Över- och underskattning
Roy Amara, amerikansk forskare och inte sällan citerad futurist, sade ”We tend to overestimate the effect of a technology in the short run and underestimate the effect in the long run.” Jag tror vi är manga som är benägna att hålla med om det budskapet och inte bara gällande teknologi, utan om mycket.
Jag är inte den första eller enda som skrivit om hur jag upplever att jag för varje bok bygger på mitt inre, mentala bibliotek, eller hur jag för varje bolagsanalys upptäcker att jag blivit lite, lite bättre på att identifiera faktor X och Y samt hur att reflektera och tänka kring värdering. Träning. Matlagning. Oavsett vad vi väljer att göra och sedan fortsätta ägna tid och energi till detta leder till utveckling. Dag för dag förnimmer vi den knappt, men över år, såsom fem eller till och med tio, kan vi se tillbaka på en vandring ingen annan än… ja, effektfull. ”Tänke jag verkligen så den där sommaren 2013?”. ”Hur kunde jag tro och tänka så om det bolaget…!?”.
Emellertid kommer insikter om insats relativt resultat först efter att såväl en som två minor bestigits, för i början av näst intill allt vi tar oss an tycks processen vara densamma:
1.Först känns det svårt och tungt och gång på gång kommer lättjan som säger till oss att ”skita i det” och istället låta allt vara precis som det alltid varit. Detta oavsett hur tråkig och miserabel vår situation är. Tyvärr brukar många falla här och med det inte ta sig till steg två.
2.Här har man tagit sig förbi det initiala tvivlet och man har gett sig den på ”att det här… ja, det här det kommer jag klara”. Boken läses ut, den avancerade maträtten tillagas, analysen görs om än på mer grundlig nivå et cetera. Inte sällan brukar det vid denna tid i den större, i början av inlägget nämnda processen, inträffa att vår protagonist drabbas av Dunning-Kruger-effekten. En bok och man tror sig kunna lösningen på världens problem. Ödmjukheten falnar likt färg på ett hus som aldrig tas om hand; aldrig får ny färg. Det kommer troligtvis krävas en eller två käftsmällar – everybody has a plan until they get punched in the face – innan protagonisten inser att allt hen vet är att hen inget vet och att vägen till kunskap inte kommer med Foodora, eller med brevbäraren.
3.Här är vår protagonist insiktsfull. Ödmjuk mot både sig själv och sin omvärld samt dess individer kommer hen inse att hen förvisso ”… inte vet någonting”, men ändå lite mer än igår och att kunskapskvoten tycks öka för varje bok e.d. hen förkovrar sig i. En dag. En vecka. En månad. Ett år. Ett decennium. Små steg har helt plötsligt blivit stora.
”We tend to overestimate the effect of a technology in the short run and underestimate the effect in the long run.” Vårt naiva jag trodde sig vid punkt ett att “detta löser vi snabbt. En timma eller så framför youtube och vi kan sedan laga en maträtt som skulle få Björn Frantzéns haka att nå golvet.” Nu inser det tidigare naiva jaget, som blivit ödmjukt och insiktsfullt, att kunskap inte kommer gratis. Ihärdighet, tålamod, mål, motivation, planering, lika mycket fokus på vägen som målet, GRIT et cetera är vad som skapar sann kunskap/”expertid”. En sådan du inte finner på mjölkpaketet och en sådan du aldrig riskerar att förlora, för den kommer sitta likt en tatuering på din kropp. Absolut kan den tappa lite i färgstyrka, men med blott en blick på bokryggen, eller i dina anteckningar är den genast färgstark och som ny.
När jag skriver detta är det utifrån det faktum att jag i dagarna kommer bli ett kalenderår äldre. Klokare? Kanske – det kommer jag först veta om flera år, men utan att på något sätt tro mig vara en Allan upplever jag att jag är mer lugn och insiktsfullare idag än för tio år sedan. Jag upplever mig också vara mer trygg i mig själv samt mer ödmjuk mot såväl mig själv som nära och kära samt samhället omkring mig. Kanske har jag fel. Kanske lever jag i en alternativ verklighet där mitt ego har en sådan makt över mig att jag inte förmår att se klart. Kanske.
Mer än tio år är också den period som jag varje månad sparat och investerat. Till en början var det segt och tråkigt – ”jag som hade trott att det här med aktier och ökad förmögenhet skulle gå snabbt.” Ett tag kändes det modstulet och jag funderade på om jag kanske skulle leta efter andra sätt att förränta mitt sparkapital, men efter noggranna funderingar valde jag att fortsätta och istället för att ge upp, hänge mig än mer till investeringar, hur att analysera et cetera. Idag sitter jag här och har tagit mig till en position där jag skulle kunna lämna in blanketten till chefen för att ägna min återstående tid i livet till vad jag vill (exklusive köpa en lyxjakt och en ö i Karibien… du fattar). Helt ärligt kan jag inte förstå det, men… jag har sannerligen ”… underestimate[d] the effect in the long run.”
Kort om portföljen
I veckan som gått har jag valt att ta en liten position i Bredband2, det bolag jag skrev om förra helgen. Positionen är liten och ambitionen är att kommande tid öka givet att bolaget fortsätter leverera enligt mina prognoser. Just nu är det marginalerna som jag inte vill se sjunka allt för mycket till och om de så gör – enbart för ett kvartal eller två då de fortsätter jaga kunder på andra operatörers bekostnad. Det skall bli roligt att se vad bolaget kommunicerar i sin kommande rapport. Som alltid: detta är inte ett sorts köpråd e.d., utan du ska alltid göra din analys.
Lärdomar jag drar av den långsiktiga effekten med ”allt” i livet är att aldrig ge upp; aldrig falla för lättjan givet att jag verkligen, djupt inom mig, vill uppnå satta mål. Ligg i, fortsätt med en hållbar takt och påminn dig själv om målet. Du kan nå det, så länge du rör dig mot det i en takt som inte kommer ta död på dig innan resan är klar. Varför? För du har viljan! Du har glöden! Du har… ”det”.