För ett tag sedan hörde jag av mig till ett fåtal profiler och frågade om de önskade gästblogga. De fick välja ämne, längd och allt som hör till. De hade således fritt spelrum. Eb av de som jag hörde av mig till var allas vår syrra - Miljonärsyrran. Nedan är hans text baserad på upplevelser från coronahelvetet.

Att jag själv ska driva en blogg kräver för mycket från mig, men när vår kära Cristofer ställer frågan om jag ännu en gång kan skriva ett inlägg, är mitt svar såklart ”ja!”. Senast jag gästade Cristofers blogg skrev jag om att jag omöjligen kommer kunna sluta arbeta.

Vad jag hänt sen senast? Jag har blivit pappa igen. Tredje barnet inkom till vår familj under slutet av november. Grattis till mig och min familj. Samtidigt som det är väldigt mysigt känner jag att jag börjar bli för gammal för detta med väldigt små barn (är född tidigt 80-tal). Massvis med gubbstön när jag bär barnet, blir inte lika exalterad när barnet lyckas hålla upp nacken 7 sekunder längre än för en vecka sedan. Det var en annan (och roligare) grej med de två första barnen. Den tredje ungen hänger helt enkelt bara med, så att säga.

Jag fortsätter driva mitt bemanningsföretag där jag hyr ut mig själv som specialistsjuksköterska och annan vårdpersonal till regioner och privata kliniker. Det har oftast gått väldigt bra, där behovet av sjukvårdspersonal den senaste tiden varit enormt. Annat var det slutet 2019, då jag hade svårt att hitta arbetsplatser som tillät fakturering. Detta efter ett beslut från Riksdagen som gjorde sjukvårdstjänster momspliktiga, vilket medförde en högre kostnad för kliniker att hyra in mig och min personal. Mars 2020 förändrade allt. Plötsligt ville alla ha personal som kunde hantera en ventilator. Till vilket pris som helst.

De senaste två åren har det varit en riktig prövning för samhället, världen och sjukvården. Jag vill verkligen beklaga sorgen för alla som avlidit eller fått bestående men av pandemin. Jag själv var med och hjälpte till på Covid-IVA under den första vågen, men valde under andra, tredje och även fjärde vågen att arbeta på ambulansen samt på operation. Första vågen var verkligen rejält tungt. Dels då vi inte visste något om själva viruset, dels kände vi en stor fara för våra liv när vi var mitt i pandemins centrum. Det spelade ingen roll att ersättningen var väldigt hög, jag ville ge mitt yttersta när det var som värst. Många av mina upplevelser var under första vågen, och då var det verkligen kaotiskt på så många plan. Med tiden blev vi bättre, men anekdoterna nedan är från första vågen. Vill även tillägga att det jag försöker dela med mig här är ljusglimtar från pandemin (som inte är över, ska tilläggas). Allt som hade med vaccinmotstånd, trotsade restriktioner och att pandemin är en bluff att göra har jag valt att lägga åt sidan. 

Satt nyligen med att par kollegor från anestesin under veckan och diskuterade pandemin som började för lite drygt två år sedan, och hur det var precis i början, där vi försökte fånga ett par ljusglimtar under tiden då det var som värst. Lite som med lumpen, när man väl var inne i det var det mycket som var roligare, men ändå något man kan garva åt när det gått en tid.

På sjukhuset jag arbete kom våra första fall under slutet mars månad (år 2020) och dagarna innan skulle vi åka ner till plan x för att kollegor till oss skulle visa hur vi skulle klä oss i de där stora dräkterna. När jag kom dit och såg hur våra kollegor var klädda trodde jag först att det var ett stort skämt. Dolda kameran eller något liknande. Händer detta? De var som två astronauter med stora fläktar i nacken som inte såg riktigt kloka ut. Vissa hade som små ljusdioder inuti masken samt två vid hakan och två i pannan. Minns tydligt en kollega vars ljusdioder vid pannan hade slocknat och han såg ut som ett monster man imiterade när man läste läskiga historier för barn och höll en ficklampa under hakan. Svårt att förklara i text men det såg fanimej inte klokt ut.

Man fick välja mellan en sån och en annan mer lik en "one-piece" där man fick trä på sig en skyddsmask 90. 

"Redo för Covid-IVA"

Dagarna gick och inflödet av patienter blev enormt. Kollegor till oss insjuknade, samtidigt som antalet covid-patienter ökade. Sjukhuset hade begränsat antal IVA-platser. Efter några veckor fick vi flytta till en postoperativ avdelning pga det stora patientinflödet. Innan dess var det som små bås där 1-3 patienter vårdades. Genom en glasbur och en walkie-talkie kunde man samtala med kollegorna utanför glasburen. Minns flera gånger när man befann sig bland patienterna och man behövde hjälp pga tubstopp eller något liknande, och vissa kollegor som inte förstod hur en walkie-talkie fungerade. Pratade med kollega som höll in knappen och inväntade svar från mig, fortfarande knappen intryckt - samtidigt som mina patienter kvävs av allt sega bruna slem som fastnade i tuben. Hjälp kom ju inte med en gång heller, utan kollegorna som skulle komma var ju tvungna att trä på sig denna rymddräkt, i stress, vilket tog sin tid. Det var inte kul, men minnesvärt!

På postoperativa avdelningen var det annorlunda. Plötsligt låg alla patienter på rad. I bukläge oftast. Anhöriga fick komma in när patienten hade en utsiktslös chans att överleva, annars fick de inte komma in, utan endast telefonsamtal.

Allt pip från alla apparater. Två pipiga apparater är hanterbart, men när 10 piper samtidigt - där går gränsen. Hjärtstopp på plats 13, 15 och 22 - hur ska vi prioritera? Ofta hamnar man "vid huvudet" som anestesisjuksköterska, så man många gånger slapp bada i sin egen svettpöl efter utförda hjärtkompressioner. Kollegor man träffar utanför IVA känner man ju knappt igen. "Jaha, var det vi som jobbade med de där hjärtstoppet på hon den där unga tjejen på plats 15? Va sjukt, xxx heter jag, trevligt att träffas".

Alla dessa rutiner som ändrades hela tiden! För varje dag ändrade man i det medicinska. Luftfuktning var det inte tal om i början. Blodproppar, fick patienterna det? Jaha okej. In med Fragmin då. Aha, ska patienterna ha dubbla dosen Fragmin? Okej. Kortison? Visst. Halverad dos? Okej. Ska patienterna vara relaxerade? Perfekt, då slipper dom hosta mot tuben. Nej, de ska kunna hosta mot tuben, så man ser hur pass vakna de är. I helvete heller, mina patienter ska inte hosta mot någon jävla tub. Är det något vi anestesisjuksköterskor avskyr så är det när patienter hostar mot tuben. 

Långa stunder var det väldigt långtråkigt. Flera gånger som man bara suttit, tittat på klockan och velat åka hem. Arbetspass man blir ombedd att läsa ett nytt PM om hur vi på ett smittsäkert sätt packar ner döda människor i säckar gör att man ibland undrar om allt bara är på låtsas. Andra patienter (som inte hostade mot tuben) kunde man prata med - trots att de var djupt sederade nickade många patienter och svarade på frågor. Trodde det endast hände på film, så jag blev något chockad trots mina snart 7 år på anestesin.

Trots allt elände, all död, alla anhöriga man mentalt plåstrat om så känner jag att jag gjort vad jag kunnat för patienterna. Covid-19 har gett mig mängder av nya arbetskamrater, och minnen jag tar med mig till graven.