To do whatever you say

Ett mynt har, som bekant, två sidor. Du, ett bolag, din hund, din svägerska med flera har en/flera god respektive en/flera mindre god sida. Förhoppningsvis väger den goda upp för den mindre dito i alla av fallen, men tyvärr är nog verkligheten inte så utopisk? Många, mig själv inkluderad, förordar att man inte bara ska analysera bolag utifrån de parametrar som man själv har kommit fram till, där allt från affärsmodell och konkurrens via nyckeltal till insynsägande kan vara några av flera, utan också väga in vad andra säger, skriver och uttrycker. Dessa ska sedan ställas och vägas mot varandra och kan dina motiv och argument slå djävulsadvokatens är ”saken biff”. 

Att ha allt nedskrivet är lika bra som viktigt, då vi är känslovarelser och inte sällan konkurrerar med guldfiskarna om sämst minne. Det är lätt att fastna i stunden, här och nu, framför skärmen, dess börskurser, kommentarer på valfri social mediaplattform och så vidare. Att då ha tränat in ett reflexbeteende som gör gällande att man innan en transaktion dels måste läsa sina investeringsregler, dels ta en promenad om allt från ett par till flera minuter alternativt ha en 24-timmarsregeln innan något får göras för att låta system 2 kicka igång bör i en majoritet av fallen leda till ett beslut med en positiv utgång. 

Jag är en film- och serieälskare och då jag tidigare har jobbat i en filmbutik (innan Netflix m.fl. dödade branschen) har det blivit ett par timmar och mer därtill som lagts på detta medium. En film som står högt i kurs hos mig, och även andra att döma av recensionerna och ratingen på bland annat imdb, är Forrest Gump. I den finns ett lika träffande som filosofiskt klockrent svar på en fråga vad en soldats/Gumps enda och främsta uppgift är; ”To do whatever you tell me, drill sergant!”

På ett sätt kan nedskrivna investeringskriterier ses som detsamma – du ska alltid följa vad de säger. Skitsamma vad känslan och andra tänker, säger och anser. De. Ska. Följas. Som sagt torde det oftast leda till bra utfall, men… det var ju det här med myntets andra sida och här kommer jag att tänka på Oliver Wendell Holmes Jr.:s ”the young man knows the rules the old man knows the exceptions”. 

Det kommer alltid finnas undantag som bekräftar regeln och det gör livet som investerare än mer komplext. Något entydigt och för alltid gällande svar på hur, när och varför agera på ett sätt i en viss situation och på ett annat i en annan finns inte. Att ha hårda regler är bättre än inga alls, men kanske är läxan att låta ”känslan” få säga sitt innan en transaktion exekveras? 

Vem har sagt att, (månadssparande)sparande i indexfonder exkluderat, det här med investeringar ska vara enkelt?