Den gamla skolan
Det finns vissa uttryck i Sverige, men även globalt, som är lika rotade som den kära(?) jantelagen. Ett av dessa är ”den gamla skolan” och begreppet kan kopplas till näst intill precis allt. Andemeningen är träffande; ”försök inte uppfinna ett bättre hjul, för det bästa är redan uppfunnet”. Inte alltid, men ofta har detta varit en korrekt slutsats, precis likt det mer ofta än sällan är Ockhams rakkniv som är den vassaste. Ett område där jag gång på gång tycker mig se att uttrycket är en Sanning är just kring investeringar. Absolut vet jag vikten av att inte drabbas av konfirmationsbias, survivorship bias et cetera, likväl tycker jag bilden är tämligen klar. Den gamla skolan gör skäl för sitt namn.
Näst intill alla av oss som skriker, förlåt; kvittrar, på Twitter, bloggar, skriver på facebook eller Instagram (snart även i en sorts Twitterversion?) har på ett eller ett annat sätt, såväl direkt som indirekt, fått oss berättat att 1) ytterst få klarar av att slå index mätt över en lång period samt 2) investmentbolag är bra att investerare i, då de som grupp har just klarat av punkt ett. Sannolikheten att du, Herr Svensson i Frufällan, med ett vanligt knegarjobb, familj bestående av en bättre hälft samt två barn och en fyrfoting vid namn Lassie, ska klara av det som professionella aktörer sliter sitt hår med är relativt små. Detta till trots vill vi ta oss an utmaningen. Vissa gör det för att de tror sig (eller ”vet” sig) vara uppgiften mogen, andra för att de tycker det är roligt och utvecklande. Undertecknad tillhör sista segmentet och är medveten om att sannolikheten för att jag ska prestera bättre än jämförelseindex X när en lång tidslinje målas ut är liten. Riktigt liten.
Emellertid är jag beredd att ta risken om förlorad alternativavkastning. Jag gör detta utifrån flera motiv, såsom att jag blir mer lockad och intresserad när jag har ”skin in the game” – något jag inte upplever om jag investerar mer ”passivt” (förstå mig rätt). Med ett mindre intresse ökar sannolikheterna för att jag inte kommer läsa och följa allt och inget lika mycket, vilket kan påverka min ambition om kontinuerlig utveckling. Förstå mig rätt, för visst kan och kommer jag fortsätta läsa om jag allokerar allt mitt kapital i indexfonder/investmentbolagsfonder, men med samma motivation och iver? Jag är tveksam. För mig är jakten på intellektuell stimulans en stor del av investeringar (märker du att jag paradoxalt säger emot mig själv här?). Slutligen är utdelningar en essentiell, om än inte heltäckande, del av min strategi och därmed allokering. ETF:er? Utdelande fonder? Absolut, men relativt regelrätta aktieinvesteringar i kombination med avgifter så faller det bort. Visst kan jag ha en viss exponering/allokering mot nyss nämnda grupp, men långt ifrån en majoritet av mitt kapital.
Under alla år jag varit aktiv har jag sett profiler tillika aktörer, såväl kända som mindre kända, såväl professionella som oprofessionella, komma och gå. Vissa har lyft fram strategi och metod X, medan andra basunerat för strategi och metod Y. I vissa fall har det varit lyckat, men mer ofta än sällan tycks det ha slagit bakut. Några som inte presenterat något nytt från en helt ny tabula rasa är ledningarna i Investor, Latour med flera. De investerar efter en beprövad historisk tillika erfarenhet, men är ständigt noga med att förädla sin process. Dels lever de efter ”den gamla skolan”, dels förädlar de densamma. Studerar vi deras fundamentala utveckling får vi vatten på vår kvarn om att det ständiga rådet (i.e. gamla skolan) till alla och envar att investera i nämnda indexfonder/investmentbolag(fonder) håller.
Lärdom: Lyssna på den gamla skolans förespråkare och investera i nämnda(?).
Jag har hittills varit tämligen bra på att allokera mitt kapital enligt (den gamla) skolans lärosatser, men kan göra det än bättre. Detta har varit ett av mina mål detta räkenskapsår och hittills har jag följt den plan jag tecknade ned vid årsskiftet 2022–2023. Jag intalar mig inte att jag är en investerare av rang, utan jag är fullt medveten om att jag är dödlig – ”memento mori” samt ”This Too Shall Pass”. Tur har och kommer fortsätta spela en viktig roll för såväl mig som alla andra, men denna faktor till trots kan det inte döljas hur viktig investmentbolagsdelen i min portfölj har varit och fortsatt är.
Ett inlägg i all välmening med en påminnelse om att ifrågasätta den gamla skolan, men att aldrig döma ut den, ty det finns en anledning att uttrycket har blivit gammalt; det har överlevt såväl kris X som Y. Är gammal äldst?