En av de viktigaste böckerna på bra länge
Det är ett uttryck som det slängs lite väl lättvindigt med, eller hur? ”En av de viktigaste böckerna på bra länge”. Samma är det med filmer, serier, dokumentärer et cetera och om man inte gör sig själv uppmärksam på den semantik man brukar verkligen överensstämmer med vad man egentligen menar blir det inte så sällan skevt och inflatoriskt. Var middagen på restaurangen verkligen det bästa som du har ätit, eller var det mest stunden, sällskapet och/eller det faktum att du ätit FIRE-knäckebröd (alternativt bakat eget barkbröd) de senaste dagarna?
Ofta hämtar jag inspiration för böcker att läsa från tidskriften Axess, en tidning som jag flera gånger har hyllat. Det var bland annat här som jag har funnit böcker såsom Western Self-Contempt: Oikophobia in the Decline of Civilizations (Beckeld, 2022), som jag skrev om sommaren 2022. Begreppet ”oikofobi” är än idag ett begrepp som inte är så välkänt, men beträffande dess underliggande mening och budskap råder vice versa.
Under våren läste jag flera recensioner om Jonathan Haidts (2024) The Anxious Generation, däribland i just Axess (länk till deras heltäckande recension), och då sistnämndas recension, likt mer eller mindre samtliga av de som i varje nummer skrivs, är allt annat än bara övergripande och mer är som en sorts minibok av den egentliga sådana, kände jag en sorts ”ska jag verkligen läsa boken? Har jag egentligen inte fått ta del av hela boken via alla recensioner?”. Dock valde jag att ge mig an Haidts alster och jag har inte ångrat en sekund av de timmar som de, borträknat sidor för noter/källor, cirka 300 sidorna erbjöd.
Såklart jag jag även läst delar av den kritik som riktats mot honom samt boken och jag gjorde mitt yttersta under läsningen till att intaga ett kritiskt förhållningssätt. Detta till trots kan jag inget annat göra än att komma till liknande slutsatser som författaren.
Att det går käpprätt åt skogen för såväl världen som Sverige är det många som anser. Det finns även (lika?) många som anser att nuvarande unga och kommande generationer inte har mentala och emotionella medel att kunna ta över och axla rollen som vuxna, ansvarstagande människor, då de är snöflingor som blir ”kränkta” och känner sig ”missbedömda och nedvärderade” samt ”ej lyssnade på” så fort hårt sätts mot svagt.
Till viss del är det min bedömning att sådana utlåtanden och tankar mer eller mindre alltid har funnits. Finns det någon generation som inte sagt att ”det var bättre förr” och hur ofta säger inte vi som idag är verksamma att ”det var lättare förr”? Var det verkligen det? ”Absolut var Kalla Kriget med dess kriser och krig i Korea, Vietnam, Kuba och Afghanistan allvarliga, men… idag har vi ett nytt kallvarmt krig, artificiell intelligens, cyberkrig, en ökad geopolitisk oro, klimatkris, ledare, presidenter, diktatorer med mera som gör mycket mer skada än nytta och så vidare” har du säkert hört någon säga. Det är också något som kommande generationer kommer att återupprepa, ty om det är jag övertygad.
Med det sagt – jag förstår de som anser att det denna gång är mer värre än någonsin tidigare, för dagens unga - de som tillhör generation Z (födda 1995 och därefter) – har vuxit upp i ett samhälle med tillgång till en teknik som egentligen borde ha en sorts spärr som hindrar dem från att bruka dem innan en viss ålder, såsom 16 år fyllda.
Jag ska inte – vill inte – förringa Haidt insats och således ska jag göra mitt bästa att mer bjuda på små axplock än något annat, så att du istället för att bara nöja dig med denna text tar dig tid att läsa hans alster, för det är ett viktigt sådant. Således kommer här en punktlista med utvalda delar. Innan dess vill jag lyfta fram att delar av den hemska utveckling som författaren lyfter fram började kring 1980–1990-talen, såsom föräldrar som är överbeskyddande, men att ”allt” fick en enorm tillväxt kring 2010–2015. Vad hände 2010? Då lanserades en kamera på smarttelefonernas framsida och därmed blev det lika enkelt som (outsagt) legio att fotografera sig själv jämt och ständigt.
En viktig punkt i Haidts bok är att dagens föräldrar är mer överbeskyddande än tidigare generationer. Detta leder till att barn inte får tillräckligt med erfarenheter av att hantera svårigheter på egen hand, vilket kan göra dem mer ängsliga och mindre självständiga. När vi förr ”släpptes ut” kring åldrarna om 7–8 år för att leka i lekparken, eller cykla till godisbutiken, eller varför inte gå till skolan, görs allt detta i dag med föräldrar i släptåg. Följaktligen försvinner barnens/de ungas möjlighet att våga utforska och växa med och i situationen. Dra ut detta än längre och mognadsfasen; att stå själv; att få lite ”skinn på näsan” skjuts i bästa fall fram, i värsta fall utvecklas det mycket, mycket (för) sent.
Allt fler aktiviteter är föräldrakontrollerade. När jag var ung samlades alla i kvarteret och spelade fotboll. Ibland var det någon som fuskade och när det skedde fick denna veta det av alla och envar. Ibland blev det regelrätta slagsmål över en viss situation och vissa fick såväl ett som två blåmärken, men inte var det någon som kände sig kränkt eller så. Absolut kunde någon gå hem och gråta ut, vilket fick till följd att föräldrarna talades vid, men efter en skarp tillsägelse blev alla sams och vi lärde oss vad som var och inte var okej. Så är det inte idag, då det snarare är en regel än ett undantag att vuxna är med och ”observerar” alla aktiviteter. Hur kan eget ansvar, ”trial and error” med mera utvecklas då?
Avsaknad av det ”discover mode” som jag ovan lyfter fram (Haidt använder just det begreppet och ställer det mot ”saftey mode”) leder till riskaversion. Det finns en ökad tendens hos unga att undvika risker och osäkerhet, vilket kan hämma deras personliga utveckling och förmåga att hantera motgångar (under hela sin långa uppväxt/ungdom är det ju mor & far som står för allt risktagande genom sitt överbeskyddande beteende). Detta är kopplat till en kultur som är mer fokuserad på säkerhet än på att främja robusthet och självständighet. Istället för ”låg risk” är det idag ”ingen risk” som är modus operandi. Haidt visualiserar detta med lekplatser och dess konstruktioner. Jämför riskerna med ”The Spinning Wheel” med den andra relativt mycket säkra konstruktionen.
Vidare argumenterar Haidt för att det har skett en försämring av den mentala hälsan bland unga människor, delvis på grund av sociala medier och den ständiga uppkopplingen. Detta kan bidra till ökad ångest och depression. Vad som även spelar roll är att barn och unga sällan är ute. Jag menar här inte ”ute och festar”, utan är ute i betydelsen ”leker, spelar fotboll, kastar kula, klättrar i träd, cyklar eller bara ’är’” et cetera. Eftersom allt mer sker inomhus och via det digitala tappar de unga förmåga att knyta starka emotionella band, då det för dessa krävs fysisk kontakt i form av leenden, sorgsna miner, övriga minspel, kroppsspråk et cetera. Reflektera kring hur du bryr dig mer om de som du träffar i det verkliga livet än de som du aldrig träffar utan enbart skriver till. De blir mer en sorts abstraktion, en avatar. Förvisso en ”nära” sådan, men inte likställd med en såväl bildlig som bokstavlig ”verklig vän”.
Det är via minspel, kroppsspråk och fysisk kontakt människor lär sig vad som är sorg, glädje, förhoppning, besvikelse et cetera. Det är på detta som vi svarar och sedan utvecklas. Empati- och sympatiutvecklingen avtar om allt detta sker via text eller diverse ”statusuppdateringar” på TikTok eller dylikt.
En annan hälsa som drabbas är den fysiska. Bland annat varnar idrottslärare för att allt färre barn och unga kan göra något så enkelt som kullerbyttor eller mer ”enkla” gymnastiska övningar. Ökat stillasittande, ofta mindre näringsrik mat samt en försämrad emotionell hälsa leder inte till kroppar och knoppar som är starka, tvärtom.
En annan central punkt är hur identitetspolitik och polarisering påverkar unga människor i dess utveckling av Identitet. En stark identitetsbaserad polarisering kan skapa en känsla av att vara hotad av "de andra", vilket kan öka ångest och stress. ”Min lärare undervisade idag om ett ämne som gav mig obehagskänslor – det är synd om mig och läraren skall ’straffas’”. Cancelkultur, universitet som inte vågar stå upp för kursernas adekvata innehåll och så vidare riskerar att skapa generationer av snöflingor! Polariseringen kommer att öka än mer än den vi idag erfar.
Haidt diskuterar ofta de negativa effekterna av sociala medier, särskilt hur plattformar som Facebook, Instagram och Twitter kan påverka självbilden och skapa jämförelser som leder till ångest och depression. Ackumulationsstress, som jag skriver om i min första bok, kommer som ett brev på posten och följdeffekterna är förödande. Idag ser vi hur vården, för såväl barn som unga, inte förmår att svara upp mot det ständigt ökande trycket från barn och unga som mår dåligt.
Allt som allt hävdar Haidt att det sker en rewiering, alltså en omkodning, av ungas uppväxt. Allt och inget ”kodas om”. Det farliga med detta är att det sker så snabbt och kraftigt, vilket är raka motsatsen hur det har sett ut sedan Homo Sapiens kom till.
The Anxious Generation (Haidt, 2024) är en bok du ska läsa och detta framför allt om du är förälder eller mor- och farförälder. Jag noterar när detta inlägg skrivs att en översättning har skett och att den boken väntas komma ut under hösten.
