Utdelningar samt reviderade utdelningsmål
Detta inlägg blev delvis till efter att ha läst och inspirerats av Utdelningsjägarens tweet från i söndags.
Att vara offentlig har sina för- men också sina nackdelar. En av sistnämnda är att jag inte känner mig bekväm med att skriva ut samt dela alla hårda siffror för min portfölj och totala ekonomi. Som läsare kan jag förstå att det blir tråkigt, för vad exakt säger en graf bestående av staplar? Visst syns en över tid stigande trend, men från vilken och till vilken summa? Lika mycket som jag förstår den läsare som upplever det som så, lika mycket hoppas jag på respekt och förståelse för min benägenhet av att inte vilja dela allt och inget.
Efter flera år av hårt sparande, ett sparande som mer är av en vana samt hobby och inte ett notoriskt ”jag ska panta burkar, gratisskita på jobbet samt äta barkbröd och havregrynsgröt såväl till frukost som lunch och middag”, har jag sedan ett par år nått en utdelnings- och därmed frihetsnivå som jag inte trodde att jag skulle nå förrän om flera, flera år.
Jag har all respekt och förståelse för de som väljer att applicera hard core-mode i sitt sparande. Målen helgar medlen och så länge ingen annan tar en emotionell/psykologisk/fysisk skada är det upp till var och en att bestämma över sina mål tillika sina sätt att nå dem. Därav imponeras jag av, bland andra, min bloggranne Miljonär Innan 30. Han hade ett tydligt mål om att kunna pensionera sig innan 40 år fyllda och var beredd att ge mer eller mindre allt i sin makt för att nå det. Såklart förstår jag att det enbart var i perioder som han körde snålmånader deluxe, kokade nudlar på hotellrummet och besökte föreningens soprum i syfte att hitta en burk eller två för att senare panta, men ständigt fanns ett mål och en klar vision av hur att nå det. Det är precis likt en elitidrottare som bestämmer sig för tävling X och pallplats Y.
Jag har själv aldrig tillämpat ett medvetet, hårt sparande såsom att köra snålmånader, äta extremt billigt med t.ex. havregrynsgröt till frukost och ibland även kvällsmål med mera. Mitt mål har aldrig varit FIRE, utan likt många andra har det varit jakten på en trygghet (följaktligen mer nära ”FI” än ”RE”). Att känna att oavsett vad som händer på jobbet och även om både kylskåpet och tvättmaskinen går sönder idag behöver jag inte ta ett lån, eller sälja en spelkonsol eller ett samlarobjekt på tradera. Ekonomisk trygghet ökar densamma emotionella och psykologiska sådan, för med vetskap om att det ska (extremt) mycket till för att Bregott måste väljas bort till förmån för Lätta och fredagsmyset bytas ut från lösgodis till knaprande av havregryn gör det att jag vågar säga ”ja” till de saker jag verkligen vill göra och ”nej” till de som jag inte är lika begeistrad av.
Jag har alltid varit ekonomisk av mig och har alltid, oavsett inkomst i form av veckopeng via födelsedagspengar till regelrätt lön, sett till att spara en viss del. Sedan sommaren 2014 har jag fört en mer noggrann bok över mina inkomster och utgifter och när jag i dagarna satt och tittade vad den genomsnittliga sparkvoten har varit sedan dess blev jag chockad. Jag vill ännu en gång betona att jag aldrig upplever mig ha levt snålt, eller sagt ”nej” till restaurangbesök eller dylikt när sådana tillfällen har uppenbarat sig. Jag är dock inte den som finner ett nöje i att dagligen vara ute och fara, besöka krogar och pubar samtidigt som det under dagtid har shoppats likt vore jag mannens version av Madeleine Sophie Wickham. Förstå mig rätt, för absolut är det kul att gå på restaurang ett par gånger i månaden med mera, men det är inte ett självändamål. Kläder köper jag mer efter behov än för att jag hittar något snyggt. Att ha 101 t-shirtar i garderoben, varav 98 % inte används lockar inte mig.
Kortfattat kan sägas att när jag hittar något jag vill ha köper jag det. Punkt. När jag har ett behov av något ser jag till att införskaffa det. Punkt. Därtill snålar jag inte på det jag verkligen vill ha. Till exempel dricker jag mycket kaffe och har ett intresse för bönor, rostningsgrad med mera. Favoritbönorna är flera, men framför allt inmundigas Veras bönor, Mästers bönor samt Colombia El Obraje Caturra från Soldes Rosteri. Att betala 179 kr för 250g bönor, motsvarande drygt 700 kr/kg, är för vissa detsamma som att kasta pengarna i sjön, men hos mig är kostnaden väl värd sitt pris. ”Price is what you pay, value is what you get”. Likt vissa ser ovan som slöseri, ser jag detsamma hos de som köper 3–4 Nocco varje vecka., eller de som köper just 101 t-shirtar. För mig är priset inte ekvivalent med värdet.
Sparkvot… i och med hur mina föräldrar (fel)gängade mig samt att mitt val att skriva böcker, krönikor och andra texter, men också för att ett stort fritidsintresse är att läsa såväl skön- som facklitteratur, har det gjort att det mer har sparats än spenderats de senaste åren. Att skriva en bok gör att mycket tid samt energi för såväl inläsning som bearbetande och skrivande går åt. Genom att säga ”ja” till att skriva säger jag också per definition ”nej” till mycket annat. Jag väljer att sitta en lördag och söndag förmiddag med skrivandet och måste således direkt/indirekt tacka ”nej” till just den aktiviteten som en vän ska på eller dylikt vid samma tidpunkt. Det är detsamma som genom att säga ”ja” till tacomiddag kl 19:00 med familjen säger du också ”nej” till biobesöket kl 18:00, eller de som ska besöka restaurang X samma tid och så vidare. Därmed har sparkvoten kommit att snitta <73 % sedan sommaren 2014.
En sådan sparkvot har gjort att portföljen, exklusive värdetillväxt, har vuxit och därmed även dess utdelningar. När jag gjorde en utdelningsprognos sommaren 2014 tog den inte med i beräkningarna att det skulle bli sådana stora sparsummor och i kombination med ränta-på-ränta är finner jag dem idag inadekvata. Därför har jag valt att revidera prognosen, som står att finna i bilden lite längre ned.
Kopplat till vad jag inledde inlägget med, det vill säga min aversion för att ge alla hårda siffror, skall jag försöka göra det mer talande genom att lägga till en nivå som jag väljer att kalla ”studentnivå”. Denna definierar jag som det jag skulle ha att leva på om jag vore heltidsstudent idag och tog såväl fullt lån som bidrag, så kallat ”fullt studiemedel”. Jag utgår från att även sommarkurser läses och att ”fullt studiemedel” är gällande årets alla tolv månader. Nivån syns i formen av ett svartfärgat horisontellt streck i tabellen.
Eftersom Avanza nu betalar tillbaka källskatten inom 1 år (jag vet att Nordnet och Nordea är snabbare) är siffrorna inte justerade för avdragen källskatt (det blir ju ett sorts nollsummespel oavsett hur man räknar).
Med risk för att uppfattas som högfärdig och självförhärligande blir jag lika glad som stolt av att se utvecklingen och nuvarande utdelningsnivå. Det har inte kommit gratis, för som jag skriver i flera av mina böcker är jag inte född med en silversked i mun, tvärtom. Min far gick direkt från högstadiet till ett industrijobb och har sedan dess arbetat sig uppåt, men det har inte varit en snabb eller lätt resa. Varje morgon, oavsett väder, har han cyklat drygt de drygt två milen till och detsamma hem från jobbet. Därtill var han tränare för ”mitt” fotbollslag, engagerade sig ideellt i föreningen, följde med min bror på dennas aktiviteter med mera.
Min mor gick klart gymnasiet och tog därefter ett industrijobb, men en elektronikolycka gjorde att hon blev tvungen att sluta och skola om sig till lärare. Dock var skadorna från olyckan så stora och kraftiga att hon tyvärr tvingades bli sjukpensionär kring när jag slutade gymnasiet. Då hade hon bara hunnit arbeta drygt tio år som lärare, varav de sista åren blev mer och mer ”halv- och deltid”. Detta till trots fanns hon alltid där för mig och min älskade bror. Aldrig vek hon sig inför oss, inte ens när hon fick sin cancerdiagnos. Alltid såg hon till att vi kom till skolan, fick mat i magen och så vidare. Hon var och är än idag en j***a hjältinna; styrkan och envisheten personifierad.
Mina föräldrar gav mig mycket kärlek, trygghet, stöttning med mera, men några pengar i form av ett sorts startkapital gavs inte. Inte heller de hade fått något från sina föräldrar, utan det är ren och skär arbetarklass. Min uppväxt har både gett och lärt mig mycket och jag hade inte bytt bort den mot något. Glädjetårar kommer bara av att skriva dessa rader. Glädje- och kärlekstårar.
Del- och huvudmål, tålamod och ihärdighet - ett så kallat ”GRIT” – samt ett dynamiskt mindset är vad som har gjort min ekonomiska utveckling möjlig. Det ska heller inte förglömmas att tur (eller avsaknad av otur) och tillfälligheter har spelat in. Jag är ingen Einstein och jag har heller inga andra särskilda superkrafter, likt vore jag Läderlappen eller Stålmannen. Därtill arbetar jag som lärare i en mer liten än mellanstor stad och här är det inte direkt är några astronomiska lönenivåer att tala om.
Jag har läst böcker, bloggar, artiklar med mera. Jag har lyssnat på poddar, konferenssamtal vid rapportsläpp med mera. Jag har diskuterat och argumenterat med andra insatta. En slutsats är således att läs böcker, lyssna på och till poddar, mer erfarna och rutinerade med mera, så kommer du att utvecklas. Rätt använt kan nämnda omsättas till goda investeringsbeslut, vilket betyder en (större) positiv avkastning.
Jag är 38 år. Jag har inga skulder och kan om jag vill välja att lämna förvärvsarbetet. Utdelningarna täcker inte oxfilé varje var- och helgdag, men det har aldrig varit målet. Vad de däremot täcker är den levnadsstandard jag finner som långsiktigt hållbar och där det inte behöver snålas på allt och inget. Således finns medel till såväl ett par resor om året, fläskfilé, högrev för hemmagjorda hamburgare, prenumeration på (t.ex.) Netflix, HBO samt Spotify och så vidare. Emellertid har jag inga ambitioner att lämna in passerkortet idag, för än finner jag att alla jobb och uppdrag är lika givande som utvecklande. Såklart finns tider och tillfällen då det inte är några muntra miner, men dessa är få till antalet. Jag bedömer också dessa som essentiella, för är det sol varje dag kommer jag aldrig lära mig att både jaga och att uppskatta den. Regn behövs! Yin och yang et cetera.
Många tenderar att säga ”om jag kan göra det, så kan alla göra det”. Jag förstår vad som menas, men jag anser att det är att trycka ned sig själv, men också att kanske förminska andra som inte lyckas på grund av faktorer som står bortom dess möjlighet att påverka. Med det sagt vill jag med inlägget både visa och säga; det är möjligt! Det. Är. Möjligt! Kom inte till mig och säg att det inte är det. För 98 % av befolkningen är det möjligt – det handlar ”bara” om mål, tålamod, ihärdighet och att finna nöje i resan, ty ”den bästa dagen är en dag av törst”.
Jag vill avsluta detta redan långa inlägg med ett klistra in en tweet som jag gjorde i december 2022
