The Selfish Gene

Jag har i dagarna läst ut Richard Dawkins (2016) bok The Selfish Gene, som också sedan 2020 finns översatt till svenska – Den Själviska Genen. Jag har som ambition att beta av några av de böcker som Charlie Munger under sin livstid rekommenderade alla som frågade och här är Dawkins bok en av de nämnda. Flera har jag redan läst och vissa av dem, såsom Guns, Germs & Steel (Diamond, 2017) har jag även läst flera gånger.

Dawkins bok är inte bara välskriven, utan också mycket pedagogisk. Tydligt visar han hur individualism (eller kanske mer passande; själviskhet) och altruism växelverkar inom Darwins evolutionsteori. Gener som främjar beteenden och därmed ökar en organisms chanser att överleva samt reproducera sig kommer att föras vidare till nästa generation. Detta kan inkludera altruistiska handlingar om dessa gynnar genetiska släktingar (genom konceptet "kin selection"). Gener konkurrerar om att överleva i den genpool de finns i, medan organismer, såsom människan, är de medel genom vilka nämnda påverkar sin miljö.

När jag läste boken valde jag att lägga på ett lager av idé- och kulturhistoria och ansträngde mig att se hur människan, dess samhälle och kultur har utvecklats utifrån Dawkins teorier. Sagt med andra ord har människan alltid varit lika mycket självisk som altruistisk och detta syns såväl på individ- som gruppnivå; såväl på nationell som global nivå. Tit for tat, en modell jag hänvisar till i min bok Mentala Modeller, används så länge den är fruktsam, men när spelarna börjar misstänka att spelet närmar sig sitt slut tenderar ”jag kliar din rygg och du min” att avta. Här, i bokens tolfte kapitel, kopplar Dawkins till ”fångens dilemma”, en teori lika enkel som komplex. Se gärna denna pedagogiska video baserad på nämnda kapitel. Ju längre ett spel är, desto mer tenderar vi att vara altruistiska, men när vi börjar misstänka att spelet är på väg att ta slut har vi en benägenhet för vi att bli mer och mer själviska.

Ett exempel som jag använde när jag förklarade för ett par kollegor är att vi föreställer oss ett förråd med mat. Vi ser att förrådet är fullastat, men vi vet inte exakt kvantitet – enbart att förrådet som mäter 5 kvadratmeter är fullt med dels konserver, dels vatten och annat ätbart. Så länge alla ”vet” att det finns mycket mat kvar tenderar alla att dela lika och leva i en sorts harmoni där alla bidrar och anstränger sig, men i takt med att tiden går vet alla att lagret minskar. Eftersom alla har som mål att överleva – vår främsta primitiva drift – kommer allt fler av oss att försöka roffa åt oss så mycket som möjligt och samtidigt ge så lite som möjligt till övriga – ”kan inte du anstränga dig idag med X? Jag behöver vila”. Ömsom är vi altruistiska, ömsom själviska. Samma sker på gennivå och när du tar modellen till såväl grupper som nationer (tänk allianser, samarbeten, krig et cetera) blir det tämligen intressant.

Jag kan med glädje rekommendera denna bok som sommarläsning.