Rentier

FIRE är ett omtalat begrepp. Vissa lever för att hellre snarare än senare exekvera det, medan andra anser att det är att betrakta som pestsmittat och inte värt kostnaden i form av hårt jobb ackompanjerat med ett extremt sparande. Att jobba och spara hårt under en viss period, såsom 10 år, för att sedan kunna leva av kapitalet är nog en dröm många har, men som få förmår att fullt ut förverkliga. Därav hyser jag en stor respekt för de som 1) sätter upp ett stort mål uppdelat i flera mindre dito och 2) klarar av att exekvera det. Det kanske tar ett år extra, eller till och med två eller tre, men det nås. Det ihärdigheten, det tålamodet, den motivationen… det tål att både hyllas och respekteras.

Som ung och singel kan det vara tämligen lätt att lägga ut planen, men sedan träffar man en bättre hälft, ett barn kommer till, lägenheten förbyts till en villa och en sådan kan man ju inte ha om man heller inte har en vovve och Volvo. Vips så skall det börja ridas, spelas fotboll eller hockey. Och så vidare och så vidare, vilket jag ägnade ett inlägg om senast 2021.

Därtill kan andra, mindre önskade, saker inträffa, såsom skador, sjukdomar och därmed sjukskrivningar. Klokt är att planera för det värsta men hoppas på det bästa. Eller sagt med andra ord måste man ha en plan (B) för att planen (A) inte håller. George Washington och Winston Churchill säger det bra; ”By failing to plan, you are preparing to fail ” respektive ”He who fails to plan is planning to fail”.

FIRE. Så uttjatat; så laddat. Inte sällan tenderar vissa lyfta fram att de går all in för FI, det vill säga Financial Independence, och att RE – Retire Extreme - inte lockar lika mycket, åtminstone inte nu. Jag tror att kampen för FI är både klokt och smart att jobba för, då det ger en ökad mental trygghet, men också möjligheten att kunna testa nya jobb, ta tjänstledigt, resa med mera. 

Beträffande RE lägger jag ingen som helst vikt eller bedömning vid – vill hen genomföra det, så gör det. Jag tycker dock att det är synd och en skam att göra det i en för tidig ålder, för arbetslivet kan vara både utvecklande, roligt samt socialt och att då stänga dörren till det redan vid <30-32 år fyllda kan visa sig bli ett misstag. Att åtminstone inte våga sig på halv- eller en annan form av deltid innan man verkligen stänger dörren bör reflekteras kring. Trappa ned, känn och stäm av et cetera. Kanske är 20, 30, 40, 50 eller 60 % jobb passande för just dig?

Absolut kan man återgå till arbetslivet om det krävs, eller önskas, men högst sannolikt kommer man då behöva ta ett jobb som kanske inte är exakt vad man innerst inne önskar, eller är utbildad till.

Jag tänker inte dryfta ämnet mer, ty många andra har redan skrivit spaltmeter efter spaltmeter om det. Vad mig beträffar är kampen för FI mer eller mindre nådd, men jag anser mig ännu inte ha ett par rejäla hängslen som ska komplettera livremmen. Jag kommer inte stressa för att sy dessa, då jag av erfarenhet av att det mer ofta än sällan tenderar att slå tillbaka, minst det dubbla. Likt gudarna straffar hybris med nemesis, straffar de dåliga investeringsbesluten portföljen och den personliga ekonomin.

Fortsätter jag enligt nuvarande tempo och sparande kommer jag ha byxor som hålls upp och mer därtill inom 2-2,5 år, vilket känns både roligt och tacksamt. Betyder det att jag kastar in nyckelkortet och säger ”tack och adjö” till såväl kollegor som chef? Som det känns och är nu är svaret tydligt ”nej”. Just nu finner jag mitt arbete och mina uppdrag som givande och utvecklande och därför stimulerande. Självklart finns dagar och perioder som upplevs likt vore de en seglats på Hades, men så är liver och så länge dessa perioder är få och korta relativt de bra och positiva tänker jag inte klaga. 

När jag räknar på FI tar jag även hänsyn till schablonskatten. De som skriver att de kommer “pensionera” sig med X kronor i kapital/utdelningar tenderar ibland att glömma nämnda. Ponera att du har ett kapital om 6 000 000 kronor, vilket ger 240 000 kronor per år enligt 4 %-regeln, eller att du kör en utdelningsstrategi och vill stämpla ut med 300 000 kronor i utdelningar är det mitt råd att inte förglömma att staten vill ha sin del av dina redan skattade pengar(!). Denna kommer variera utifrån räntenivåer och därmed skattesatser, men också utifrån kapitalets storlek.

Min ambition är att kunna välja när, hur och var att jobba. När jag gör detta kommer jag se mig som en rentier. Begreppet har mer eller mindre dött ut, men enligt Svenska Akademins Ordbok (SAOB) definieras det: “person som lever på inkomsterna av sin förmögenhet (”på räntor”); särsk. om dylik (äldre) person som dragit sig tillbaka från sin värksamhet.” Det var brukligt under 1800- och en början av 1900-talet. Det är verkligen same shit, but different name relativt FIRE eller dylikt.

Fisförnämt; von oben; lite… skitnödigt och säkert kommer Jante att bli lika irriterad som kränkt. Gott så.