Vad krävs för att du ska bli nöjd?

Vad krävs för att du ska bli nöjd? Frågan är lika inbjudande som frånstötande, för ger vi den tid och energi är den ansträngande. Som återkommande diskuterats kostar ansträngning energi, vilket vi inte haft gott om under vår historia. Alla som läser denna blogg (tror jag) är intresserade av ekonomi, men också om att finna en sorts balans, såväl i livet som vardagen, såväl jobbet som studierna. De mentala modeller jag skriver om i min senaste bok kan absolut hjälpa mottagaren att skapa sig perspektiv och ju fler sådana, desto högre och större sannolikhet för bra beslutsunderlag och därmed bra beslutsfattande.

Vi är giriga gamla gubbar och gummor. Ja, du läste rätt, för är det något homo sapiens ständigt visar sig vara mästare på är det att vilja ha mer. Bara lite till. Bara, lite, lite till. Sedan är jag nöjd. Jag lovar – bara jag får/når X så kommer jag vara nöjd. Jättenöjd… i en eller max ett par dagar. Därefter börjar jakten på nästa dopaminkick, för det senaste Playstationet, den senaste Iphonen samt den senaste Teslan räckte liksom inte för att lyckan/nöjdheten, i brist på bättre ord, skulle vara beständig. 

Orsakerna till att vi aldrig är, under en längre och ihållande period, nöjda och lyckliga beror på flera faktorer och samtliga har jag avhandlat i tidigare inlägg. De främsta orsakerna är dels vår hjärnas jakt på mer ting av värde, dels mat, för värde har historiskt varit ekvivalent med framgång och därmed status (i stammen) och mat för… ja, överlevnad. Mer status borgade för att vi skulle få fortsätta vara inkludera i gruppen – vår garant för överlevnad. Beträffande mat är vår hjärna fast i den tid då det var en bristvara och kan vi komma över inte bara en, utan två bitar entrecote (halloumi… pk är viktigt) är vi icke de som säger ”tack, men nej tack. Jag är mätt.”. 

Idag är det få av oss som jagar samt fiskar och för få mat till både kylskåp, frys och skafferi använder vi pengar. Följaktligen är pengar detsamma som mer och ökad möjlighet för att köpa mat (stärker sannolikheten för fortsatt överlevnad) samt för köp av skydd (hus, försäkringar etc.), men också som statusmarkör (stärker vår position i flocken – garant för överlevnad). Ständigt önskar vi oss mer, ty aldrig är eller blir vi nöjda. Hellre två burkar ravioli än en, för man vet ju aldrig…

Under flera år har jag läst och förkovrat mig inom stoicismens lära och ju mer jag läst, desto mer har jag insett att jag under en lång tid haft samma mindset som de antika filosoferna. Sällan har jag gapat över mycket och lika sällan har jag önskat vara festens centrum. Absolut var det annat under högstadietiden och de första två åren på gymnasiet, men därefter har jag, mer eller mindre aktivt, sökt mig till festens ytterkanter; mer observerandes. Jag är delaktig, men tar det för vad det är; blir det bra är jag glad, blir det mindre bra är jag inte vidare ledsen över det – det kunde ha varit värre!

ACT – att ömsom acceptera, ömsom förhålla sig till X är en kärna till att vara nöjd. Vad jag även är övertygad om är att skrivandet och uppföljandet av detsamma gör att jag, du och ”alla” andra kan hjälpa oss själva till distans och perspektiv. Utan något fast punkt har vi inget att mäta mot och således ett ständigt kaos; en ständig osäkerhet.

”This To Shall Pass må vara lika krystat som Aftonbladets ledare söker ”bevis” för att allt dåliga och hemska i Sverige beror på de vedervärdiga högertrollen”

”När jag når X hundra tusen i utdelningar kommer jag vara nöjd.” ”När jag klarar min examen kommer jag vara nöjd.” ”När jag uppnår tjänstegrad Z kommer jag vara nöjd.” Motiven i våra huvuden är många och aldrig tar de slut. Girigheten; jakten på bara lite, lite till/mer får oss ständigt att jaga vidare. Ja, utan denna drift hade vi som ras och släkte troligtvis inte överlevt till idag och jag säger inte att jag önskar mig blitt kvitt den; som alltid är allt och inget ett tveeggat svärd och allt handlar om hur vi använder det; för att skydda, eller anfalla. 

Jag har skrivit upp flera mål och varje gång jag upplever mig vara nere, missnöjd eller känner mig modstulen brukar jag ta fram min lista och påminna mig om allt jag lyckats uppnå och att samtliga av dessa ännu är lika reella som adekvata. Det blir inte som att ta en Prozac (har i och för sig aldrig testat, likväl… metaforer), men det hjälper mig att ta det där viktiga steget tillbaka och se från ett vidare, bredare och djupare perspektiv - metakognitivitet. Jag möjliggör ett medvetande om vad, hur och varför jag tänker som jag just nu gör. 

Jag är medveten om att jag alltid kommer ha en inneboende röst som vill flytta fram mållinjen lite, lite till. ”Bara 25 000 till i utdelningar”, ”bara ett år till för att bygga kassa innan Den Stora Dagen”, ”bara…”. 

Hur möter jag denna?

1. Jag är medveten om hjärnans hårdkodade girighet och att jag måste accpetera den.
2. Jag vet att jag inte måste följa rösten, utan jag väljer hur jag förhåller mig till densamma.
3. Jag skriver ned olika delmål och önskningar och sedan för en ständigt levande journal.
4. Jag påminner mig om stoicismens lära; ty njut av det du har nu, idag, för imorgon kan allt vara borta. This To Shall Pass må vara lika krystat som Aftonbladets ledare söker ”bevis” för att allt dåliga och hemska i Sverige beror på de vedervärdiga högertrollen, men det är icke desto mindre mycket tacksamt att applicera. ”Idag mår jag underbart bra” – vad roligt. Njut, men kom ihåg att det kommer att gå över. ”Idag mår jag skit” – vad tråkigt, men kom ihåg att det kommer att gå över. Acceptans. Förhållningssätt. 

Så… för att knyta an till inläggets essens om vad som krävs för att jag ska bli och vara nöjd så blir jag mer och mer medveten om att det inte är mycket. Absolut ska alla basala behov täckas och jag ska kunna välja exakt vilka råvaror jag önskar inhandla. En god bok, bra poddar, nära till vänner och familj och möjlighet till 1-2 resor per år (jmfr. en charter och en lite längre till områden såsom Sydostasien) är också viktiga punkter. Bra och goda bönor till kaffemaskinen och utdelningar som täcker alla ovan. XXX kronor mer i utdelningar kommer inte göra någon direkt skillnad, egentligen. Att påminna mig om detta är viktigt för att inte tappa fotfästet. Med det sagt säger jag inte ”nej” till mer passiva inkomsflöden, men jag behöver inte – ska inte(?) – jaga dem likt en hamster i ett hjul, för vad kommer det spela för signifikant roll, egentligen? Varför inte lägga än mer tid och energi på att njuta av det jag så länge kämpat för? Vad är vitsen med att jaga en guldmedalj om jag redan nästa dag jagar nästa? 

Vad krävs för att du ska vara nöjd och hur möjliggör du så att du inte redan nästa dag är missnöjd?