Straffa dem!

En miljon kronor. Läs det igen. En miljon kronor är idag inte en avsevärd summa. Hög, absolut, men avsevärt hög? Nej. Utlåtandet – en miljon - är mer en kvarleva från fornstora dagar, då det röktes gräs, boddes i kollektiv och Pippi Långstrump var något obskyrt och farligt.

En miljon är mycket pengar och för den summan kan du göra många saker. En miljon kan skapa en sorts trygghet och därmed lugn, men det är inte en summa som revolutionerar någon vars liv idag inte består av ett tråkigt, icke önskat kaos där det verkligen levs ur hand i mun.  

I Sverige betalar vi skatt och för skatten har vi rätt till b.la. (bra?) sjukvård, skola och polisväsende. Jag skriver ”bra?” och då ämnar jag inte att på något sätt förminska eller nedvärdera alla duktiga och högst uppskattade sjuksköterskor, lärare, poliser et cetera, utan det jag åsyftar är det faktum att trots ökade anslag och ökade kostnader tycks väntetiderna bli längre, kvaliteten sämre, polisens medel mindre och färre och så vidare. Byråkratisering har sällan något gott med sig och förutom att den ofta enbart leder till mer komplexitet kommer den också med högre kostnader. Administratörer hittar på nya och egna jobb till sig själva, eller andra administratörer. Allt medan doktorer, sjuksköterskor, ambulans- och brandpersonal och poliser arbetar med livet som insats.

Jag har inga problem att betala en skatt så länge den används på ett effektivt och adekvat sätt. Elefantkyrkogården, rosa hästar mitt under en pandemi, riksdagsmän som skriver sig hemma och knappt arbetar medan de samtidigt hämtar hem löner många av oss bara kan drömma om är inte effektivt och adekvat användande av mina, dina och alla andra svenskars skattepengar. Det är slöseri och borde även klassas som brottsligt. Vi, folket, ger de folkvalda ett förtroende. Och de svarar med att äska mer pengar. Vi kan inte ens säga ”tack för kaffet”, då det är vi som står för det…

Många är vi som har arbetat, sparat och investerat. Många är vi som har valt att avstå en viss sorts konsumtion nu, för att kunna njuta av densamma lite längre fram. Många är vi som tar ansvar för vår egen ekonomi och arbetar för att den dels ska ge oss trygghet nu, dels i framtiden. Många är vi som förstår att vi till syvende och sist kommer vara nödgade att stå för hela, eller i alla fall stora delar, av kalaset när vi fyller +65 år.

Vänsterpartiet vill införa ett skattetak på 1 miljon kronor och att alla summor över denna ska beskattas med 30 %. Summan hade för mig varit högst passande om vi levt anno 1961. 1 miljon då motsvarar idag cirka 12 miljoner. Det är en ansenlig summa och har man ett sådant kapital har man nog ”mer än man behöver”. Men 1 miljon? Nej.

Jag hade absolut haft mer förståelse förslaget om jag vetat att det samtidigt gjordes en total översyn om vart alla nuvarande skatteintäkter går och varför det först inte prioriteras på att effektiveras utgifterna än att ständigt äska mer pengar. Vänsterpartiets förslag påminner mig om tonåringen som dag efter dag ber om att få låna 20 kronor för att handla i skolans cafeteria. Istället för att reflektera över var vederbörande lägger pengarna och varför samt inser att det är ohållbart i längden, är lösningen att gå till mamma och pappa och ”låna”. Sker det en förändring och insikt hos vår tonåring? Sannolikheten är för det är lika låg som VP:s förslag.

Har du sett Jan Emanuels reklam om Sveriges skattesystem? Lika komisk som tragisk och jag funderar på att maila och fråga om herr Emanuel kan addera följande: ”Välkommen till Sverige, landet där du uppmuntras att ta lån och leva på bidrag (så att staten kan få mer ”makt” över dig) och där du straffas om du tar ansvar, har större inkomster än utgifter samt planerar för din ekonomiska framtid. Ja, du läste rätt – istället för att premiera sparande och investerande straffas du för det. Ja, ack jag vet – de är bortom all sans och vett.”  

Visst- Vänsterpartiet skapar nu debatt och visst vinner de nog några lätt hängande frukter, men inte mer. Hoppas jag...