Den sista lägerelden

Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit om berättelsens makt – storytelling. Människan har en tendens att lockas till och med berättelser, vilket är en anledning till att hon ofta lockas in och med i saker som tillsynes ger uttryck för att vara gott och bra, men är allt annat än detta. Inom investeringar är det lätt att lockas till en karismatisk vd, eller ordförande – eller någon annan storägare e.d., då de skildrar framtiden och hur klart, friktionslöst och relativt snabbt resan till dess destination skall ske.

Via sitt språk, såväl i ord som i kropp, skildrar de med inlevelse och med en sådan målande bild att den skulle få både van Gogh och Picasso, för att inte glömma alla andra modernistiska och postmodernistiska konstnärer, att bli gröna av avund. Där, vid lägerelden (jmfr. publikhav, framför datorn mm.), sitter du och rycks med. Allt tycks så klart och rätt. Trollbunden av upplevelsen minns du mer eller mindre varje ord och eftersom du har blivit emotionellt smittad av berättelsen, stänger din hjärnas undermedvetna del av ditt annars existerande kritiska förhållningssätt. Du glömmer bort att tänka på och studera den underliggande, fundamentala verksamheten samt dess räkenskaper, vilket är en inte nog så viktig del av en analys och investering.

Jag tycker inte Donald Trump är en god talare, men för ”hans väljare” lyckas han måla upp en bild av hur situationen är nu och därefter en hur han vill att den skall vara. För de arbetslösa; för de som känner sig bespottade och suttna på; för de som anser att allt är dels etablissemangets, dels invandrarnas fel, låter allt så rätt och så… sant. Så oproblematiskt. Ingen i publiken runtomkring lägerelden kommer på att ställa någon kritisk fråga, för alla är trollbundna. 

Via berättelsen lyckas en god talare, såväl via kropp som verbalt språk, fånga och ta med sig åhörare. Berättelsens makt över okritiska och tafatta läsare, lyssnare och tittare är lika kraftig som imponerande; lika positiv som hemsk beroende på vem, när och varför en berättelse skildras.

Churchill och försvaret av de brittiska öarna, Hitler och enandet av Tyskland, Per Albin Hansson och folkhemmet med flera är ytterligare exempel på goda talare (jag fokuserar här enbart på dess förmåga att tala och vinna åhörarna – inget annat). 

För att förstå magin och styrkan med berättelser i dess allmänhet, måste vi gå till dess grund. Vad är egentligen berättelser och deras syfte, deras avsikt? Precis som i många frågor finns det lika många svar som det finns individer, men ett återkommande svar är ”spridande av kunskap”. Människans utveckling, från savannen till bakom en skärm; från att verbalt skrika ut budskap till video- och ljudmeddelanden; från att leva av omgivningens resurser genom självförsörjning till att beställa allt från sandaler till färsk tonfisk från andra sidan jorden med endast ett knapptryck – allt detta hade inte skett om det inte vore för vårt talorgan. Det är tack vare det som vi kunnat kommunicera, interagera och framför allt samarbeta mot alla hinder som ställts i vår väg. Lejonet på stäppen, geografins utmaningar och den nu mer aktuella klimatutmaningen.

Vår hjärna är ett organ som vi ännu inte vet allt om och detta är lika fascinerande som skrämmande. En sak som vi vet är att hjärnan lär sig mer av berättelser, eller mer korrekt det berättande narrativet, än av rena föreläsningar enligt mallen att en föreläsare står framför en grupp och radar upp fakta på fakta, så kallad ”katederundervisning”. Varför? Att linda in allt i en berättelse blir ju mer otympligt och dessutom tar det längre tid. Istället för att säga till såväl unga som gamla att skynda och stressa sällan leder till bästa utfallet klär vi budskapet i formen av en berättelse, i detta fall den om haren och sköldpaddan. Men vi gör det, för sekel efter sekel under vår tidiga historia har vår hjärna vant sig med hur kunskap skapats och spritts vid lägerelden. Förr var ytterst få läs- och skrivkunniga och således var det stammens äldste som besatt mest kunskap. Det var via hans och hennes talorgan som kunskap spreds vidare. 

Vad är det vi ser på alla sociala medier och på streamingtjänsterna, men även i de mer traditionella medierna? Berättelser. Vi ser händelser iklädas dräkten av berättelser och ju bättre förmedlare, desto större verkningsgrad hos mottagaren givet att denne inte är avig till såväl formen som innehållet. En duktig berättare vet att skapa en narrativ transport (narrative transportation), det vill säga den ingrediens i en bra berättelse som transporterar konsumenten från en plats till en annan. Från ett känslotillstånd till ett annat. Och från ett tänkande till ett annat.

Okej – berättelser har varit kunskapsspridande, men varför finns det ett inneboende sug i oss att ta till oss dem? Med berättelser kan vi identifiera oss. Våra emotionella jag väcks till liv, vilket de inte gör när matematikläraren ska lära ut derivata. När vi får höra berättelser kan vi relatera, för vi är känslodjur. Vi känner såväl empati som sympati och således blir vi både medvetet och undermedvetet engagerade. Duktiga PR-avdelningar vet om det här och därför är de sällan sena att sprida information om en produkt eller tjänst iklädd just en berättelse.

Idag, den fjärde maj – may the forth be with you, är en dag då kanske den sista lägerelden inom investeringsvärlden som är värd att dels uppmärksamma, dels följa går av stapeln. Idag har Berkshire sin årsstämma för räkenskapsåret 2023 och detta år skiljer sig på många sätt, framför allt då Charlie Munger sedan den 28 november 2023 har lämnat oss. 

För mig är både Buffett och Munger två stora förebilder som jag har lärt mig mycket av. Förstå mig rätt, för jag är har inte ett naivt och okritiskt förhållningssätt till dem. De är inte gudar eller Xerses odödliga. Alla har vi våra brister och svagheter, men vad som gör att dessa båda herrar sticker ut är att de varken försöker dölja eller bortförklara sina. Tvärtom har de konsekvent varit transparenta med sina egna respektive tillkortakommande.

Jag anstränger mig för att förhålla mig kritisk till Buffett (och tidigare Munger). Det är inte lätt, för hans kunskap och erfarenhet – hans visdom – är vida över min egna. Dock anstränger jag mig, för jag bedömer att det är så jag själv kan utvecklas. Genom att ställa frågan ”varför” tvingar jag mig själv att tänka i alla led och med det, förhoppningsvis, utvecklas.

Idag är en dag då hundratusentals tittare och lyssnare samlas vid lägerelden och jag är en av dem. Kanske kommer de och jag att bli totalt trollbundna? Du kan se hela stämman på denna länk.