Ibland svårt att inspireras

Jag får regelbundet kommentarer, mail och direktmeddelanden med berättelser från personer som säger sig ha inspirerats av min blogg när det kommer till att leva sparsamt. Och att de själva med stöd av bloggen lyckats sänka sina kostnader och spara ihop rätt mycket pengar på några år. Det är så klart jättekul! Men rätt ofta märker jag också att läsare hängt upp sig på vissa specifika spartips och poängterar att man inte gått så långt att man följt just dessa. I mitt fall är det nog två grejer som sticker ut: Att jag ibland tar med mig pantburkar som ligger i metallåtervinningen i vårt soprum och att jag för 13 år sedan värmde nudlar i en mugg med varmvatten från badrummets handfat på en tjänsteresa.

Pantburkarna håller jag fortfarande på med. Jag ser det helt enkelt inte som någon uppoffring att plocka med mig några burkar upp när jag varit nere med glas, plast och papper till bostadsrättsföreningens återvinningsrum. Jag är där kanske två gånger i veckan i snitt vilket jag alltså ändå skulle vara för att slänga grejer. Och att kolla om det ligger några burkar i metallen och petflaskor i plasten tar högst 30 sekunder extra inkl att plocka upp dagens skörd. Nu bokför jag inte längre resultatet men när jag gjorde det resultatet en bra bit över 500 kr på ett år. För kanske en minuts jobb i veckan dvs ungefär en timmes "jobb" på hela året. Jag har ingen bacillskräck om har inga problem med att ta i någon grannes Coca Colaburk och går alltid raka vägen upp och tvättar händerna. Så för mig är det en minimal uppoffring. Jag antar att det dessutom är bra för miljön att pantburkar pantas snarare än hamnar med konserburkar i metallåtervinningen?

Just nudlar värmda i varmvatten från kranen var det länge sen jag åt. Det var lite av ett olycksfall i arbetet då jag trodde det skulle finnas vattenkokare på rummet. Men inte heller det här kände jag var någon större uppoffring där och då. Jag reste en del i jobbet under en period och efter en lång arbetsdag tyckte jag det var skönt att krypa upp i sängen och slå igång datorn och kolla lite bloggar och hur börsen gått snarare än att gå ut på stan i jakt på middag. Nudlar blev bara någon enstaka gång, men jag har ätit till exempel kesella och müsli till middag på många hotellrum i mina dagar. Riktigt mysigt att sitta där och tänka på traktamentet som skulle trilla in som kompensation för ökade levnadsomkostnader på resan samtidigt som middagen gick på 10 kr.

Så jag personligen upplever inte någon av dessa två grejer som speciellt extrema. Men då så många under åren kommenterat att "visst lever de också sparsamt, men de letar minsann inga pantburkar eller äter nudlar värmda från kranen" så förstår jag att det uppfattats som väldigt märkvärdigt. Och faktum är att jag nog känner igen känslan när jag läser andra bloggar. När Fabror Fri skriver om att han tar en halv mazarin till fikat eller när Sparo skriver om hur han kämpar på med såpa för att bli av med löss i sin chiliodling eller när någon av landets hundra tusentals hemmabagare berättar om hur billigt och gott det blir att baka själv så känner jag 9 gånger av 10 inget sug att ta efter. Andras spartips känns ofta mycket bökigare och mer extrema än det jag själv gjort eller gör. Ur mitt perspektiv. Men så någon gång då och då läser jag om någon som sålt massa grejer som legat i källarförrådet och blir inspirerad, vågar testa ett billigt recept på någon ingrediens jag tidigare inte provat eller inser helt plötsligt hur tillfredsställande det är att fylla upp frysen med egenplockade blåbär. 

För den som vill spara mycket blir tipset helt enkelt att leta runt bland tips men inte känna tvång kring att följa i någon annans fotspår. Man kan säkert plocka ihop en massa bra spartips från olika källor men samtidigt rata ännu fler som inte känns lockande. Bara för att man inte vill äta nudlar i en mugg på ett hotellrum så kan man säkert spara minst lika mycket som mig och sluta jobba innan 40 ändå. Eftersom man säkert kan hitta massa andra spartips som jag aldrig orkade följa. Eller så inser man att inga av de mest extrema tipsen passar och accepterar att man får jobba till 41.

Jag tror dessutom många av tipsen kan passa i olika faser i livet. Vem vet i framtiden kanske jag nöjer mig med en halv mazarin, som jag dessutom bakat själv?