Tålamod och långsiktighet

De flesta är överens om att man bör ha ett stort tålamod som investerare. Warren Buffett har sagt “om du inte vill äga en aktie i 10 år ska du inte äga den i 10 minuter” och “alla kan bli rika på aktier, bara man inte har bråttom”. 

Och för de flesta privatsparare tror jag det här är nyckeln. Det är stor risk att ju mer man krånglar desto sämre blir det. Dels kostar det courtage och spread (skillnad mellan köp och säljkurs), men framförallt ökar risken för att psykologin spelar dig ett spratt vid hög aktivitet. Det känns mycket mer om en aktie du köpte igår tappar 5% första dagen än om en aktie du ägt 10 år tappar 5% under en dag.

Men när det kommer till bolag med anställda som egentligen bara är där på jobbet i ett syfte att skapa maximalt värde för aktieägarna är frågan om hur passiv det är rimligt att vara. På sätt och vis är det så klart toppen att Fredrik Lundberg kör vidare på inslagen väg och fyller på för några hundra miljoner här och där i befintliga innehav, det är troligtvis det som ägarna i Lundbergs vill ha. Men man undrar samtidigt om inte en person med hans erfarenhet och kontaktnät skulle kunna hitta något alternativ till att investmentbolaget Lundbergs lägger de mesta pengarna på att köpa aktier i ett annat investmentbolag Industrivärden. Som i sin tur lägger sina pengar på att i sakta mak fylla på i samma bolag som de redan äger.

Eller alla fastighetsbolag som regelbundet gör affärer kring bokfört värde, som har rimlig belåningsgrad och där VD i flera kvartal i rad uttalar sig om de förbättrade villkoren på lånemarknaden. Men där aktien samtidigt handlas till 40-60% rabatt mot substansen. Är det verkligen helt omöjligt att sälja några hus, betala av skulder så belåningsgraden ligger fast och sen återköpa den egna aktien till 50% rabatt för det som blir över? Istället för att bara sitta och vänta på bättre tider och en “mer rättvis värdering”.