Sparandet som tröst?
Jag fick ett ganska personligt mail som jag inte kommer kunna återge i detalj men jag hoppas poängen ska framgå ändå. Det var en person vars liv inte hade utvecklats som personen i fråga hade hoppats under 2019-2020 och sparandet hade då blivit en stor tröst. Jag tycker tankegången var intressant och jag tänkte en hel del på frågan under gårdagen. Låt mig ta några fiktiva exempel så tror jag ni förstår grundtanken:
En person vill träffa en livspartner men i väntan på att den ska dyka upp så sparar man så mycket det bara går för att ha en bra ekonomisk grund den dagen man träffar någon. Då kan ju pengarna komma väl till pass om man ska köpa hus och bilda familj. Ju längre tid det tar innan man träffar någon desto mer kapital hinner man bygga upp och desto bättre blir de ekonomiska förutsättningarna när man väl träffar någon. När man så på nyårsafton ser tillbaka på ytterligare ett år som singel så kan man glädja sig åt att man sparat 10 000 kr i månaden.
En familj vill bygga sitt drömhus på en specifik plats vid vattnet. Men det tar tid att få loss marken, bygglov och övriga tillstånd på plats. Någon granne har överklagat och de som hade räknat med att kunna flytta in till midsommar 2019 ska först nu börja gjuta betongplattan. I väntan på huset har de tvingats bo i en för liten lägenhet. Den har visserligen bara kostat 4 000 kr i månaden jämfört med 12 000 kr i månaden som de räknar med att månadskostnaden i huset kommer bli.
I grunden tycker jag detta känns som något sunt. Dvs att man kan inte påverka allt i sin omgivning och när något går lite segt så behöver man inte se det som ett förlorat år. Utan kan se det som ett år där man skapat förutsättningar för framtiden. Om man i alla fall lyckats spara pengar under året.
Faran blir så klart för alla de saker som faktiskt går att påverka. Om man intalar sig att man inte kan påverka sin situation och ignorerar problem inom helt andra områden med att istället fokusera på att spara pengar. Och åren sen rullar på med större och större förmögenhet men färre och färre år kvar att leva det liv man önskar leva.
Vad tror ni? Är det vanligt att man ser sparandet som en tröst? Och är det risk att man fokuserar på sparandet istället för huvudproblemet?