Life Happens - Planera för att planen inte håller.

Jag kommer ej ihåg exakt datum men det var kring våren 2016 jag upplevde att antalet bloggar tycktes växa snabbare än en hydras huvuden. Därefter blev det lite stiltje, för att sedan växa än kraftigare. Även på twitter har många nya användare tillkommit och detta är inget annat än härligt, veckart och bra. Vad en majoritet av dessa har gemensamt är att de drivs av unga, mestadels, inidvider som befinner sig kring 20- tidig 30-årsålder (nedan text kan absolut även gälla de mer "äldre"). Att de är så unga och redan nu har uppmärksammat sparande- och investeringslivet är inget annat än bra därtill roligt för dem. Jag vill verkligen betona den välgång tillika lycka jag önskar dem! 
 

På många av dessa bloggar, samt twitter, har skribenterna presenterat sig, berättat om mål samt hur de planerar att spara, deras YoC et cetera. Detta är verkligen fascinerande siffror, men jag tycker att många (alla?) missar en viktig aspekt. De skriver i alla fall inte om denna.

Något som är intressant med livet är att det fortgår. "Shit happens", brukar man säga när saker går käpprätt åt skogen. Men torde inte ett mer passande uttryck lyda "life happens", för oavsett om det är en positiv eller negativ upplevelse, utveckling e.d., är det just ett sådant enkelt konstaterande att livet fortgår.

Undertecknad har en kalkyl, extremt lättsam måste tilläggas, på hur jag hoppas få det på det ekonomiska planet. Emellertid är jag medveten om, och detta hopppas jag innerligt, att jag kommer att träffa en underbar tjej och få barn med henne. Därtill kommer säkert en bil att behöva införskaffas inom en framtid, detta oavsett barn eller ej. En lägenhet med lite mer utrymme står också som ett troligt scenario i en inte allt för lång framtid. Att då utgå från en sparkvot på 75-65 % i månaden är att negligera det faktum att det ytterst sällan blir exakt som man planerat.

Att tillägga är att även det motsatta till ovan positiva händelser kan hända; plötsliga sjukdomar, familjeproblem, arbetslöshet et cetera.
 

Att använda Stefans sparkalkylator och där skriva in en summa som motsvarar en sparkvot på dryga 70 %, vilket en majoritet av de unga bloggare jag åsyftar håller, och sedan utgå från att det alltid kommer gälla. Eller att för den delen inte räkna med att vissa bolag kan sänka mer än vad övriga höjer et cetera, är att skjuta sig själv i foten.

När jag räknar försöker jag att utgå från ett snittsparande tillika investerande som är betydligt lägre än det jag sparar och investerar idag. Med andra ord - jag räknar med det värsta, men hoppas på det bästa. Hellre mer konservativ och med insikten om att det sällan blir ecakt som man tänkt sig än att utgå från detta och sedan stå med skägget i brevlådan. Jag hoppas verkligen att det positiva scenariot kommer att ske, för vad är inte livet om man ej får bilda och ombesörja en familj, eller i alla fall ha en underbar partner att skämma bort och bli bortskämd av? Mysiga fredagskvällar med ett glas vin och bara umgås samt diskutera om allt mellan himmel och jord; sömnlösa nätter med en skrikande bebis - stunder som man i ögonblicket säkert avskyr men som man sedan ser tillbaka på med ett leende större Gunilla Perssons självförtroende.

Att fokusera för mycket på sitt sparande; att alltid jaga procent i syfte att uppnå sitt mål i tid, eller ännu bättre; tidigare, skapar en risk att vederbörande kan blir beroende av själva sparandet och därmed aktivt väljer bort mycket av livet härligheter. Den sporadiska Lisebergstrippen, ett restaurangbesök, en sista minuten med gänget et cetera, allt detta är ju underbara aktiviteter och den dagen vederbörande aktivt väljer bort dem i syfte att den ekonomiska kostnaden ger negativ konsekvens för det utsagda målet om finansiell frihet, befinner sig denne på extremt farliga marker. Det tar inte lång tid för ett visst förhållningssätt slutligen blir en vana; en rutin; en livsstil.
 

Risken att fastna i ett sorts beroende, ett stadium där sparandet blir det primära och allt som bryter mot det ger en sorts "ångest" ökar för varje gång man aktivt väljer bort aktiviteter och vänner som man tidigare velat göra. Till slut, i en mycket mörk värld, kommer man sitta ensam i sin lägenhet och se på alla bilder som vänner lägger upp på sociala medier på diverse resor världen över som de har gjort. Visst gläds du med dem och visst skulle du önska att även du kunde göra detta och befinna dig där, gärna med dem. Dock vet du ju att sådant kostar och detta är ju ekvivalent med ångest och hack i de rullande sparkugghjulen. Du har blivit Ebenezer Scrooge...
 

Jag vill inte säga att man inte ska eftersträva hög sparkvot. Jag vill inte heller säga att unga ska bli mer frikostig bara "för att". Det jag vill framlägga är att när Du gör din plan och strategi för hur Du vill spara och investera, räkna då med det värsta och hoppas på det bästa. Min far sade en gång en mycket udda likväl träffande sak då min familj skulle flyga till Sorrento; "Ställ in dig på att planet kraschar. Fatta vilken positiv överraskning om det inte gör det, för då får vi ju bada i poolen och äta all glass som vi önskar." Jag behöver nog inte nämna den blick min älskade mor gav honom...

Man behöver/ska ej vara renodlad pessimist, men absolut realist! Eller kanske ännu bättre - en resonabel individ som tar hänsyn till såväl kreti som pleti(?). Kanske en realistisk Candide? Ja, där någonstans finns nog ett sorts "lagom".