Fat and happy (or unhappy?)

Den ekonomiska situation jag befinner mig i nu har verkligen kommit smygande med ett antal milstolpar. Från att få fast jobb och få lite pengar över varje månad, till att passera första miljonen, tre miljoner, kunna sluta jobba, 10 miljoner (härifrån och framåt började jag räkna ihop med min fru), 15 miljoner och 20 miljoner. 

Jag har några gånger beskrivit 3 miljoner kronor skattade och klara i portföljen (räknat på en person) som den största milstolpen. Det kändes lite exklusivt på den tiden att bli private bankingkund och genom det fick jag lägre ränta på bolånet. Det blev någon form av dubbel effekt med billigare lån och en portfölj som började avkasta mer än jag kunde spara ett normalt börsår. Jag tänkte också att 3 miljoner skulle ge 10 000 kr i månaden enligt 4% regeln vilket jag inte tänkte mig kunna leva på livet ut, men ändå en bra bas som gjorde att jag började inse att jag nog aldrig skulle hamna riktigt i skiten ekonomiskt. 

Vid runt 10 miljoner (räknat på två personer) vågade jag ta steget och sluta jobba. Efter det har jag inte haft några tydliga mål eller milstolpar rent ekonomiskt. Tanken när jag slutade jobba för att skjuta första åren med uttag lite framåt och i alla fall inte på en gång behöva börja plocka ut 3-4% av kapitalet årligen. Inte så mycket för att bygga ett jättestort kapital, utanför att öka säkerheten i kalkylen och minska risken att jag som 60 åring sitter och ångrar att jag slutade jobba innan 40. 

Jag kände mig trygg med beslutet och har hela tiden jobbat väldigt lite i min firma och varje år tackat nej till jobb som inte känts roliga eller inspirerande. En regel jag satte upp direkt när jag slutade jobba 2018. Att gå från anställd till egen företagare med fokus på att maximera lönsamheten i firman var inte planen. Men jag har ändå tänkt en del på det ekonomiska läget och i alla fall till viss del verkat för att hålla lite aktivitet igång med några uppdrag i firman vid sidan av bloggen. Och dessutom fortsatt leva ett relativt billigt liv som inte påverkats av om portföljen vuxit med 1 miljon det senaste kvartalet. Kunde vi välja på att köpa på kampanj på Willys så gjorde vi hellre det än på ordinarie pris på ICA Nära. Även om vi vet att slaget om ekonomin inte står och faller med vad man betalar för morötterna när portföljen passerat 12 miljoner.

Nu är den gemensamma portföljen förbi 20 miljoner. Till det har vi en väldigt lågt belånad villa och några miljoner i pensionspengar vars möjliga uttag kommer närmare och närmare även om det är många år kvar ännu. Och på något sätt börjar jag inse att 20 miljoner på två personer nog för mig varit en ännu större milstolpe än 3 miljoner på en person var. För jag ska erkänna att det känns annorlunda än för 1-2 år sedan.

Absolut börsen har gått bra på slutet och vid 50% ner så är vi strax över 10 miljoner och kommer känna oss mycket fattigare än när vi passerade 10 miljoner på vägen uppåt. Men det känns ändå som det här med ökade säkerhetsmarginaler och oro för vad som händer om börsen går ner 50% inte är något vi behöver fundera så mycket mer på. Vilket så klart i grunden känns bra och är skönt, men samtidigt något jag tror jag kan behöva vänja mig vid. 

Det här med att titta på det kommande året och inse att en stor del av utdelningarna kommer kunna återinvesteras och fundera på i vilka aktier, se utdelningstillväxten år för år, se om jag kan sätta in lite pengar från firman i min IPS-depå (vilket varit mitt enda riktiga nysparande de senaste åren), se att vi lever betydligt billigare än vad 4% regeln från portföljen möjliggör och ändå tjäna lite pengar osv har varit kul och belönande. Och ärligt talat något jag känner att jag kan sakna om jag helt bara köper indexfonder, flyttar över 3% av portföljvärdet till ett lönekonto den 1 januari, struntar helt i pengar och köper allt som faller mig in under ett helt år och sen ser att det ligger pengar kvar på kontot när det är 1 januari nästa år och dags att på nytt fylla på från portföljen.

Har man tränat i 20 år för att vinna SM-guld i en sport och sen lyckas kan det säkert vara skönt och viktigt att kunna känna sig nöjd och njuta av det. Men det är inte säkert det bästa är att helt sluta idrotta och bara leva och njuta av det som varit. Kanske kan man hålla igång med idrotten på en lite lägre nivå och fortsätta känna det givande även om man inte längre behöver viga hela sitt liv åt sporten.

Nu säger jag inte att det är en prestation i nivå med att vinna SM att spara ihop 20 miljoner. Men att spara och investera med målet att få ihop mer pengar och mer trygghet har ändå varit en stor del av mitt liv de senaste 20 åren. Och att helt bara ignorera det med motiveringen att det jobbet nu är klart är jag inte säker på är det bästa.

Jag lär återkomma till ämnet, för det här tror jag blir något jag kommer jobba en del med de kommande åren.