Utdelningsfest

Huruvida utdelningar är ett nollsummespel eller inte tvistar såväl de lärda som olärda om än idag och beträffande något slutgiltigt resultat tror jag det ligger en oändlighet bort. Det finns, som med så mycket annat, såväl för- som nackdelar med en utdelningsfokuserad investeringsstrategi och viktigt är att alltid utgå från sig själv, sitt eget kynne, placeringshorisont, önskan om investeringsaktivitet, ekonomi, socialt liv och så vidare. Vad andra gör, tycker och säger kan och bör ses på som något att själv bygga vidare på, men inte att oaktsamt och naivt ta för sanning eller ta rygg på.

I veckan passerade jag 2022 års totalt mottagna utdelningar (brutto och netto), vilket såklart är roligt och ett bevis på att jag tycks investera mer rätt än fel. På Avanza ser jag de just nu inrapporterade X-datumen för kommande utdelningar, men än fler kommer att tillkomma då jag har en relativt stor andel av amerikanska bolag i portföljen. Emellertid räknar jag inte med någon av dessa prognostiserade summor förrän de har landat på mitt konto. Allt, precis allt, kan hända, vilket såväl delägare i SBB fått känna av detta räkenskapsår (jag äger ej och har heller aldrig ägt aktier i SBB) som de som var verksamma och investerade i svenska bolag under Coronaåret 2020.

Som så ofta är jag inte den som firar med jubel och klang. Mer är det att knyta näven i fickan, en knapp märkbar klapp på den egna axeln och därefter fullt fokus på att fortsätta utveckla och förädla investerings- och analysprocessen. Att stanna upp och unna sig ett firande är både bra och rätt, om än att sättet och graden såklart varierar. Jag är den som ofta har en låg grad, för fokus är redan innan firandet börjat på nästa delmål.

Förstå mig rätt att när jag skriver att ett delmål alltid är att få utdelningarna att växa. Det ska inte ske enligt Niccoló Machiavellis devis att målet helgar medlen. Den befintliga nedsidan relativt den potentiella uppsidan skall alltid beaktas och är det något jag av såväl läst material som erfarenhet fått mig klart är att det sällan är klokt att satsa på haren… Jag premierar hellre en relativt låg direktavkastning, men som över tid är hållbar (det vill säga en balanserad utdelningsandel av vinst/fritt kassaflöde). Därtill ska den över lång tid vara stigande (utdelningstillväxt). Sköldpadda. Skalman. 

Om nuvarande utdelningsprogons realiseras har jag uppnått en nivå som jag, helt ärligt, aldrig hade vågat föreställa mig för bara tre, fyra år sen och absolut inte när jag började med en utdelningsfokuserad strategi för cirka åtta år sedan. Ränta-på-ränta går att läsa sig till och till viss mån visualisera, men jag hävdar att det inte är i närheten av hur det är att se snöbollen rulla av sig självt. 

De tre bolag som genererat mest passivt pengaflöde sedan 2016 (jag började med en mer utdelningsfokuserad strategi 2015 – därav 2016 som första mätpunkt) är Ogunsen, Sampo samt Swedbank.

Samtliga började jag att investera i under senvåren 2015. Relativt investerat kapital har utdelningarna från Ogunsen uppnått 55 %. Sagt med andra ord. Under alla år som gått sedan den första positionen togs har jag bara via utdelningar ”fått tillbaka” cirka 55 % av det investerade kapitalet. Beträffande Sampo samt Swedbank är siffrorna 48 % respektive 47 %. 

Jag vill även, innan inlägget avslutas, tipsa om en intervju jag genomförde med Öresunds vd, Nicklas Paulson, som publicerades igår. Artikeln är öppen/ej låst. Bland annat berättar Paulson om hur han och hans kollegor på Öresund ser på sina innehav samt vad de tror om kommande tre till sex månader (makro).