Varför fallerar svensk skola?

Tidigare i veckan läste jag en chatt, baserad på en debattext från KDU, om huruvida disciplinen i skolorna är för låg. Vad som är hönan respektive ägget till den svenska skolans sjunkande resultat är svårt att säga. Beror det på socioekonomiska faktorer, det vill säga att barn och ungdomar från familjer med hög utbildningsnivå placeras på samma skolor, dit också bra och erfarna lärare söker sig - något som, lika mycket tyvärr som paradoxalt, leder till vice versa i skolor där elever från socioekonomiskt svaga familjer studerar? PIRLS 2021 visar dels att skolresultaten sjunker, dels att ojämlikheten mellan eleverna ökar. Repetera ett par generationer och… ja. 

Beror det på att det mer allmänt blivit en marknad där det är ”kunden” (läs: eleverna och föräldrarna) som har rätt, eller i alla fall mer rätt, att ställa krav på lärare, krav som oftast är välmenande men som i praktiken är svåra att leva upp till (stora klasser, underbemannade skolor, kommuner/huvudmän som går på knäna vilket gör att lärarna i sin tur behöver dubbla knäskydd et cetera)? Detta må låta krystat och vänligen ha överseende, men ”förr” (när nu det är, men jag vill hävda att det inte är så längesedan) fick eleven av föräldrarna veta hut när hen kom hem med dåliga betyg, medan det idag mer är lärarna än eleven som attackeras av föräldrarna. Förstår mig rätt för det finns alltid många ”om och men” och såklart spelar läraren en viktig roll, men vad hände med det egna ansvaret givet att inga andra omständigheter för eleven i fråga är gällande?

Beror det på att politiker och ”viktigpettrar” som inte är insatta i skolväsendet, skolforskning, pedagogik med mera ska in och fingra i syltburken? Är det något jag har fått se, uppleva och på andra sätt fått erfara är att alla, precis alla, tycks veta vad felet med den svenska skolan är. Om du undrar ”varför” serverar jag dig svaret innan du hunnit yttra din fråga: ”för att alla har gått i den”. Problemet är att skolan är lika mycket en produkt som producent av samhället och samtiden och således är den i en ständig förändring. Långsam, ja, likväl förändring. Även om det såklart finns nackdelar med detta, håller jag fördelarna som starkare, inte minst då skolan handlar om (idag unga) människors liv och framtid. Att då, likt flera politiker gjort det senaste ett till två, tre decennierna, hasta och skynda utan att förankra hos de som det borde förankras hos (läs: skolledare, forskare, pedagoger, sakkunniga från såväl Sverige som utomlands et cetera), är inget annat än ett spel med höga odds. Som bekant tenderar ofta höga odds vara detsamma som stor sannolikhet för ett oönskat utfall.

Beror det på att de som söker till och utbildar sig på lärarlinjen är de som kanske inte är de bäst lämpade för att bli just lärare? Och beror det på yrkets sjunkande status, låga löner relativt alla år på universitetet et cetera? Beror det på betygsinflationen, det vill säga att det förekommer lärare som sätter för ”snälla” betyg relativt de kriterier som skolans styrdokument fastställer? Beror det på att andelen obehöriga lärare ökar, vilket är en följd av att de oftast är 1) billigare att anställa samt 2) att skolan har en successivt krympande budget och därmed lockas till att anställa dessa samt fylla klasserna till bredden och mer därtill?  

Alla har vi våra egna funderingar och slutsatser. Klart är dock att det är en viktig samhällsfråga, för dagens ungdomar är de som ska föra AB Sverige vidare. De är vår och landets framtid. Det är de som ska försörja oss när vi blir gamla; de som ska hjälpa oss när vi sitter och spelar Playstation 75 på ålderdomshemmet och beställer artificiell mat via Foodora; de som ska verka för att landets konkurrenskraft är stark – densamma som flera ledande personer inom svenskt näringsliv lyft fram som ”svag och som tyvärr tycks bli svagare”. Exemplen är många, såsom denna debattext, detta ”öppna brev” från Daniel EK skrivet 2016(!), denna debatt från Svenskt Näringsliv eller denna från Nordic Capital. Jag kan fortsätta, men jag tror att pommes fritsen har landat på och inte bredvid tallriken.

Vad anser du behöver göras med och för den svenska skolan? Ska den förstatligas om än att det inte är en garant för att allt bli guld och gröna skogar (jmfr. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan etc.)? Ska staten låta skolväsendet vara som det är, men fördela mer ekonomiska medel till det? När började det gå snett? När, var, hur och varför? Vad anser du?

Jag vill i sammanhanget lyfta fram Filippa Mannerheims twitterkonto. Inte sällan publiceras mycket matnyttigt om såväl lärares vardag som nya rön/kritik mot nya rön. Ett exempel är detta, som nämnda gjorde en citerad tweet om.