av jaget och återförening med ett tillstånd före individualitet. Livmoder eller ej, men jag tror att vi är flera som kan känna igen oss i just …” djupt rotad längtan hos oss att återvända till ett tillstånd av total trygghet.”?

Just längtan efter den trygghet och bekymmerslösa tillvaro som barndomen har givit många, men tyvärr långt ifrån alla, är något som framkommit i flera studier vilka visar att nostalgi - ofta riktad mot barndomen - hjälper människor att hantera ångest, känsla av ensamhet och existentiell oro. Den ger en känsla av kontinuitet, mening och tillhörighet.

I en utopisk värld vill jag dels kunna äga min tid, dels leva en bekymmerslös tillvaro. Emellertid vet jag att detta mål inte kan uppnås, för så fort jag passerade gränsen mellan ”barn” och ”vuxen” kom också insikter, ansvar, tankar med mera som gör att en regression är omöjlig. Pengar har och kommer alltid skapa bekymmer. För vissa är det att få dem att räcka till innan nästa löning kommer, för andra hur de ska investera och förvalta dem så att de inte tappar i värde. 

Om det finns någon som helst poäng eller rationalitet i detta inlägg låter jag vara osagt, men kanske känner du igen dig om att du djupt inom dig, när du verkligen tillåter din inre röst göra sig hörd, längtar tillbaka till en tidigare period i ditt liv?