Meritokratins fälla
Igår, söndag, kunde vi läsa om Ulla Anderssons förslag om hur staten skall kräma ur än fler skatter från Sveriges "rikaste", vilket enligt nämnda är de som tjänar över 42 000 kr. För mig är detta medelklass, men Ulla och jag tycks leva i olika världar. Oasvett kom hennes debatt passande med den bok som jag har läst den senaste 1,5 veckan. Jag ställde även frågan, som såklart inte besvarades, på twitter och frågade vad hon/V tänkte kring deras förslags fjärde punkt...
Nåväl - åter till en mycket bra bok!
Jag har under den senaste 1,5 veckan läst en majoritet av Daniel Markovits senaste bok, The Meritocrazy Trap: How America’s Foundational Myth Feeds Inequality, Dismantels the Middle Class and Devours the Elite, och upplever att det har varit en minst sagt intressant och matnyttig läsning.
Författaren börjar med att konstatera att Thomas Piketty har fel; ty det är inte kapitalägare som drar ifrån i den moderna ekonomin. Den ekonomiska eliten domineras tvärtom av personer som har behövt arbeta för sin position, vilket han tydligt styrker med en historisk resa med start mitt under ett brinnande WW2. Sedan 1940 och fram till idag har arbetsdagen/arbetstiderna för de 60 % som har lägst inkomster minskat med cirka 20 %. Således har ”pöbelns” arbetstider minskat.
Tvärtom är det för de som 10 % som har högst inkomster. Under 1940-talet och åren därefter kunde dessa arbeta på sin bank, som stängde 15:00, eller på sin juridikfirma, som senast slog igen 17:00, och sedan gå hem, vistas med nära och kära och sedan konsumera likt vore det julafton 24/7 365 dagar om året.
Beträffande det skikt som låg mellan de med lägst respektive högst inkomster är arbetstiden relativt oförändrad.
Idag ser världen helt annorlunda ut och idag är det ett krav, med reservation för undantag som bekräftar regeln, att studera vid ett sådant högt ansett universitet som möjligt och sedan arbeta sig fram mot de allt högre lönenivåerna. Att vara ett bolag troget är inte heller det något som idag är legio, utan mer ofta än sällan är det ett sorts hoppande från ett jobb till ett annat (med tillägget att det för varje hopp blir några sedlar extra in på kontot).
En elit har sedan 1950-talet vuxit fram och denna har skapats av människor som har studerat, arbetat, investerat såväl tid som kapital i sig själva. De främsta av dessa bildar idag det som vi kan kalla för en ”meritokrati”.
De högt bildade bodde förr utspritt, vilket till en viss del gynnade de olika samhällena. Idag bor en majoritet av dessa i stora städer – världsmetropoler – såsom New York, London och Paris. Detta gör att det blir en än tydliga delning mellan ”vi” och ”de”. Vad som också är intressant är att de högt bildade mer ofta än sällan gifter sig med sina likar, vilket enbart spär på den växande klassklyftan, men som också visar, vilket är positivt, att kvinnor har kommit att tillskansa sig allt mer (ut)bildning.
De utbildade, som bor och verkar i staden, skapar för varje generation ett något större glapp till skiktet under dem. Absolut är det möjligt att göra klassresor, men det är något som enbart kommer att bli svårare och svårare spår Markovits. En anledning till detta är en bra utbildning kostar och i länder som USA är det enbart de som har det gott ställt som har råd att ge sina barn en bra och livsavgörande utbildning. Skillnaden i utbildningskostnader mellan de rikaste och fattigaste, skriver författaren, motsvarar en investering över tid en summa på 10 miljoner dollar per barn! Inte konstigt att elituniversitet är härbärgen för de rikas avkommor.
Livet efter utbildningen präglas av arbete. Den typiska amerikanska juristen beräknades 1963 ha haft kring 1300 debiteringstimmar/år. Idag anses det som ”krav” på de högra juristfirmorna vara ca 2400 timmar/år. Detta motsvarar sex dagars arbetsvecka från 08-20:00 utan semester och sjukdagar. Visserligen tjänar, inflationsjusterat, dagens jurister 3x så mycket som vid 1963. I finanssektorn har utvecklingen gått ännu snabbare, där det mer är legio att en chef arbetar ca 17 timmar/dag, sju dagar i veckan med åtminstone 10 timmars närvaro på kontoret. Betänkt detta: i Silicon Valley är det cirka 260 soldagar per år och ändå rapporterar flera kliniker i området hur många lider av brist på D-vitamin…
Som framkommer är detta ett problem – sjukskrivningar, stress, press et cetera är något som kommer som ett brev på posten och det är många som inte mäktar med det höga tempot tillika de höga kraven. Dock finns det de som gör detta och så länge dessa fortsätter att utmana väggen, spår författaren, kommer meritokratins avstånd till övriga enbart att växa.
Vad som är extra intressant i boken är hur det idag blir allt vanligare med konsumtionslån, vilket är fakta vi alla har blivit bekanta med de senaste två åren. Det som blir lika fascinerande som hemskt att läsa är att det idag finns över 22 000 butiker specialiserade på payday-loans, vilket är kortfristiga lån tills nästa lön kommer. Du lånar således ett par tusen den 15:e som ett sorts förskott på dion lön och, i de bästa av världar, betalar tillbaka den 25:e. Beror detta på att männsikan lvere över sin inkomst och jagas till den konsumtionshest som sociala medier bidrar till? beror det på ett mycket dåligt jobb med en ännu sämre lön? Säkert är svaret en blanding och lika säkert är att det är långt ifrån så enkelt som man som observatör tror.
Bokens budskap är att det inte bara är de som har ärvt sin förmögenhet som idag befinner sig bland eliten, utan de har kämpat sig till den. Dock är kraven för att vara kvar bland molnen så hårda att många inte mäktar med dem. Bland pöblen, det vill säga den majoritet som lever i "det undre skiktet" finns en sorts hets att hålla jämna steg med de i det övre och detta främst inom komsumtion. Då de ej har de likvider som krävs för detta går det ofta så långt att de belånar sig. Således skapas meritokratins fälla.
Jag finner boken läsvärd och har du det minsta intresse av ovan råder jag dig att köpa, alternativt låna, den.